Nordhalländsk gastronomi

Vad är väl champagne och ostron mot en nostalgisk korv med bröd på det gamla haket hemma i Kungsbacka?

Ett lyxigt slott att bada i

Skrivit i Corren 30/11:

Snart är det dags för mig att återvända hem över helgen, till Kungsbacka och äta traditionellt julbord på Tjolöholm. Sedan tidiga barnsben har det varit mitt favoritslott alla kategorier.

Ni kanske känner igen det? Tjolöholms unika slottsmiljö har figurerat i många TV- och filmsammanhang, som Lars von Triers Melancholia (2011) och SVT:s julkalender 2005, En decemberdröm. Det är faktiskt något drömlikt över hela skapelsen – som ett engelskt Tudorpalats från den elisabetanska renässansepoken råkat stranda vid den nordhalländska kusten.

”Det var som att träda in i en sagovärld, så fullständigt olikt allt annat jag dittills skådat”, utbrast prästen Gustaf Ankar när han första gången besökte ägorna 1904. Då var slottet splitternytt, så det är inte särskilt gammalt egentligen.

Under slutet av 1800-talet beslöt ett förmöget köpmannapar i Göteborg, James Fredrik och Blanche Dickson, att uppföra denna märkliga byggnad som ett slags Sveriges svar på Downton Abbey (dräkterna från den ikoniska TV-serien råkar händelsevis vara utställda på Tjolöholm till årsskiftet, passa på!).

Makarna Dickson, med rötter i Storbritannien, anlitade arkitekten Lars Israel Wahlman att rita ett passande slott åt dem. James Fredrik hann aldrig se det förverkligat, han avled efter en glad festkväll 1898. Det föll då på Blanche att som ensam byggherre driva projektet i hamn och det gjorde hon med energisk beslutsamhet.

Wahlman blev instrumentet för hennes storslagna visioner, feminister borde vallfärda till Tjolöholm, det magnifika slottet är när allt kommer omkring en kvinnans verk. Sex år tog det att bygga. Kostnaden landade på en miljon kronor.

Varför skriver jag om detta, undrar ni säkert konfunderade nu. Jo, enligt Kungliga myntkabinettets räknetabell på nätet motsvarar prislappen anno 1904 för ett klappat och klart Tjolöholm 60 054 388 kronor i 2017 års penningvärde. Vad är priskalkylen på den nya simhall som den politiska majoriteten vill bygga i Linköping? Minst 760 miljoner kronor. Vi skulle alltså kunna få 12 stycken Tjolöholms slott för samma summa – och ändå ha pengar över!

Okej, det är förstås inte rättvist att jämföra rakt av med vad ett flott château i Turdorstil gick loss på vid förra sekelskiftet. Arbetskraften var ju mycket billigare, byråkratin minimal, etc. Själv har jag ingen aning om vad en realistisk byggkostnad för Tjolöholm vore idag. Den som är sugen på att kopiera Blanche Dicksons bedrift borde väl gissningsvis komma ganska långt med en halv miljard i plånboken, åtminstone.

Sett i det ljuset har onekligen kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) en poäng i sin kritik mot det politiska simhallsäventyret som Linköpings skattebetalare får finansiera. ”Det här kommer att bli Sveriges dyraste simhall, det är ett extremt exempel på hur majoriteten prioriterar lyxkonsumtion”, dundrade hon i tisdagens fullmäktigedebatt.

Men eftersom detaljplanen för simhallen ändå klubbades, tycker jag att Linköping inte borde vara sämre än Kungsbacka i att kunna bjuda på överdådig klass och stil inom kommungränsen. ”Coelum versus” var släkten Dicksons valspråk, latin för ”mot himlen” och dit måste rimligen politikerna bakom en simhall för astronomiska 760 miljoner också sikta.

Hör därför mitt anspråkslösa förslag. Damma av Lars Israel Wahlmans Tjolöholmsritningar, modifiera dem så palatsväggarna rymmer en stor bassäng och sedan kan vi alla bada i ett Linköpings eget Downton Abbey.

Eller håll i pengarna och gör något vettigt.

Gatsbydagarnas Tjolöholm

Jag längtar ofta till Tjolöholm, Hallands juvel, i min uppväxtkommun. Efter att hittat dessa fotografer längtar jag ännu mer. Ingen som har en tidsmaskin att låna ut?

Den tidsmaskinen får förresten väldigt gärna drivas med ånga och gå på räls tillbaka genom decennierna. Tänk att kliva av i Kungsbacka och mötas av en stationsmiljö i detta klassiska skick. Hm! Undra om man inte skulle kunna utveckla det till en romanidé?

Tjolöholm innan Tjolöholm

Detta är Tjolöholms slott utanför Kungsbacka. Känns det inte igen?

Blir det hela tydligare? Jo, platsen är samma. Men så klart inte byggnaden.

Slottet betraktat från sjösidan före 1898. En i dagens ögon fascinerande kontrafaktisk syn.

1863 köpte ryttmästaren Werner Santesson egendomen Tjolöholm och fyra år senare lät han uppföra denna slottsliknande herrgård i italiensk renässansstil. Är det möjligen inte två unionsflaggor som vajar för Kungsbackafjordens vindar på taket?

Sonen Berndt Ehrenfried Santesson ärvde ägarskapet och här tycks slottet fortfarande i gott skick. Men sanningen är att fastigheten blev tämligen förfallen redan efter 30 år. 1892 köpte det förmögna köpmannaparet James Fredrik och Blanche Dickson från Göteborg hela klabbet. Och de hade planer som inte gick av för hackor. (Observera för övrigt att det i vykortens barndom var brukligt att skriva texten på framsidan!)

Makarna Dickson ville ha ett mer passande residens, utlyste 1897 en arkitekttävling och resultatet blev att Lars Israel Wahlman (1870-1952) fick förtroendet anlägga det sagoaktiga brittiskinfluerade Tudorpalats som står där idag. Den här bilden är mycket intressant. Uppenbarligen började man bygga det nya slottet 1898 medan det gamla ännu stod kvar.

Men nu har Santessons pampiga italienska herrgård definitivt skattat åt förgängelsen. Stolta arbetare visar upp sig framför nya slottet, som tog sex år att bygga och stod inflyttningsklart 1904.

Ytterligare en bild från byggtiden, året är 1902.

Mitt älsklingsslott från ovan i all sin prakt. Ett underbart ställe, Hallands pärla och unikt för Sverige. Att riva är inte dumt om man har smakfullare idéer i tankarna, eller hur? Tack Dickson!

Kungsbacka som 50-talsidyll

Storgatan 1950, fångad i färg. Vackert, eller hur? Notera hur bilen är parkerad, vänstertrafik gäller!

Samma gata i motsatt riktning uppifrån torget sett, sju år senare. Är fotografiet månne taget på en söndag? Var är allt folk?

Vallgatan 1957 vid viadukten. Hade jag fått en krona för varje gång jag gått i den trappan…

Och här syns viadukten bättre i sin forna härlighet, 1959. Man kan väl utan större överdrift säga att trafiken blev livligare på min tid.

Vi stannar i krokarna och är nu på Östergatan 1957. Huset i Badhusparken på andra sidan viaduktens räcken fanns fortfarande kvar när jag var liten på 70-talet, men då spöklikt övergivet och revs senare. Läget var udda och precis intill järnvägsspåren. Länge undrade jag vilken mystisk person som kunde bott där tidigare. Den mindre fantasieggande sanningen om fastigheten, byggd kring sekelskiftet, är att huset ursprungligen rymde ett acetylengasverk. Verksamheterna kom därefter att skifta: köttbesiktningsbyrå, elverkskontor, drätselkontor och som final: lokal för hembygdsföreningen 1965-1972.

Västra Villastaden 1959. Idrottsplatsen Tingbergsvallen ser vi i övre vänstra hörnet, men överst till höger i bild saknas något för oss nutidsmänniskor välbekant: denna ännu ej byggda Varlaskolan (för övrigt mitt högstadium 1982-85 och som jag upplevde som lite sunkigt i jämförelse med den mycket trevligare Alléskolan).

Alléskolan förresten, den skymtas här inåt centrum bakom hustaken längs Kungsgatan som vi blickar ut mot från Tingbergets perspektiv 1959. Det kanske inte var bättre förr, men lugnare på gatorna i alla fall.

Nostalgititt på Kungsbacka torg

Ett vykort från hemstaden anno 1903. Den snygga lampan på torget hade gärna fått stå kvar.

Runt förra sekelskiftet även här (har tyvärr inget åratal), ur ett annat perspektiv.

Nu börjar vi känna igen oss! Tiden är kring 1938 och det har tydligen nyss regnat.

Två decennier senare och vi hamnar mitt i den somriga torgkommersen. 1952 uppges bilden vara tagen.

Och så här livat var det under mina yngsta år i det bekymmerslösa 70-talets Kungsbacka. Oj, det rycker i hemlängtansnerverna. När går tåget tillbaka till civilisationen?

En Kungsbacka special

Man försöker göra sig hemmastadd på nya balkongen i Linköpingsexilen.

Sol, vind och vatten – med champagne!

Checkar in för helgen på Säröhus, mitt favorithärbärge vid västerhavet.

A bottle with a view. Rum 406 kräfva dessa drycker!

Himmel över Kattegatt. Nog är det förståeligt att Gustaf V tillbringade varje säsong han kunde i detta sommarparadis, en tradition som började när fadern Oscar II åkte hit och badade.

Och majestätet har satt sina spår. 

Med polaren Pär som bor här. Som vanligt när vi råkas blir det kungligt festligt i vår lattjoförening ”Gustaf V:s vänner”. Verksamheten består i att äta och dricka gott på Särö. Pär är en tvättäkta lokalentusiast. Han har döpt sina bägge söner Gustaf och Oscar efter… tja, gissa! Respekt.

Den gamle och havet

Den gamle havsguden Neptun på sin delfin ute i vattnet, kännemärket att vi nu angjort Gottskär på Kungsbackas Onsalahalvö. Ursprungligen var Neptun skapad för jubileumsutställningen i Göteborg 1923, då man firade att 3oo år passerat sedan Gustaf II Adolf grundade staden (vilket egentligen skulle varit 1921 om inte evenemanget blivit försenat). Efter utställningen slog Gottskärs krogägare Emil Hammarberg till. Han köpte Neptun och flyttade hit statyn som ett blickfång för sina restauranggäster. 

Den gamle poeten Albert Ulrik Bååth (1853-1912) gillade Gottskärs havsluft skarpt. Han var född i Malmö, bodde i Göteborg, men rekreerade sig gärna här och förärades denna minnesvård 1916. Han fick även en väg i samhället uppkallad efter sig. Som representant för åttiotalistgenerationen i svensk litteratur skaldade han:

Må ung och gammal i grönskan trivas.
Vinne de styrka i hvilostund.
Råde här glädje och ädel gamman.
Hållas i helgd må hällar och lund.

Och dessa rader är väl ganska passande för denna vederkvickande västkustoas?

Den gamla favoritkombon, barndomens gyllene festivasmeny, på anrika Jönssons konditori: Coca-Cola i glasflaska, smörgås med ett mindre berg handskalade räkor och kronan på verket – Jönssons klassiska hallontårta, oöverträffad i sitt slag. ”The west is the best”, sjöng Jim Morrison på The Doors debutalbum. Sannolikt syftade han likt A U Bååth naturligtvis på hur gott det är i Gottskär. 

Kungsbacka Castle Magic

Tänk om man fick vara slottsherre i detta halländska Tudorpalats! Som barn drömde jag om att bo här. Som vuxen skulle jag inte ha något emot det heller, ärligt talat. Vi är på visit i Kungsbackas eget Downton Abbey, Tjolöholm.

Slottet är dock inte äldre än från 1904, ritat av arkitekten Lars Israel Wahlman åt köpmannen James Fredrik Dickson (tillika Oscar II:s hovstallmästare) och hans hustru. Hon hette Blanche, vilket man bör komma ihåg. Ty det är tack vare hennes visionära sinne och envisa driftighet som bygget blev så magnifikt. (Lästips för vetgiriga: Tjolöholm – A Woman’s Achievement av Anne Sumner.)

Tjolöholm – numera ägt av en kommunal stiftelse – är mitt eget favoritslott alla kategorier och besök rekommenderas hett om man är i krokarna. Själv mötte jag vår då nye kung  Carl XVI Gustaf på denna plats 1974. Det var en minnesvärd upplevelse för en liten femåring. Jag tyckte det var himla orättvist att han fick beträda gräsmattan under sin entré och inte jag!