Vem drar egentligen i politikens trådar?

Skrivit i Corren 11/5:

Att organiserade särintressen, ideella som kommersiella, via lobbyverksamhet försöker få politiska makthavare att anamma deras sak är ingenting nytt.

Lobbyism var redan ett etablerat begrepp i början av 1800-talet, då Encyclopedia Britannica förklarade fenomenet som personer vilka ”frekventerar lobbyn i den lagstiftande församlingen i syfte att påverka dess medlemmar i deras officiella agerande”.

Detta måste inte vara något konstigt, fel eller skumt. Tvärtom. Påverkansarbete är ett naturligt inslag i demokratin. Det kan sätta ljus på missförhållanden som behöver rättas till, lyfta goda idéer som samhället i helhet kan vinna på och överlag göra beslutsfattarna mer välinformerade.

Men det kan också handla om klassisk rent-seeking. Alltså att en aktör söker tillskansa sig otillbörliga fördelar på bekostnad av andra genom manipulation av regelverket, snedvridande subventioner eller offentliga kontrakt till tveksamma politiska projekt utan större nyttovärden (ett aktuellt fall är höghastighetstågen, robust olönsamma för alla utom de företag som vill åt skattemiljarderna det kostar att bygga banorna).

Det är viktiga är att spelet är transparent och kontrollerat så att risken för korruption undviks och att medborgarna garanteras koll på hur processerna bedrivs. I USA stadgas att lobbyister ska vara registrerade, att deras kontakter med politiker redovisas, att pengar i påverkanskampanjer öppet bokförs.

I EU-apparaten råder slappare tyglar. Unionen har ett påverkansregister för lobbyister, men det är bara frivilligt. Det vill Liberalerna ändra på. I en nyligen inlämnad partimotion till riksdagen (2019/20:2055) argumenteras för ökad insyn i EU:s beslutsfattande. ”Ett steg mot detta mål är att alla lobbyister behöver förtecknas i ett obligatoriskt offentligt register”.

Ett utmärkt förslag. Men att det kommer från just Liberalerna ter sig något pikant. När det gäller lobbyverksamhet saknar Sverige tyglar. Rakt motsatt USA tillåts ett hemlighetsmakeri i partipolitikens kulisser, där inte sällan pengastarka intressenter kan göra sig breda utan att allmänheten får minsta möjlighet till insyn och ansvarsutkrävande.

Liberalerna framstår själva som rena skräckexemplet i den serie avslöjande reportage som SvD publicerade förra veckan (7-8/5). Partiledaren Nyamko Sabunis agenda sägs i hög grad vara styrd av gamla partikamrater som numera är välbetalda PR-konsulter åt näringslivet. Bland annat ska Sabunis i och för sig vettiga krav på en elektrifiering av vägarna, som kom med i januariavtalet, vara en beställningsprodukt från lastbilstillverkaren Scania.

Hur vore det om Sabunis parti föreslog ett obligatoriskt offentligt lobbyistregister även för Sveriges del? Då kan väljarna åtminstone bilda sig en tydligare uppfattning om vems ärenden Liberalerna går på det politiska marknadstorget.

Välj Andreas Norlén till talman!

Skrivit i Corren 12/9:

Sverige står inför sin mest delikata regeringsbildning på mycket länge. Hur partierna ska reda ut det trassliga valresultatet är ännu en gåta, förmodligen också för dem själva. Här skulle statschefen kunnat spela en central roll för att lösa upp knutarna. Så fungerar det i många andra länder, vilket även var på håret att bli i Sverige.

Vilket då vore liktydigt med att Carl XVI Gustaf samlat partiledarna kring sig, sonderat terrängen och utsett statsministern. Ja, hade det inte varit en god idé att en partipolitiskt obunden monark, höjd över småskurna konflikter och ideologiska skyttegravar, tog kommandot i hela nationens intresse vid besvärliga lägen?

Det spåret var faktiskt författningsutredningen inne på i ett förslag under 1960-talets början, när vår gamla konstitution från 1809 skulle ersättas med en uppdaterad variant, menad att förankra parlamentarismens principer i det som sedermera blev 1974 års grundlag.

Vansinne, tyckte den liberale publicisten och statsvetaren Herbert Tingsten. I debattskriften ”Skall kungamakten stärkas?” (1964) sågade han ilsket förslaget som i strid mot utvecklad praxis gav kungen formidabelt inflytande över regeringsbildningen. Bland annat skulle monarken få rätten att avskeda statsministern och förvägra regeringen att utlysa nyval.

Omöjligen kunde något sådant vara förenligt med modern parlamentarism och fullvärdig demokrati, dundrande Tingsten. Och författningsutredarna ändrade sig. Kungen fick som bekant istället en rent ceremoniell ställning utan några formella maktbefogenheter alls. Det var nog den lyckligaste utgången.

Annars hade monarken riskerat att politiserats och vad det kunde betyda i värsta fall visar ju de mindre upplyftande erfarenheterna från Gustaf V:s tid på tronen.

Å andra sidan blev statschefsämbetet unikt innehållslöst i internationell jämförelse, vilket skapat en betänklig obalans i förhållande till statsministern som fått en närmast presidentliknande position. I den radikalt utformade svenska parlamentarismen är det således riksdagens talman – nummer 2 i rang efter kungen/statschefen – som hos oss nu ansvarar för den grannlaga uppgiften att hitta en tolerabel statsministerkandidat.

Vanligen brukar en riksdagsledamot från det största regeringspartiet utses till talman. Senaste mandatperioden har det varit Urban Ahlin (S). Men han vill inte fortsätta och avgår inom kort, vilket gör att den nya riksdagen måste försöka komma överens om en ersättare. Mot bakgrund av den redan turbulenta politiska situationen lär det inte bli busenkelt.

En bråkig dragkamp om talmansposten samtidigt som regeringsfrågan ligger öppen vore verkligen att ta stökigheten till parodiska nivåer. Förhoppningsvis förstår partierna vikten av att undvika detta.

Vid maktskiftet 1976 valde den tillträdande borgerliga Fälldinregeringen att behålla sittande talmannen Henry Allard (S), eftersom han åtnjöt bred uppskattning och allmänt förtroende i riksdagen för sitt arbete. En person av Allards oväldiga kaliber hade onekligen behövts i dessa dagar.

Den med främst kapacitet att axla hans mantel tror jag är Andreas Norlén, moderat från Norrköping som de senaste åren med föredömlig bravur och i utmärkt samarbete med Björn von Sydow (S) skött ordförandeskapet i Konstitutionsutskottet.

Och ska någon förmå att vaska fram en statsminister ur den knepiga parlamentariska röran borde det rimligen vara en östgöte, inte sant?

Citerad i riksdagen

Det är inte varje dag man blir åberopad i parlamentet. Men under onsdagens debatt rörande statsskicket hade den gode rojalisten Andreas Norlén – moderat riksdagsledamot från Norrköping – vänligheten att citera några rader om vad jag skrivit angående kungens stundande 70-årsdag. Saxat ur anförandet:

Vi har reformerat för att bevara, för att citera Edmund Burke, och det är väl gott och väl.

Sedan om förtroendefrågan handlar om förtroendet för en person – ja, absolut. Det är klart att förtroendet för statschefen, kungen, och för monarkin handlar om en kombination av förtroende för ämbetet som sådant och förtroendet för den individ som innehar ämbetet.

Christian Dahlgren, krönikör i Östgöta Correspondenten hemma i Östergötland, är republikan och skriver: Bör vi ändå hurra på valborg? Självklart. Vi som är republikaner hurrar inte för monarkin. Vi hurrar för Carl XVI Gustaf. Det är inte uttryck för hycklande smygrojalism. Oavsett vad man tycker är det nämligen ett civiliserat och gott uppförande att alltid lyfta på hatten för statschefen.

Och så är det ju. Han symboliserar Sverige på ett sätt som jag vill påstå att en vald president aldrig skulle kunna göra. Men det är klart att hans förtroende bygger på att han fullgör ämbetet på ett förtroendefullt sätt. Om det inte sker kan ju diskussionen komma tillbaka.

 Trevligt och hedrande. Att man är meningsmotståndare i sakfrågan utesluter naturligtvis inte att man samtidigt kan uppskatta varandra i gentlemannamässig anda.  Övrigt är ju bara barbari egentligen.

Hurra för kungen!

Kungen Carl XVI Gustaf

Skrivit i Corren 20/4:Corren.

När Gustaf V avled hösten 1950 hyllades han i ett radiotal av statsminister Tage Erlander. Det gillade inte författaren Stig Dagerman. Han ansåg att det antirojalistiska regeringspartiets ledare uttryckt sig alltför devot om gamle V-Gurra.

”Vad är det för väsen på planen? / Vad ljuder på torget för skrin? – Det är bara republikanen / som hurrar för monarkin”, skrev Dagerman i en syrlig dagsverskommentar som blivit klassisk. Men varför skulle inte även en övertygad republikan kunna visa aktning för majestätet?

Man behöver inte omfamna monarkin som institution för det. Bara ha lite stil och känsla för vad som passar sig. Ungefär som kutymen är, eller åtminstone borde vara, i den gängse politiska debatten.

Ty den som ständigt spottar vitriol över meningsmotståndarna och aldrig kan nedlåta sig till minsta erkännande, vinner sällan respekt utan upplevs bara för omgivningen som en plågsamt kringkvaddande, vulgär och rättshaveristisk typ, troligen på rymmen från grundskolans OBS-klass.

I fallet Gustaf V hade han trots allt suttit på tronen i nästan 43 år jämt, längre än någon annan svensk kung med undantag för medeltidens Magnus Eriksson. Fläckfri var Gustaf V förvisso icke. Dock hade han sin flegmatiska läggning trogen accepterat demokratiseringen av samhället och bidragit till omstöpandet av kungarollen till den formaliserat maktlösa, representativa monarki vi har idag.

Och, inte att förglömma, det var Gustaf V som personligen etablerade tennissporten i Sverige. Klart som korvspad att Tage Erlander, denne bildade Lundaakademiker som dessutom gjort värnplikt på Första livgrenadjärregementet i Linköping, kunde kosta på sig ett hedrande hurra för Mr G vid frånfället. Allt annat vore stötande smaklöst, ja en skandal.

Vårt nuvarande majestät Carl XVI Gustaf lever inte bara i högönsklig välmåga, utan fyller också 70 år på Valborg. I en stor TT-intervju inför den stundande högtidsdagen låter han förstå att pension inte är aktuellt: ”Man jobbar så länge man orkar och hälsan står en bi”.

Det måste väl ändå sägas vara en berömvärd uthållig arbetsmoral, särskilt i den gyllene bur till offentligt ämbete som kungen har. Handen på hjärtat, skulle någon av oss vilja byta jobb med honom?

Sedan 1973 har han burit den symboliska kungakronan, vid tronbestigningen var han blott 27 år ung. Han kommer inte bara snart att slå sin farfars far Gustaf V:s moderna regentrekord. 2018 ryker även Magnus Erikssons all time high-notering på 45 år. Med största sannolikhet blir Carl XVI Gustaf den mest långlivade kung vi någonsin haft och kommer att få.

Om sitt valspråk ”För Sverige i tiden” säger han: ”Det innebär att jag försöker att följa med i samhällsutvecklingen och försöker att förstå vad allmänheten vill ha från en modern kung i ett modernt demokratiskt samhälle. Det handlar om samarbete och samklang”. Givet förutsättningarna har Carl XVI Gustaf på det planet i huvudsak skött sig väl.

Förnuftsmässigt är naturligtvis monarkin en anakronism, som lär blekna bort vad det lider. Författningen anno 1975 är medvetet anpassad till den dagen. Sverige har ju radikal parlamentarism med en presidentliknande stark statsministermakt, där kungahuset endast utgör en dekorativ plym. På sätt och vis är vårt land redan en republik, de facto.

Bör vi ändå hurra på Valborg? Självklart. Vi som är republikaner hurrar inte för monarkin, vi hurrar för Carl XVI Gustaf. Det är inte uttryck för hycklande smygrojalism. Oavsett vad man tycker är det nämligen civiliserat, gott uppförande att alltid lyfta på hatten för statschefen. Grattis Tjabo!

Reagan hade rätt: sätt skattekoppel på politikerna

Ronald Reagan

Skattetrycket i Sverige är redan ett av det hårdaste i världen, men för de styrande politikerna räcker tydligen aldrig resurserna till ändå. Bara under 2014 – Alliansens sista år vid makten – tog den politisk/byråkratiska klassen totalt 1653 miljarder kronor från svenska folket. 

Nu kräver den rödgröna regeringen ännu mer. I höstbudgeten för 2016 ska hushåll och företag avtvingas ytterligare över 30 miljarder kronor, höjningar som med kirurgisk precision slår mot den produktiva, närande och arbetande sektorn i samhället.

Bland annat stiger marginalskatten drastiskt, men de negativa konsekvenserna av detta verkar finansminister Magdalena Andersson ta med ro. Hon tänker väl som en gång Gunnar Sträng – att marginalskatten inte finns och att problemen som den medför därför inte existerar! 

Vad vi åter ser är ett klassiskt exempel på ett mycket typiskt politiskt syndrom, tyvärr vanligt i offentliga välfärdsstater utan egentliga begränsningar på varken ambitioner eller åtaganden. Politikerna tävlar i olika ”satsningar” för att demonstrera handlingskraft och tillfredsställa väljarnas uppskruvade förväntningar på att staten ska lösa än det ena, än det andra (något som politikerna själva ivrigt underblåst). 

Samtidigt har förmågan, alternativt viljan, att skärskåda och ifrågasätta gamla beslutade utgifter tappats bort. Prioriteringar och utvärderingar nonchaleras. Ständigt mer resurser måste tillföras i syfte att få den växande apparaten att rulla vidare. Fokus riktas enögt mot ökande skatteintäkter. Respekten för att det hela tiden är andras pengar som det handlar om försvinner.

Makt blir rätt. Den politiska grupp som kontrollerar våldsmonopolet ser sig fria att ha legitimitet till närmast ohämmat vittjande av medborgarnas och företagens tillgångar. Alla pengar betraktas implicit som statens pengar. 

Sverige må sedan länge vara extremt i detta avseende. Men fenomenet drabbade också efterkrigstidens USA, något som starkt oroade republikanen Ronald Reagan. Under sin period som guvernör i Kalifornien försökte han bryta den eviga spiralen av ”tax and spend” genom att införa ett slags skattekoppel på den politiska klassen.

De styrande skulle bara få ta ut en viss mängd pengar i skatt, och alltså inte kunna springa iväg hur långt som helst med håven. På så vis avsåg Reagan att disciplinera politikernas skattehunger, strama åt och rulla tillbaka den offentliga expansionen, göra ekonomin friare och medborgarna självständigare. 

Som han med sedvanlig pedagogisk elegans förklarade i 70-talets början: 

You can lecture your teenagers about spending too much until you’re blue in the face, or you can accomplish the same goal by cutting their allowance. We think it is time to limit government’s allowance – to put a limit on the amount of money they can take from the people in taxes. This is the only way we will ever bring government spending under control. 

Den demokratiska majoriteten i delstatskongressen vägrade (föga förvånande) att godta Reagans idé, varvid han initierade en folkomröstning i frågan. Förslaget kallades Proposition 1 och utformades i samarbete med den marknadsliberale ekonomen Milton Friedman.

I korthet innebar Proposition 1 att en procentuell, lagstadgad begränsning på skattetrycket infördes som ett tillägg i Kaliforniens författning. Efter en infasningsperiod på femton år skulle delstatsbefolkningens personliga inkomstskatt reduceras till endast omkring 7 procent.

Utöver detta, skulle all vidare skattelagstiftning som politiker kunde tänkas hitta på i framtiden kräva en kvalificerad 2/3-dels majoritet i delstatskongressens bägge kamrar för att träda i kraft. 

I praktisk utformning blev dock Proposition 1 en lång och tekniskt tillkrånglad historia. Reagan råkade vid ett kritiskt tillfälle under folkomröstningskampanjen skämta om att han själv inte begrep det detaljerade lagförslaget, vilket hans motståndare naturligtvis skadeglatt gjorde en stor affär av.

Det ledde tyvärr till att väljarna i november 1973 avvisade Proposition 1 (röstsiffrorna blev 54 procent nej mot 46 procent ja). 

Fast grundtanken var det ju inget fel på. Reagans strid för att sätta koppel på politikerna, banade vägen för den berömda medborgerliga skatterevolten i Kalifornien 1978, då Proposition 13 (som kraftigt sänkte fastighetsskatten) infördes i delstatsförfattningen.

En variant av Reagans Proposition 1 blev också verklighet i Kalifornien 1979 (då kallad Proposition 4). Även delstater som Michigan (1978) och Missouri (1980) hakade på med egna versioner av samma konstitutionella begränsning av skatteuttaget.

Man kan utan vidare säga att Ronald Reagans djärva och orädda kamp i skattefrågan bidrog till ett ideologiskt, frihetligt uppvaknande under slutet av 70-talet och därmed till Reagans seger i presidentvalet 1980. 

Mot bakgrund av den svenska regeringens destruktiva skattesmäll vore det väl sannerligen på tiden om något parti försökte höja The Gippers fana även här. Ronald Reagan visade att ett annat USA var möjligt, varför skulle inte ett annat och liberalare Sverige vara det?

Staten, det är jag?

Skrivit i Corren 27/11:Corren.

En 1900-talets Nils Dacke som bekämpade överheten med penna istället för armborst. Den småländske författaren, liberalen och motståndsmannen Vilhelm Moberg hade nog gillat att bli ihågkommen så.

Hans syn på den avgörande konflikten i samhället var glasklar. På ena sidan i historien stod ett arbetande, skapande och kreativt folk. På den andra en kontrollerande, utsugande och maktfullkomlig klick av herremän.

Kungahuset var en motbjudande kvarleva från det nakna tyranniets dagar, som ännu i sin representativa form svor mot demokratins grundvärden om frihet och jämlikhet.

”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, skrev Moberg i pamfletten Därför är jag republikan”(1955).

Orden har inte förlorat sin aktualitet. Kungahuset utgör i grunden en institutionalisering av en osund, konservativ ryggkrökarmentalitet som vi borde vara främmande för. Hur kan vi fortfarande betrakta det som acceptabelt och legitimt att nationens högsta ämbete uteslutande reserveras för medlemmar ur en särskild, av traditionens trollmakt upphöjd och från övriga människor blåblodigt distanserad familj i hermelinmantel?

Ställ detta förhållande inför förnuftets domstol och det liknar kollektivt vansinne att republiken inte sedan länge är en självklar del av svensk verklighet. Vilhelm Moberg spådde att Sverige skulle bli sist av alla länder att skaka av sig den kungliga överhetsmagin och förpassa monarkin till sagornas värld. Så djup satt sekler av indoktrinerad rojalistisk vidskepelse i folksjälen. Inte blir saken bättre av att de flesta framträdande politiker räddhågat undviker att beröra republikfrågan.

Dit hör dock inte Folkpartiets Birgitta Ohlsson, som i en färsk riksdagsmotion ställer sig på Mobergs gamla barrikad och avlossar en symbolisk armborstpil mot monarkin: ”I ett liberalt samhälle ska alla offentliga poster vara öppna för alla medborgare. Släktband, adelsbakgrund eller kopplingar till privilegierade samhällsklasser ska aldrig sättas före kompetens vid tjänstetillsättningar… Monarkins ärftlighet strider mot liberalismens syn på den fria människan.”

Den meritokratiska princip hon argumenterar för räknas som helt okontroversiell idag, utom när det gäller val av statschef i det moderna demokratiska Sverige. Absurt är bara förnamnet.

Faktiskt skulle frågan kunna drivas ytterligare ett snäpp vidare. Varför ska vi alls ha en statschef oavsett om denne kallas kung, drottning, president eller något annat? Det är en konstig ålderdomlig tanke att nationen prompt måste förkroppsligas genom en speciell person, som i Ludvig XIV:s tveksamma efterföljd ska kunna säga: ”Staten, det är jag!”.

Staten är ingen slags mysticistisk organism som behöver ett mänskligt käril. Staten är ett instrument för offentlig organisation och maktutövning i samhället, och samhället består i sin tur består av alla oss och vi är större än staten. Regeringen har en statsminister, riksdagen har en talman. Det räcker utmärkt.

Så trimmar vi den politiska apparaten

Skrivit i Corren 26/9:Corren.

Företag måste ständigt effektivisera och rationalisera sina organisationer. Detta för att hålla uppe produktiviteten, lönsamheten och konkurrenskraften. Vilket både de själva, deras kunder och samhället i stort tjänar på.

Politikens värld är förstås väsensskild företagens, på gott och ont. En av nackdelarna är att den politiska sfärens organisationer inte är utsatta för samma kreativa förändringstryck och riskerar att fungera sämre, trögare och dyrare än om marknadens incitament fått råda. Notan tillfaller de redan hårt prövade skattebetalarna.

Men! Anta att vi medborgare anställer en konsult med uppgift att i all välmening trimma den politiska apparaten. Sverige har exempelvis en uppenbart överbefolkad riksdag med 349 ledamöter. De flesta är anonyma backbenchers vars reella inflytande är ringa. Partieliterna sköter i praktiken showen, frifräsare gör sig sällan besvär. Konsultens råd: banta antalet till 149, kanske rent av 99, riksdagsledamöter.

Det hade gett väljarna möjlighet till bättre personkännedom och kontakt, liksom ett tydligare ansvarsutkrävande. De valda får i sin tur en starkare koppling till sina uppdragsgivare på hemmaplan och förhoppningsvis mera råg i ryggen att agera självständigare. Resultat: ett vitalare parlament, dessutom billigare i drift.

Vår konsult skulle också rekommenderat röjning i skogen av statsråd. Den avgående Alliansregeringen innehåller 24 stycken, bland dessa Birgitta Ohlsson som är EU-minister. Vad gör hon om dagarna? Sverige är numera intimt sammanflätat med EU.

Det är en chimär att EU-frågor längre kan skiljas ut från vardagspolitiken och läggas på ett särskilt bord. Andra statsråd av liknande överflödiga karaktär är integrationsministern (Erik Ullenhag) och jämställdhetsministern (Maria Arnholm). Dessa är, krasst sett, symbolministrar vars syfte är att visa flaggan på politiskt och medialt heta områden. Men integrations- och jämställdhetsaspekter ska givetvis genomsyra hela den ordinarie regeringspolitiken, substantiellt tillför speciella statsråd föga.

Samma sak gäller barn- och äldreministern (Maria Larsson). Varför har vi en sådan? Därför att familjeorienterade KD vill synas mer. Sakpolitiskt räcker det med en socialminister (Göran Hägglund), säger konsulten och stryker även socialförsäkringsministern (Ulf Kristersson).

Vidare hade vår konsult synat biståndsministern (Hillevi Engström). Vad har flera decenniers ackumulerad mångmiljardrullning i utvecklingsbistånd till fattiga länder medfört? Chockerande lite.

Allmosor skapar inte välstånd. Enligt beprövad erfarenhet har fri internationell handel enormt större betydelse. Alltså behövs ingen biståndsminister (dock får utrikes- och handelsministern gärna jobba mer på att riva tullmurar och främja öppna marknader).

Lika tvivelaktig framstår kulturministerns existensberättigande, så Stefan Löfven bör heller inte ersätta Lena Adelsohn Liljeroth. Den viktigaste kulturpolitiken torde ligga i skolans bildningsuppdrag och viss kulturarvsvård. Det kan utbildningsdepartementet hantera.

I övrigt har modern teknik i kombination med marknadens positiva kommersiella verkningar gett oss ett kulturutbud som är rikare och tillgängligare än vad tidigare generationer ens kunnat drömma om. Exit staten!

Med dessa effektiviseringar sparar vi stora belopp varje år. Tror ni politikerkåren är intresserad? That will be the day.

Banta 15 till 5

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

15 personer i Östergötland är bland de mäktigaste i riket. De kontrollerar hundratals miljarder kronor. De kan ingripa i vår tillvaro på ett högst kännbart sätt. Diktera nivån på hur mycket vi får behålla av lönen varje månad. Påverka hur skolan, sjukvården och arbetsmarknaden ska fungera. Stifta lagar och regler på alla upptänkliga områden.

Vet ni vilka dessa 15 personer är? De tillhör en skara, 349 stycken totalt, som äger den högsta offentliga makten i Sverige. De är våra riksdagsledamöter, som i tisdags efter en lång sommarledighet samlades igen för ett nytt parlamentariskt år. Sommarledighet är förresten fel.

Dessa personer har ingen semester, de måste jobba jämt, har bra betalt för det, och är alltid i tjänst. Dygnet runt faktiskt. Fråga dem själva vad de har gjort mellan juni och september. Nära kontakt med väljarna brukar ju samtliga partier säga sig prioritera.

Med tanke på vilket förtroende vi lagt i deras händer, borde Östergötlands invånare kunna namnen på våra 15 representanter i maktens boning som ett rinnande vatten. Men så är det näppeligen, eller hur? Inte är det annorlunda i andra läns valkretsar heller.

Riksdagsfolket är, frånsett partiernas toppkrets, ett tämligen anonymt kollektiv. Och även om ledamöterna formellt har en väldig makt, är den vanliga enskilda ledamotens inflytande i realiteten ringa, generellt sett. Utrymmet för eget agerande är hårt beskuret av partieliterna. Frifräsare gör sig sällan besvär. Det är synd.

Politiken skulle må bättre av en vitalare parlamentarisk församling, där väljarna får möjlighet till ett tydligare ansvarsutkrävande och de valda ges en starkare koppling till sina uppdragsgivare på hemmaplan.

Renodla personvalet, banta den 349-hövdade skaran rejält. Hellre 4-5 riksdagsmän från Östergötland som märks och alla känner till, än 15 diffusa ansikten som få har koll på.

Den kungliga republiken

Skrivit i Corren 13/9:Corren.

På söndag är det pukor och trumpeter. Då har Carl XVI Gustaf suttit på tronen i fyra decennier jämt. Han ärvde ämbetet som kunglig statschef den 15 september 1973 efter sin åldrige farfar Gustav VI Adolf, som avlidit på Helsingborgs lasarett.

Men det stod redan klart att kungakronan som tillföll honom i praktiken skulle bli föga mer än symbolisk. Sverige var i färd att skrota 1809 års antikverade grundlag med dess sedan länge överspelade paragraf ”konungen äger att allena styra riket”.

På badorten Torekov i Skåne hade politikerna 1971 enats kring den förlösande kompromissen om majestätets moderna position, vilken stadfästes i den nya konstitutionen 1975.

Monarkin tömdes på innehåll och reducerades till en strikt representativ, ceremoniell institution, kliniskt ren från politiskt inflytande. Faktiskt är vår författning i det perspektivet mycket finurligt och försåtligt skriven.

Den baserades på idén om radikal parlamentarism, där folket väljer riksdag som i sin tur väljer en talman med ansvar att utse regeringsbildaren. Raka demokratiska rör hela vägen, alltså.

Som en liten förgylld dekoration ovanpå finns kungen, men som statschef spelar han ingen nämnvärd roll. Det gör statsministerposten väldigt stark, närmast presidentliknande.

Man kan säga att Sverige är en de facto-republik, kompletterad med en kunglig ceremonimästare att plocka fram vid högtidligare tillfällen. Egentligen fanns tunga röster, i synnerhet inom Socialdemokraterna, som på 70-talet ville avskaffa monarkin även till namnet.

Dock ansåg man att svenska folket ännu inte var moget för ett sådant steg. Istället gjordes kungahuset konstitutionellt meningslöst, så att det vid lämpligare tidpunkt i princip kunde raderas ut med ”ett pennstreck”.

Monarkin är till sitt väsen byggt på mytologi, förtrollning och distansering. Grundlagsfäderna tycktes kallt räkna med att samhällets fortskridande modernisering och liberalisering skulle göra kungahuset allt mer verklighetsfrämmande och orimligt i allmänhetens ögon.

Vad som återstod var att invänta den eftersläpande opinionen och låta den gamla ingrodda magin kring kungligheterna sakta blekna bort. Vilket är ungefär precis vad som sker. Enligt mätningarna från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, är den långsiktiga trenden för kungahusets ställning i nedgång.

Kungahuset har tidigare tillhört en av de institutioner som folket haft störst förtroende för. Men stödet har dramatiskt eroderats under senare år och har aldrig varit så lågt som nu. Detta oavsett prinsessbröllop, födslar av kungliga bebisar eller något annat festligt.

Statsvetaren och monarkiexperten Carl-Erik Grimstad har konstaterat att om förtroendet fortsätter att minska i samma takt, kommer hovet vara historia inom 50 år.

Fast verkar Carl XVI Gustaf inte redan i dag ganska trött på sitt jobb? Begripligt i så fall. Han kanske skulle varit lyckligare om han fått slippa sin offentliga gyllene bur och kunnat leva livet som privatmannen herr Bernadotte.

Sorry, 6 juni blir aldrig 17 maj

Skrivet i Corren 5/6:Corren.

I morgon är det nationaldag. Sådana brukar ju alltid vara liktydiga med folkfest, glam och patriotisk yra. I andra länder.

Som Frankrike 14 juli, då trikoloren vajar stolt till åminnelse av revolutionärerna som stormade Bastiljen 1789 och spred parollen om frihet, jämlikhet och broderskap över världen. Eller i USA där fyrverkerierna bränns av 4 juli, dagen då amerikanerna utropade sig självständiga från kolonialmakten Storbritannien 1776.

Vårt grannland Norge har 17 maj som celebrerar Grundloven, antagen 1814 och för sin tid en tämligen radikal demokratisk konstitution. Men främst symboliserar den frigörelsen från Danmark och därefter uppbrottet från den påtvingade unionen med Sverige.

Själva har vi 6 juni för att fira… ja, vad då? Björn Borgs födelsedag?

Länge hade vi ingen officiellt sanktionerad nationaldag alls, den tillkom först 1983 när Svenska flaggans dag uppgraderades i almanackan. Trots detta infann sig aldrig någon partystämning, vilket tydligen bekymrade vissa riksdagsledamöter.

Efter år av diskussion och byråkratiskt malande beslöt man därför att ytterligare höja statusen på 6 juni till helgdag. I utbyte reducerades annandag pingst till vanlig veckodag. Det blev inte roligare för det.

Snarare tråkigare, då pingstens sköna karaktär av långhelg som försmak till den stundande sommarledigheten gick förlorad (annandag pingst inföll som bekant ständigt och tryggt på en måndag, 6 juni är veckodagarnas Mädchen für alle).

Det påbjudna svenska flaggviftandet har från början haft något stelt, krystat och sömnigt över sig. Helgdagsreformen liknade mest ett desperat försök att ge konstgjord andning åt något livlöst som redan är bortom räddning.

I motsats till Frankrikes, USA:s och Norges nationaldagar är vårt 6 juni en rent artificiell konstruktion av det politiska etablissemanget. Förankringen i det folkliga medvetandet är praktiskt taget obefintligt.

De sammanfallande datumen av Gustav Vasas kungakupp 1523 och fastställandet av 1809 års grundlag som skrotades 1975, har klistrats ihop och anbefallit oss som nationaldag i brist på egna grandiosa erfarenheter av stormade bastiljer.

Frågan är förstås varför vi ska framhärda med denna patetiska kopia av utländska förebilder när vi faktiskt redan har en äkta, om än inofficiell, nationaldag lite senare denna månad.

Sedan sekler tillbaka har midsommar fungerat förträffligt som en verkligt genuin manifestation av den svenska nationalkänslan. En totalt opolitisk helg som inbjuder alla till gemenskap, värme och fest i en spontan lovsång till livet, ljuset och den nordiska naturen.

Vilka andra länder kan väl konkurrera med det?

Vår femfaldiga Wimbledonmästare Björn Borg är naturligtvis väl värd att hurra för i morgon. Men i övrigt tycker jag att 6 juni bör få avsomna i frid och att annandag pingst ska återupprättas som den trevliga röda försommardag som den tidigare var.