Historien går igen

Skrivet i Corren 18/11:Corren.

På hösten upptäcks främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Bland annat observeras ett ubåtstorn. Den svenska marinen har usla resurser, men samlar ihop vad man har och gör en större insats. I dagar pågår en avancerad katt och råttalek, innan inkräktaren försvinner österut.

Föregående år har flera andra misstänkta kränkningar skett. Nu går det inte att blunda längre. Bevisen är otvetydiga och allt talar för att ryssarna är i farten. Ubåtskrisen är ett faktum.

Det kunde varit oktober 2014. Men händelsen ägde rum 1980, vid Utö. Åtta år tidigare hade svenska politiker, under intryck av den lovande avspänningen mellan USA och Sovjet, optimistiskt inlett en långtgående nedrustning som drabbade marinen hårt.

Kapaciteten för ubåtsjakt raderades nästan ut. Att 70-talets svenska regeringar handlat lika oklokt som förhastat stod solklart för hela världen året efter Utödramat, när den kärnvapenbestyckade U137 körde på grund i militärt skyddsområde vid örlogsbasen Karlskrona.

Politikerna, som med det olyckliga försvarsbeslutet 1972 börjat inteckna en fredlig avveckling av kalla kriget, tvingades se verkligheten i vitögat och anslagen till marinen ökade. Stormaktsrelationerna var vid det här laget frusna till is.

Med Sovjets invasion av Afghanistan 1979, jämte utplaceringen av nukleära medeldistansrobotar (SS-20) i Europa, hade säkerhetsläget förvärrats påtagligt. I Östersjön uppträdde ryssarna synnerligen aggressivt, vilket Sverige fick känna på under hela 80-talet.

I rekordfart blev det nödvändigt för marinen att försöka återta sin förlorade utbåtsjaktsförmåga.

Det var priset för en svensk försvarspolitisk naivitet, som inte minst illustreras av Arkadij N Sjevtjenkos memoarer. Han var rådgivare åt utrikesminister Andrei Gromyko under 70-talets inledande år och skriver följande om vad som då utspelades i Kreml:

”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena strax efter det statsminister Olof Palme besökt Moskva och mottagit försäkringar om att Sovjetunionen avsåg vidga det vänskapliga samarbetet med hans land.”

Sovjet utvecklade en mycket slagkraftig kapacitet gällande undervattensoperationer och att ryssarna i högsta grad var aktiva i svenska vatten fram till åtminstone 1993 bör det inte råda några tvivel om. Graverande information finns i mängd (läs exempelvis gärna förre ÖB Bengt Gustafsson bok Sanningen i ubåtsfrågan, 2010, eller Joakim von Brauns och Lars Gyllenhaals avslöjande studie Ryska elitförband, 2013).

Det är denna kapacitet som Putins Ryssland i dessa dagar bygger vidare på och finslipar.

Intresset för Sverige och vår långa kuststräcka kvarstår, vilket är fullkomligt naturligt för en revanschistisk stormakt med ambitionen att skaffa sig strategisk kontroll över Östersjön. Särskilt som ryssarna både nu och under Sovjettiden betraktar oss som en informell Natomedlem.

Och själva står vi där igen, nära nog nakna i försvarshänseende efter att politikerna ännu en gång fredsoptimistiskt intecknat framtiden. Bara för att ånyo överraskas av ett förvärrat säkerhetspolitiskt läge med ett diktatoriskt Ryssland som upprustar, invaderar andra länder och beter sig folkrättsligt sjövilt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Historia, Ryssland

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s