Category Archives: Tyskland

En fransk Schröder?

Skrivit i Corren 16/5:

Otacksamhet är ofta politikens lön. Fråga Gerhard Schröder, tidigare ledare för socialdemokratiska SPD och tysk förbundskansler 1998-2005. Han ärvde en ekonomi i allvarlig stagnation och en överdrivet generös välfärdsmodell med djupa strukturproblem.

Få kanske minns det idag, men faktum är att bekymren var så svåra att den inflytelserika tidskriften The Economist dömde ut Tyskland som ”Europas sjuke man”. Men Schröder bleknade inte inför utmaningen.

Han lanserade ett ambitiöst reformpaket kallat ”Agenda 2010”, som utformades av den förre Volkswagenchefen Peter Hartz i samverkan med näringslivet, fackföreningsrörelsen och forskarsamhället.

Hartz-programmet innebar bland annat att strejkrätten begränsades, arbetsrätten och lönebildningen liberaliserades, en ny anställningsform (”mini jobs”) infördes i syfte att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, arbetsförmedlingen avbyråkratiserades och gjordes väsentligt effektivare, socialförsäkringssystemet renoverades och bidragskranarna drogs åt.

Det blev hårda bandage för det tyska folket initialt och protesterna uteblev såklart inte. SPD:s stöd sviktade och Schröder fick betala priset. För tolv år sedan förlorade han valet till CDU:s Angela Merkel som suttit på kanslerposten sedan dess.

Men det är mycket på grund av Gerhard Schröder som hjulen i Tyskland, Europas ekonomiska motor, började snurra igen. Det är sannerligen ingen dålig prestation, för vilken Schröder bör ses som en av vår samtids osjungna hjältar, vad man än må tycka om honom i övrigt.

Förmodligen, ja högst troligt, har Frankrikes nye president Emmanuel Macron sneglat en hel del på Schröders gamla reformagenda.

Den franska ekonomin har länge varit fast i ett stagnationsmoras som liknar Tysklands innan tillfrisknandet. Att Macron besegrade extremhögerns Marine Le Pen var en stor seger för humanismen, öppenheten och förnuftet över den inskränkta främlingsfientlighetens populism.

Men avgörande nu är om han förmår att samla landet bakom sig för de nödvändiga reformåtgärder som krävs för att få fart på det rostigt hackande ekonomiska maskineriet, i åratal handikappat av överregleringar inom näringsliv och arbetsmarknad, en kostnadstung välfärdssektor, ingrodd skepsis mot marknadsliberalism, och en allmänt statskramande ovilja till strukturförändringar.

Flera före Macron har stupat på uppgiften i det så upprors- och strejkglada Frankrike. Och Macron har ju inte ens något etablerat parti i ryggen. Viktigt för utsikterna att lyckas är därför hur majoritetsförhållandena ser ut efter parlamentsvalet i juni.

Sedan är frågan om Macron och hans allierade klarar rycken för vad som väntar, ty att få fransk ekonomi att ömsa skinn kommer att garanterat bli en smärtsam, bråkig och politiskt snårig process. Är Macron av samma virke som Schröder när det verkligen gäller? För Frankrikes och Europas skull måste vi hoppas det.

Dock finns ett hotande spöke i ekvationen som gör Macrons sits flera gånger värre. När Schröder tog risken att löpa reformlinan ut för nationens bästa, blev backlashen att de tyska väljarna föredrog Merkel. Tråkigt för Schröder, men knappast någon förlust för Tyskland, EU och världen.

Macrons dilemma är att den beska medicin han behöver skriva ut för att bota den franska ekonomin – där reformklimatet är betydligt bistrare – kan ge en bieffekt om fem år som heter Marine Le Pen. ”Det ska fan vara teaterdirektör”, skrev August Blanche. Eller fransk president…

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Frankrike, Tyskland

Var bärare av ljuset

Skrivit i Corren 22/12:Corren.

Strax är det julhelg. Som en hoppets oas i den nordiska vinterns bisterhet är det fridens, gemenskapens, glädjens och värmens högtid.

”Stilla natt, heliga natt / Mörkret flyr, dagen gryr / Räddningstimman för världen slår”, som den vackra psalmen lyder. Liksom flera inslag i vårt traditionella julfirande har hymnen tyskt ursprung.

Men helig är varken julen eller människolivet för fanatismens, hatets och oförsonlighetens hantlangare. Nyss blev Tyskland och en julmarknad i Berlin förmörkad av terror, blod och död. Attentatet bär uppenbara likheter med den vidriga lastbilsmassakern i Nice tidigare i år.

IS har tagit på sig ansvaret och mycket pekar på det är ett verk som åtminstone är inspirerat av den islamistiska mördarsekten.

Med sitt tillbakaträngda ”kalifat” i Mellanöstern har IS uppmanat sina radikaliserade jihadsympatisörer i Europa att istället använda vår kontinent som slagfält. Vad vill de uppnå genom att urskillningslöst släppa loss våldets barbari mot oskyldiga män, kvinnor och barn?

Chocka, skrämmas, provocera fram en rädslan motreaktion som hotar att slita sönder det öppna, toleranta, demokratiska samhällets väv. Ingen ska gå säker, vi ska alla darra av oro och i vrede frestas att kasta humaniteten åt sidan och svara med korstågsriddarnas svärd i en blint upptrappad konfrontation.

Sånt är berusande mumma för politiska och religiösa krafter vid ytterkanternas avgrund. Och den gåvan ska de inte få.

Ja – vi ska slå ner på extremisterna, bekämpa dem med samtliga rimliga medel som står till den civiliserade rättsstatens förfogande.

Men nej – vi ska inte låta en belägringens känslostämning av bävan och fobier triumfera. Terrorvågen, i all sin förskräcklighet, bör ses och mötas lika beslutsamt som nyktert. Sekteristerna iscensätter en blodindränkt dödsteater, men faran de representerar är i sig inte av existentiell natur för vårt etablerade samhälle och dess institutioner.

Vinner gör dessa dödskultens utövare bara om vi själva lockas in på skymningens vägar och överger den liberala demokratins ideal.

Edith Wharton, den fina amerikanska författaren, skrev: ”Det finns två sätt att sprida ljus: att vara ljuset eller spegeln som reflekterar det”.

Skingra mörkret, låt räddningstimman slå, var en ljusspridare.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende, Terrorism, Tyskland

Hur kan vi säga nej?

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet?

Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.

Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen.

Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.

Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott.

Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.

Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.

Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.

I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?

Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.

Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.

Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.

Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!

Så vad hände?

2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.

Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.

Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Energi, EU, Europa, Försvar, Miljö, Moderaterna, Ryssland, Säkerhetspolitik, Socialdemokraterna, Tyskland, USA

Kompisar i krig

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Imorgon den 9 maj firar Putinregimen 70-årsminnet av Sovjetunionens seger över Nazityskland. Men jubileet går knappast i fredens tecken. På Röda torget i Moskva planeras en jättelik uppvisning av Rysslands militära muskler, en maktdemonstration ämnad att injaga respekt och fruktan.

Varken Stefan Löfven eller några andra västliga ledare kommer att delta. Ryssland bedriver ju åter anfallskrig i Europa, precis som Putins företrädare Josef Stalin gjorde. Det kan vara värt att påminna om att andra världskriget startades av Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans.

Det var genom Molotov-Ribbentroppakten, sluten bara någon vecka innan nazisternas överfall på Polen i september 1939, som Hitler fick möjlighet att skicka iväg sina invasionsarméer. Det polska bytet delades sedan broderligt mellan Sovjet och Tyskland. Stalin gavs även fria händer att angripa Finland och Baltikum av sin diktatorskollega i Berlin.

Det är en vanligt förekommande tes att Molotov-Ribbentroppakten var ett sätt för Stalin att köpa tid. Han behövde rusta upp krigsmakten efter sina förödande utrensningar i Röda armén tidigare under 30-talet. Sedan skulle Hitler minsann få. Historiken John Lukacs har i sin bok Juni 1941. Hitler och Stalin (2007) visat att detta inte stämmer.

Stalin hade uppriktiga intentioner att hålla sig vän med nazisterna. Han följde obrottsligt pakten till punkt och pricka. Sovjet levererade bland annat olja som höll Wehrmachts pansarvagnar igång när det var Frankrikes och Beneluxländernas tur att nedkämpas.

Bokstavligen intill sista minuterna innan Operation Barbarossa sattes i verket morgonen den 22 juli 1941 rullade sovjetiska tåg med förnödenheter över den tyska gränsen. Stalin hade satsat så hårt på att vinna Hitlers förtroende att han i det längsta vägrade acceptera naziledarens svek. Stalin hamnade faktiskt i djup kris, det skulle dröja tills han förmådde återta fullt kommando i Kreml.

Trots att deras bägge totalitära stater bedrev utrotningskrig mot varandra i flera år därefter, behöll Hitler och Stalin en stor – närmast varm – aktning sinsemellan ända till slutet. Fiendskap på det personliga planet är det svårt att finna belägg för. Hitler uttryckte sig ofta i beundrande ordalag om Stalin, däremot kunde han reta upp sig till vansinne över Winston Churchill.

Och vad betydde Stalins seger över Hitler? Att han kunde utöka sitt rov från krigets början med hela Östeuropa. Värt att fira? För Putin kanske.

Lämna en kommentar

Filed under Europa, Historia, Kommunism, Nazism, Ryssland, Tyranni, Tyskland

Beethovens äventyr

Skrivit i Corren 7/11:Corren.

”Muren har fallit, staden är euforisk. Aldrig har ett musikverk passat bättre för firande än det vi ska höra nu!” Den brittiska speakern i TV-utsändningen från Berlin var påtagligt gripen av ögonblicket, denna juldag den 25 december 1989.

Månaden innan hade Berlinmuren förpassats till historien, kalla kriget hade upphört, flera decennier av kommunistiskt förtryck och mänsklig förnedring var äntligen över. Det tyska folket stod enat igen och en pampig festkonsert arrangerades i det befriade Östberlin.

Orkestern utgjordes av en symboliskt blandad skara musiker från Förbundsrepubliken och DDR, samt från andra världskrigets segrarmakter USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike. Dirigent var Leonard Bernstein och det aktuella stycket var förstås Ludwig van Beethovens nionde symfoni.

Finalsatsen Ode an die Freude (Hymn till glädje) hade på Bernsteins initiativ tillfälligtvis ändrats till Ode an die Freiheit (Hymn till friheten). På söndag är det prick 25 år sedan Berlinmurens fall, så varför inte ta tillfället i akt att återuppleva denna djupt stämningsmättade konsert? Den finns att avnjuta på Youtube.

Beethovens nia är som bekant också EU:s officiella ”nationalsång”. Den antogs 1985, precis två hundra år efter att Friedrich Schiller skrev dikten Ode an die Freude som Beethoven tonsatte när han komponerade sin sista stora symfoni 1823.

Beethoven var en man med starka liberala böjelser. Schillers visionära rader om ”kyss åt hela världen” och ”alla människor blir bröder” rimmade fint med det budskap om universell humanism som Beethoven ville förmedla. Under intryck av Wienkongressens försök att konstruera ett stabilt internationellt maktbalanssystem efter Napoleonkrigens blodiga kaos, hoppades han att Europa skulle träda in i en ny era av fred och samarbete.

Att EU gjort den nionde symfonin till sin, torde stämma ganska bra överens med Beethovens intentioner. Annars har politiskt missbruk av nian varit vanligare. Få kompositioner har utsattas för en lika skrupulös ideologisk kleptomani.

Den spirande tyska arbetarrörelsen var tidigt framme med att kidnappa Beethoven. Ode an die Freude förklarades liktydigt med den socialistiska revolutionen, som skulle göra alla människor till jämlikar. Kompositören utmålades som en allierad i proletariatets strid mot borgerligheten och aristokratin.

När Wienkongressens i stort sett hundraåriga fredsordning bröts med första världskrigets utbrott 1914, tog det tyska kejsarväldet chansen att tvinga Beethoven till värnplikt på slagfältet. Schillers text blev lite problematisk i sammanhanget, eftersom det knappast handlade om att dela ut kyssar över skyttegravarna.

Men det löstes fiffigt genom att omtolka orden till att endast gälla förbrödring inom den tyska nationen. Därmed fick Beethovens nia på ett absurt sätt legitimera generalernas krig. Som det hette propagandan: ”Låt era tankar uppfyllas av den kraftfulla kampsymfonin, en utmaning antagen av Hindenburg och Ludendorff”.

Trots flitigt Beethovenlyssnande förlorade Tyskland och kejsar Wilhelm flydde till exil i Holland. Beethoven? Som om ingenting hade hänt återvände han till att bli vänsterradikal galjonsfigur i arbetarklassens tjänst.

Weimarrepublikens högernationella grupper ryckte också i honom. Den konservativa tidningen Der Tag utnämnde Beethovens nia till ”den slutgiltiga segersången” över det tyska folkets fiender. 1933 grep Hitler makten och Beethoven ikläddes hakkorsbindel.

Nian påstods uttrycka den nazistiska folkgemenskapen och spelades bland annat som en hyllning till Führern vid dennes födelsedagsfirande 1937. Under andra världskriget skickades Beethoven ut i fält ännu en gång. Men inte till östfronten. Nian bannlystes från att spelas i de ockuperade slaviska länderna. Dess invånare ansågs inte rasmässigt värdiga att ingå i nazisternas ”Volksgemeinschaft”.

Lyckligtvis krossades Hitlertysklands barbari. Beethovens bisarra politiska karriär led inte någon skada för det.

Han hade älskats högt och varmt av Lenin, Sovjettyranniets grundare. Alltså såg ledarna i det kommunistiska DDR inga problem med att raskt överta Beethoven från Hitler och tilldela kompositören ett slags musikaliskt hedersmedborgarskap i den östtyska ”arbetar- och bondestaten”.

Partichefen Walter Ulbricht – stalinisten som ansvarade för byggandet av Berlinmuren 1961 – tolkade Ode an die Freude som ”att alla nu kan bli bröder därför att arbetarna har gjort sig fria från de imperialistiska profitörernas bojor och tagit ödet i egna händer”. Vilket inte hindrade att samma stycke blev officiell hymn för DDR:s och den kapitalistiska Förbundsrepublikens gemensamma idrottslag vid OS i Melbourne 1956.

Tjugo år senare sjanghajades Beethoven till Afrika. 1974 förklarades nians finalsats som nationalsång i Ian Smiths vita rasiststat Rhodesia. Schillers text slopades. Andra rader totades ihop som förhärligade den koloniala stölden av afrikanernas mark.

När Rhodesia blev fritt och bytte namn till Zimbabwe 1980, orkade man inte höra Beethoven längre. Under självständighetsceremonin spelades istället reggaelåten Zimbabwe med Bob Marley & The Wailers.

I övermorgon högtidlighålls 25-årsdagen av murens fall med en ny Beethovenkonsert i Berlin. Om även tyskarna hunnit tröttna på den nionde symfonin vid det här laget (och vem kan väl då klandra dem?), erbjuds ett utmärkt alternativ under minnesceremonin: i skuggan av Brandenburger Tor sjunger Peter Gabriel Bowielåten Heroes.

Lämna en kommentar

Filed under Afrika, EU, Europa, Historia, Kommunism, Kultur, Liberalism, Musik, Nazism, Tyranni, Tyskland

Som ett eko från 1936

Skrivit i Corren 23/4:Corren.

De senaste hundra årens svenska försvarspolitik har följt ett märkligt, närmast tragikomiskt, kontracykliskt mönster.

Hösten 1911 fick Sverige en liberal regering som avsåg att skära ner på försvaret. Tre år senare bröt första världskriget ut. Där stod vi.

1918 var stormakterna Tyskland och Ryssland utslagna, Nationernas Förbund skulle lösa alla mellanstatliga konflikter framöver och 1925 beslöt Sveriges regering (nu S-märkt) att det var dags för en radikal nedrustning.

”Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan för närvarande icke skönjas”, konstaterade man sorglöst.

När Hitler och Stalin började göra tillvaron i Europa osäker inleddes en omsvängning 1936 med ökade försvarsanslag, framför allt stärktes flygvapnet och även flottan fick visst resurstillskott. Tyvärr var det i senaste laget.

Innan försvarsmaktens upprustning var genomförd hade andra världskriget både hunnit börja och sluta. Vi stod nakna under den mest kritiska perioden då våra nordiska grannländer antingen anfölls av Ryssland (Finland 1939) eller ockuperades av Tyskland (Danmark och Norge 1940) – samt när Tyskland och Ryssland gick loss på varandra (1941).

Försvarsplaneringen under kalla krigets senare del är heller ingen upplyftande historia. På 80-talet satt vi fast i en föråldrad massarméstruktur av 40-talssnitt, patetiskt illa rustad för att möta den nya tidens högteknologiska vapensystem.

Vad hade hänt om Sovjetimperiet vägrat låtit sig upplösas så mirakulöst fredligt och i sina dödsryckningar istället valt att svara med massivt våld på folkresningarna i Östeuropa? Åter hade Sverige turen att tacka för att farorna i omvärlden skonade oss.

Vad lärde vi av det? Ingenting. I en naiv fredsoptimism som till och med överträffade mellankrigstidens illusioner skrotades själva idén om ett nationellt försvar. Den lilla militära förmåga som fanns kvar kom bäst till användning genom att trygga Sveriges säkerhet i fjärran länder som Afghanistan, hette det.

Att denna doktrin var lika väl underbyggd som en bärande pelare i kvicksand visade Georgienkriget 2008. Rysslands aggressivitet tog svenska försvarspolitiker med överraskning, men det dröjde till årets ryska Anschluss av Krim innan polletten trillade ner.

Tisdagens utspel från Alliansen om att stärka försvaret är naturligtvis mycket välkommet och det är helt rätt att fokus äntligen riktas på vårt strategiskt känsliga närområde i Östersjön. Precis som 1936 prioriteras satsningar på flyget och marinen.

Men den utlovade ökningen av försvarsanslagen på 5,5 miljarder kronor årligen ska ske stegvis och få full budgeteffekt först 2024. Kanske kommer vi sedan ha ett hyfsat återuppbyggt försvar runt 2030-35 eller så, i enlighet med gammal blågul kontracyklisk tradition. Putin lär bli måttligt imponerad.

Sanningen är att om ska Sverige få reell stadga och trovärdighet i försvarspolitiken krävs att de aviserade satsningarna kombineras med ett Natomedlemskap, helst i sällskap med Finland.

Det finns inget effektivare sätt att snabbt och varaktigt bidra till större säkerhet i Östersjöområdet, både för oss själva och för våra likasinnade grannar. Nato fanns inte 1936, men finns lyckligtvis nu. Alltså borde vi inte tveka.

Lämna en kommentar

Filed under Europa, Försvar, Historia, Ryssland, Tyskland

Allvarets tid är nu

Skrivit i Corren 7/3:Corren.

I november 2009 godkände Alliansregeringen Nord Streams begäran om att anlägga en 120 mil lång gasledning i Östersjön, från ryska Viborg till tyska Greifswald. Den enorma ledningen, som slutfördes tre år senare, löper delvis genom svensk ekonomisk zon och passerar strax utanför Gotland.

Huvudägare är den statliga ryska energijätten Gazprom, som genom Nord Streams 200 000 ihopsvetsade rördelar har kapacitet att förse Tyskland och övriga kontinenten med 55 miljarder kubikmeter naturgas årligen.

Projektet var omdiskuterat och kontroversiellt. Men med så mäktiga intressen på spel hade Sverige i realiteten inget annat att göra än att falla undan. Notabelt är dock att regeringen lät dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) meddela  beslutet.

Han försökte låta som en hårding och förklarade att Nord Stream utsatts för många månader av tuff miljöprövning från Sveriges sida. En ansiktsräddande charad. Miljöaspekterna var förstås en bisak i sammanhanget, men fick tjäna syftet att vrida bort ljuset från huvudsaken: Sveriges impotens inom försvars- och säkerhetspolitiken.

Ty Nord Stream handlar först och främst om rysk stormaktstrategi. Det illustrerades redan samma höst då Ryssland iscensatte sin väldiga militärmanöver Zapad (”väst”) 2009 i Östersjön.

Förutom landstigning var ett av målen med denna kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar… (betänk: i en uppflammande krissituation skulle ryssarna exempelvis kunna besätta vårt värnlösa gotländska territorium med ursäkten att Nord Stream måste skyddas).

Kreml både betraktar, och använder, uttryckligen sin energiexport som ett utrikes- och säkerhetspolitiskt vapen. Nord Stream blev därvidlag rena jackpotten för Putin. Med gasledningen fick han dels en positionsstärkande revirmarkör i Östersjön, dels kunde han binda upp ett av EU:s kärnländer, tillika främsta ekonomi, i en beroendeställning till Kreml.

Varför har Tyskland reagerat tämligen återhållsamt på Rysslands aggression mot Ukraina? Gissa.

Nord Stream-projektet visade på ett symptomatiskt vis Sveriges kombination av svaghet, nonchalans och strutsbeteende i säkerhetspolitiken. Under kalla kriget bidrog vi verksamt till att möta Rysslands ambition att skaffa sig dominans över Europas norra flank.

Vi var en producent av säkerhet. Så icke längre med dagens nedbantade försvar. Problemet nu är inte bara att vi saknar förmåga att hävda den egna integriteten. Vi äventyrar även våra grannars säkerhet (främst Finlands och Baltstaternas) eftersom det hyfsat starka försvar som krävs för att Sverige ska kunna axla en stabiliserande roll i Östersjöregionen upphört att existera.

Endast Lettland och Litauen satsar i relativa tal mindre resurser på försvaret än vi. Men dessa länder är åtminstone Natomedlemmar. Vi har inte ens några allierade om det bränner till. Vilket det som bekant har gjort genom Putins intervention i Ukraina.

Med detta är naivitetens och ignoransens tid i Sverige rimligen över. Vi behöver återbygga ett fungerande försvar, vi behöver gå med i Nato. Andra alternativ vore ansvarslösa.

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Energi, Europa, Försvar, Ryssland, Tyskland