Vattentorn – mer än bara vatten

Skrivit i Corren 5/3:

Vad kan Linköpings vattentorn säga oss? En hel del. Det gamla tornet på Kanberget är en anslående vacker jugendinspirerad tegelbyggnad, ett 45 meter högt landmärke ritat av Axel Brunskog och invigt 1910. Numera är det sedan länge omgjort till bostadshus.

Det är fascinerade att skåda vattentornen som byggdes runt om i Sverige från senare hälften av 1800-talet till åren kring förra sekelskiftet. Norrköping har ett gammalt vattentorn som liknar vårt i manifesterad pampighet och exemplen kan mångfaldigas. På andra håll som i Göteborg, Landskrona och Borås blommade nationalromantiken ut i vattentorn som kan förväxlas med rustika riddarborgar.

Arkitekturen är helt klart menad att imponera. Vattentornens funktion som högreservoar sammanföll med vad vi idag skulle säga vara uttryck för ”city branding” – ett varumärkesbyggande i syfte att framhäva stadens mäktighet, stabilitet och ambitioner.

Bakgrunden till tidens ivriga uppförande av vattentorn var att den ekonomiska utvecklingen och städernas ökande befolkningstillväxt krävde rationella lösningar på vattenförsörjningen. Att hinka upp vatten ur brunnar dög inte längre.

Förutsättningen för industrialismen var ångmaskinen, som behövde massor av vatten. Likaså behövdes ett effektivt distributionssystem av vatten för att förbättra saniteten och förebygga sjukdomar bland alla människor som började trängas i stadskvarteren. Att snabbt kunna släcka hotande bränder var ett annat motiv.

De lokala makthavarna närmast tävlade i påkostade skrytbyggen till vattentorn som symboler för den egen stadens förträfflighet. En inte mindre fängslande våg av vattentornsbyggande kom efter andra världskriget då urbaniseringen raskt tilltog. Folkhemsingenjörerna massproducerade moderna bostäder med WC och tvättmaskiner, vilket fordrade en kraftig expansion av VA-nätet.

Nya vattentorn sköt upp som potenta utropstecken i stadsbilden, signalerande det progressiva Sveriges okuvliga utvecklingsoptimism. Gestaltningen gick i radikal modernistisk anda, faktiskt rena science fiction-arkitekturen. Brottet mot den borgerliga sekelskiftsepokens klassiska och av historicism färgade stilideal kunde inte vara större.

Trendsättare – även internationellt – blev det 58 meter höga vattentornet Svampen i Örebro, ritat av Sune Lindström på 50-talet. Svampformen möjliggjordes av den tekniska innovationen att gjuta betong med spännarmering, vilket gav arkitekterna friare händer till spektakulära grejer.

I Laxå, Halmstad, Kalmar och Malmö var det som om invånarna plötsligt fått påhälsning av stora rymdskepp. Att göra vattentorn som liknade flygande tefat blev nämligen också populärt. I Linköping fick vi 1958 ett nytt vattentorn i Ramshäll som jag misstänker är deras kontrollcenter. Ty påminner det inte om en rymdbas?

Inga fler mardrömmar av glas och betong!

Skrivit i Corren 23/1:

Visdiktaren Olle Adolphson – han skydde epitetet trubadur – var en av de första i Sverige att protestera mot stadsmiljöns utarmning. När de fartblinda samhällsplanerarna under efterkrigstidens rekordår skulle stöpa om Stockholm till ett fyrkantigt modernistiskt monument, stämde Adolphson ilsket gitarren i opposition.

”Och sen rusar vi in i en mardröm av glas och betong, där sitter vi sen och tycker skjortan är trång!”, sjöng han i Gustav Lindströms visa från början av 60-talet. Det tog skruv. Den socialdemokratiske kommunalpampen Hjalmar Mehr, rivningsraseriets general som lät sin armé av grävskopor tugga sig genom huvudstadens inbodda kvarter, såg mera rött än vanligt och brännmärkte Olle Adolphson som reaktionär kulturfiende.

Skalden blev inte svaret skyldigt. Han laddade om med Vals på Sergels torg (”den förfärliga grop som dock var så förunderligt tänkt”) och förkunnade – inte utan viss riktighet – att Mehr byggt ”världens dyraste slum”.

Även brottarhiten Trettifyran, som Adolphson skrev texten till och som framförd av Per Myrberg låg 39 veckor på Svensktoppen 1964-65, var inspirerad av den så kallade ”citysaneringen” (vilken, skrev kulturjournalisten Kurt Bergengren på Aftonbladet, ”torde vara den största som i modern tid företagits i en icke bombad stad”).

Tyvärr dröjde det innan den breda opinionen vaknade mot skövlingarna. Då hade redan mycket av det gamla Stockholm, cirka 700 fastigheter totalt, jämnats med marken. Otaliga svenska städer riket runt har liknande svårläkta sår av rivningsbesatt framfart och funktionalistisk omgestaltningsiver.

”Politikerna hade en övertro på rationaliteten, och väljarna hade en övertro på politikerna. De flesta stod lite handfallna och tittade på grävskoporna med vemod. Den estetiska känslan hos svensken har inte varit så stark. Man kan ju tänka sig vilket liv det skulle blivit om man satte igång att riva i franska städer…”, sa Olle Adolphson i en intervju långt senare.

Han var fortfarande heligt förbannad. ”Arkitekter, politiker och byggherrar har byggt in våldet i bostadsområdena, har planerat in torftigheten i våra liv… Hade man inte varit så barnslig hade man väl inte skrivit visor om det. Då man slagit ned djävlarna istället.”

Inga milda ord, precis. Men i boken Ohälsosam arkitektur: en annan sida av funktionalismen (2016) skriver läkaren Gösta Alfvén om hur den modernistiska byggnadsstilen, mest famöst manifesterad i miljonprogrammet 1965-74 då bland annat bostadsområdet Skäggetorp i Linköping uppfördes, faktiskt tenderar att alstra den negativa mänskliga påverkan som Olle Adolphson stormade mot.

”Modernismen har sett ett egenvärde i att provocera. Det fungerar i konsten. Men mår människor bra av att anonyma och brutala hus försöker väcka dem ur likgiltighet? Det fungerar tvärtom, människor reagerar med ökad likgiltighet och dessutom kan det skapa vantrivsel och öka risken för sjukdom”, menar Alfvén.

”Variationsrik miljö i form och färg väcker ofta nyfikenhet och skönhetsupplevelser främjar livskänsla och hälsa. Den monotona, fyrkantiga och färglösa miljön däremot gör oss stela och stumma”, skriver han vidare.

Den svenska byggnadskonsten har sedan modernismen fick sitt inhemska genombrott på Stockholmsutställningen 1930 präglats av lådarkitekturens räta vinkeltyranni. Dominansen i formspråket saknar få motsvarigheter i andra västerländska kulturländer, trots att kategorin ”vanligt folk” varmast tycks uppskatta och allra helst efterfråga (om plånboken tillåter) kvarvarande traditionell arkitektur från tiden kring sekelskiftet 1900.

I Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA är det inte ovanligt med nybyggda kvarter i klassisk stil. I Sverige dömer arkitekturkårens och stadsutvecklarnas smakdomare ut sådant som vämjeliga pastischer, direkt opassande för landet som sedan folkhemsepoken odlat självbilden att vara världens modernaste. Men som även Tobias Olsson, förbundsdirektör på Sveriges Arkitekter, tvingats medge i P1:s Kulturnytt (22/12): ”Många upplever idag att det som byggs är för tråkigt, för anonymt eller för fyrkantigt”.

I vårt växande Linköping ska det byggas mycket nytt. Corren har exempelvis kunnat rapportera om att det ska nyproduceras 700 bostäder (i första hand flerfamiljshus med 4-8 våningar) på Berga äng, ett projekt finns ute på kommunens hemsida för medborgerligt samråd. Inne i stadskärnan planerar fastighetsbolaget Castellum att riva hela kvarteret Druvan, vars tidstypiskt könlösa modernistiska fastigheter drabbade Linköping efter att samma kvarter blivit offer för 60-talets rivningsvåg.

Gott så. Men har vi tagit lärdom av tidigare ödesdigra misstag i byggandet och hur tungt är de rent estetiska aspekterna beaktade? Arkitektur är en i högsta grad offentlig konstform, den gestaltar vår och kommande generationers livsmiljö, den har stor betydelse för vårt allmänna välbefinnande. Måtte vi undvika att rusa in i en ny mardröm av glas och betong, där vi sedan sitter och tycker skjortan är trång!

Svenska Mad förklarar arkitekturens urspårning

Skrivit i Corren 18/8:

”Apor är också djur”, konstaterade Konrad Lorentz i sin bok Apor är inte djur och visar med svårfattliga och nästan oläsliga diagram att människor som växt upp bland apor oftast blivit världsberömda politiker. Det ligger sålunda ingen sanning i påståendet att de enbart skulle bli arkitekter.

Ja, så kan man också skriva i en ledare, vilket den sjuka humorns mästare Lasse O’Månsson bevisligen gjorde som redaktör för den ärevördiga tidskriften Svenska Mad (stycket ovan är från nummer 8/74). Därmed torde vi slutligen fått en vederhäftig förklaring till fenomen som Alexander Lukashenko, Vladimir Putin och Donald Trump, liksom till varför modern arkitektur inte sällan är så ful.

Men skämt och famösa gubbar i världspolitiken åsido. Att Lasse O’Månsson lät just arkitektkåren schavottera som punchline i sin crazyledare 1974 är förstås ingen slump.

I skrattspegeln ger han uttryck för en redan då tämligen utbredd folklig misstro mot den förhärskande modernistiska byggnadskonsten.

Numera finns detta gräsrotsmissnöje kanaliserat i den ideella organisationen Arkitekturupproret med tiotusentals medlemmar på Facebook. Man vill bort från fyrkantighetens, lådornas och de räta vinklarnas dominans á la Gert Wingårdh, och förespråkar istället en renässans för klassiska skönhetsvärden (som exempelvis Ferdinand Boberg representerade kring förra sekelskiftet, han ritade bland annat Rosenbad och Centralposthuset i Stockholm).

Klyftan mellan den mer traditionella lekmannasmaken och arkitekturskråets modernistiska stilideal bör inte tas lätt på, om den blir för vid och polariserande.

På svensk botten har beklagligtvis tendenser till ett elitistiskt smakmonopol varit tydliga ända sedan Stockholmsutställningen 1930, vilken blev funktionalismens nationella genombrott.

Som Per Gedin skärskådat i boken När Sverige blev modernt (2018) kom då arkitekturen att bli del av en funktionalistisk överideologi, syftande till att kallt rationellt och ingenjörsmässigt fostra ”en ny människa”.

Inflytandet på den svenska samhällsbyggnadsutvecklingen blev enormt. Det är fortfarande märkbart i arkitektkretsarnas och stadsplanerarnas starka motvilja mot nybyggnation enligt gammalt mönster (läs: allt innan 1930). Sådant avfärdas rutinmässigt som vulgära pastischer, medan det snävt applåderas fram ännu en av dessa eviga varianter på modernistiska och gärna mot övriga omgivningen skrikiga utropstecken till lådor.

Men utformningen av det offentliga rum vi gemensamt delar är en demokratisk angelägenhet för alla. Det är inte konstigt att så många ”vanliga” människor hellre föredrar arkitektur och stadsmiljöer av äldre snitt, skapad enligt den klassiska traditionens krav på att möta vårt naturliga behov av det estetiskt vackra, det trivsamma, det harmoniska.

Mer av den varan i byggandet skulle, icke minst, knappast skada för Linköpings del.

Gör Linköping grönare och skönare

Skrivet i Corren 31/7:

Är Linköping en ful stad? Då har ni aldrig sett Borlänge kan jag säga, men tydligen är det många linköpingsbor som är missnöjda med sin egen hemorts estetiska kvaliteter.

I alla fall om man ska tro den där rapporten häromveckan, som konsultföretaget PE Teknik & Arkitektur står bakom och aningen svulstigt kallat ”Samhällsbarometern 2020”. En samling invånare i Sveriges tolv största städer har tillfrågats huruvida de tycker att deras stad är vacker.

Bara 45 procent i Linköping svarar jakande, vilket är det näst sämsta betyget i undersökningen (Västerås ligger i botten med 35 procent, Helsingborg toppar med 85 procent).

Slutsatsen torde sålunda vara att befolkningsmajoriteten i Linköping anser att staden är om inte direkt ful, så åtminstone kunde varit fagrare. Kommunstyrelsens ordförande Lars Vikinge (C) kommenterade resultatet med att han själv tycker det vackert i Linköping, men instämmer ändå delvis: ”Vi skulle kunna jobba lite mer med mysiga miljöer. Man får lyssna på en sådan här rapport” (Corren 14/7).

En god idé. Jag lutar åt Vikinges håll. Linköping har åtskilliga fina och trivsamma sidor, fast mera mysighet kan aldrig vara fel. Låt staden växa och utvecklas med ökad skönhet som ett prioriterat värde. Det är ingen lyxfråga, snarare en mänsklig nödvändighet.

Ty det ligger mycket i vad folkbildaren Ellen Key skrev vid förra sekelskiftet – om än i tidstypisk magisteraktig ton – angående inredningen av hemmet, vilket lika gärna kan appliceras på det offentliga rummets gestaltning:

”Varken land eller stad är alldeles lottlösa, när det gäller skönheten. Denna kan överallt förmedla sitt glädjande, förhöjande inflytande, bara människorna börjar öppna sina ögon och hjärtan för allt det vackra. Men först och främst måste de lära sig att inse att det vackra inte alls hör till livets överflöd, utan att man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare om man i sitt hem möter vackra former och färger på de saker som man omger sig med” (ur Skönhet för alla, 1899).

Hur vore det om vi tog lärdom av Ellen genom att till exempel inreda Linköpings gemensamma stadsmiljö med ett större inslag av vegetation? Vertikal sådan, på byggnadernas väggar.

Arkitektur med gröna fasader har en stark mysighetsfaktor, gör staden mjukare och harmoniskt grannare. Förutom de estetiska aspekterna finns andra vinster att skörda. Fastigheter som kläds av växtlighet dämpar gatans buller, bidrar till renare luft att andas och främjar den biologiska mångfalden.

Ett grönare Linköping blir ett skönare Linköping på flera sätt.

Gränslöshetens arkitektur

Skrivit i Corren 21/8:

”Vi kan knappast besvara frågan: vad hör till arkitekturen? Var börjar den, var slutar den?”

Det skriver Sigfried Giedion om det nya byggandet i sitt inflytelserika verk Byggande i Frankrike, Byggande i järn, Byggande i armerad betong (1928) där han entusiastiskt förkunnar: ”I sin gestaltning öppnar sig alla byggnader idag så mycket som möjligt. De suddar ut självtillräckliga gränser. Söker förbindelser och genomträngning… det finns bara ett stort, odelbart rum, i vilket det som råder är relationer och genomträngningar istället för avgränsningar”.

Schweizaren Sigfried Giedion (1888-1968) är en portalfigur inom den moderna arkitekturen. Hans radikala idé var att bryta ned hierarkierna och göra byggandet till en dynamisk totalprocess som smälte samman med hela den mänskliga tillvaron. Man förstår modernismens genomslagskraft när man läser honom.

Giedion är väldigt medryckande i sitt stormande mot traditionerna, likt August Strindbergs inspirerade uppgörelse i Esplanadsystemet med ”gamla kåkar” som ”stodo tätt och skymde ljuset för varandra” proklamerar han: ”Vår inre inställning kräver idag av huset följande: Största möjliga övervinnande av tyngdkraften. Lätta dimensioner. Öppenhet, fritt flöde av luft”.

Samma år dessa rader trycktes grundade Giedion, tillsammans med några andra prominenta arkitekturradikaler som Le Corbusier, organisationen CIAM (Congrès Internationaux d’Architecture Moderne) för att sprida sitt avantgardistiska evangelium över världen.

Bland de svenska deltagarna på CIAM:s kongresser fanns Sven Markelius – ett ledande namn bakom den banbrytande Stockholmsutställningen 1930 som blev inkörsporten för modernismens segertåg och, ända in i denna dag, ideologiska dominans i Sverige.

Sigfried Giedion var lyrisk. Han menade att Stockholmsutställningen representerade det ultimata förverkligandet av modernismens ideal.

1941 gav Giedion ut sitt kanske mesta kända manifest – Space, Time & Architecture: the growth of a new tradition – som behandlade den kulturella kontexten i det urbana landskapet. Giedions tes var att städer måste ha distinkta årsringar, vilket inte minst i vårt eget land mycket starkt kom att influera arkitekturen och stadsplaneringen.

Om ni undrar varför nybyggen i klassisk stil är så sällsynt förekommande, beror det till stor del på dogmen att den historiska läsbarheten i stadsrummet inte får utmanas.

Men vad blev det av Sigfried Giedions gränslöst dynamiska relationsarkitektur? Som vanligt får man konstatera att resultatet av utopins möte med verkligheten knappast motsvarade de högt ställda anspråken och förväntningarna.

Modernismen har förblivit ett elitprojekt och stelnat i kylig otrivsam fyrkantighet, medan Strindbergs förkättade gamla kåkar och dess traditionella skönhetsvärden fortfarande tenderar att föredras av den bredare allmänheten.

Måhända en läxa att beakta när det planeras att byggas så mycket nytt i Linköping?

Ett lyxigt slott att bada i

Skrivit i Corren 30/11:

Snart är det dags för mig att återvända hem över helgen, till Kungsbacka och äta traditionellt julbord på Tjolöholm. Sedan tidiga barnsben har det varit mitt favoritslott alla kategorier.

Ni kanske känner igen det? Tjolöholms unika slottsmiljö har figurerat i många TV- och filmsammanhang, som Lars von Triers Melancholia (2011) och SVT:s julkalender 2005, En decemberdröm. Det är faktiskt något drömlikt över hela skapelsen – som ett engelskt Tudorpalats från den elisabetanska renässansepoken råkat stranda vid den nordhalländska kusten.

”Det var som att träda in i en sagovärld, så fullständigt olikt allt annat jag dittills skådat”, utbrast prästen Gustaf Ankar när han första gången besökte ägorna 1904. Då var slottet splitternytt, så det är inte särskilt gammalt egentligen.

Under slutet av 1800-talet beslöt ett förmöget köpmannapar i Göteborg, James Fredrik och Blanche Dickson, att uppföra denna märkliga byggnad som ett slags Sveriges svar på Downton Abbey (dräkterna från den ikoniska TV-serien råkar händelsevis vara utställda på Tjolöholm till årsskiftet, passa på!).

Makarna Dickson, med rötter i Storbritannien, anlitade arkitekten Lars Israel Wahlman att rita ett passande slott åt dem. James Fredrik hann aldrig se det förverkligat, han avled efter en glad festkväll 1898. Det föll då på Blanche att som ensam byggherre driva projektet i hamn och det gjorde hon med energisk beslutsamhet.

Wahlman blev instrumentet för hennes storslagna visioner, feminister borde vallfärda till Tjolöholm, det magnifika slottet är när allt kommer omkring en kvinnans verk. Sex år tog det att bygga. Kostnaden landade på en miljon kronor.

Varför skriver jag om detta, undrar ni säkert konfunderade nu. Jo, enligt Kungliga myntkabinettets räknetabell på nätet motsvarar prislappen anno 1904 för ett klappat och klart Tjolöholm 60 054 388 kronor i 2017 års penningvärde. Vad är priskalkylen på den nya simhall som den politiska majoriteten vill bygga i Linköping? Minst 760 miljoner kronor. Vi skulle alltså kunna få 12 stycken Tjolöholms slott för samma summa – och ändå ha pengar över!

Okej, det är förstås inte rättvist att jämföra rakt av med vad ett flott château i Turdorstil gick loss på vid förra sekelskiftet. Arbetskraften var ju mycket billigare, byråkratin minimal, etc. Själv har jag ingen aning om vad en realistisk byggkostnad för Tjolöholm vore idag. Den som är sugen på att kopiera Blanche Dicksons bedrift borde väl gissningsvis komma ganska långt med en halv miljard i plånboken, åtminstone.

Sett i det ljuset har onekligen kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) en poäng i sin kritik mot det politiska simhallsäventyret som Linköpings skattebetalare får finansiera. ”Det här kommer att bli Sveriges dyraste simhall, det är ett extremt exempel på hur majoriteten prioriterar lyxkonsumtion”, dundrade hon i tisdagens fullmäktigedebatt.

Men eftersom detaljplanen för simhallen ändå klubbades, tycker jag att Linköping inte borde vara sämre än Kungsbacka i att kunna bjuda på överdådig klass och stil inom kommungränsen. ”Coelum versus” var släkten Dicksons valspråk, latin för ”mot himlen” och dit måste rimligen politikerna bakom en simhall för astronomiska 760 miljoner också sikta.

Hör därför mitt anspråkslösa förslag. Damma av Lars Israel Wahlmans Tjolöholmsritningar, modifiera dem så palatsväggarna rymmer en stor bassäng och sedan kan vi alla bada i ett Linköpings eget Downton Abbey.

Eller håll i pengarna och gör något vettigt.

Måste vi bygga lådor?

Skrivit i Corren 26/10:

Sedan 1962 delar den svenska arkitektbranschen ut Kasper Salin-priset till årets bästa nyproducerad byggnad. Vilket verk som får hedersbetygelsen 2017 avslöjas på Arkitekturgalan i Stockholm den 28 november, men det kommer inte att bli Magasinet 2 i Vallastaden.

Detta stramt modernistiska bostadshus i sex våningar är istället nominerat till Kasper Kalkon-priset för årets fulaste byggnad. I motiveringen heter det bland annat: ”Betongbrutalism är sedan länge totalt avfärdat som uttrycksform, och att i detta årtusende uppföra ett bostadshus inspirerat av sunkiga parkeringshus från 1970-talet måste vara höjden av fantasilöshet”.

Om Linköping får Kasper Kalkon-priset för denna tveksamma bedrift avslöjas händelsevis också den 28 november. Inte på Arkitekturgalan dock. Den skämmiga kalkonutmärkelsen är ett påfund av föreningen Arkitekturupproret, som vill väcka opinion mot byggsvängens fallenhet för den typ av skapelser som Vallastadens Magasinet 2 representerar.

Vår uppfattning om smak och stil skiftar naturligtvis. Själv tycker jag att Magasinet 2 är ganska fräck. Men jag har inte svårt att förstå Arkitekturupprorets bevekelsegrunder.

Man är less på fyrkantigheten, lådorna, de räta vinklarnas tyranni – som vore svensk byggnadskonst sedan Stockholmsutställningen 1930 kidnappad av ingenjör Planertz. Det var då modernismen fick sitt genombrott i vårt blågula konungarike och dominansen har hållit i sig till denna dag som är.

De tristaste uttrycken manifesterades i det folkhemska miljonprogrammets ”Erlanderkaserner” och ivern att riva äldre stadskärnor till Domusladornas förmån under vulgärfunkisens värsta period på 60- och 70-talet. Att vanliga människor tenderar att vurma för gamla tiders vackra, traditionella byggnader har märkligt nog mött föga gensvar hos dem som dikterar estetiken: arkitektbyråerna, byggherrarna, kommunsektorns politiker och tjänstemän.

I kulturländerna på kontinenten går det utmärkt att projektera hus med tydlig inspiration från förra sekelskiftets klassiska stilideal. Här är det anatema med sådana ”pastischer”, samtidigt som man fastnat i ett ständigt repriserande av den numera inte direkt purunga modernismen. Det Sven Markelius stod för kan varieras hur många gånger som helst, överallt. Men försök inte andas om Ferdinand Boberg! Då ger etablissemangets smakdomare dig en propp.

Varför denna enögdhet? Att släppa fram mer pluralism, fantasi och skönhet i arkitekturen kan väl inte vara så himla fel.

Sven Markelius 1954.

Kungsbacka Castle Magic

Tjolöholm Christian Dahlgren

Tänk om man fick vara slottsherre i detta halländska Tudorpalats! Som barn drömde jag om att bo här. Som vuxen skulle jag inte ha något emot det heller, ärligt talat. Vi är på visit i Kungsbackas eget Downton Abbey, Tjolöholm.

Tjolöholm

Slottet är dock inte äldre än från 1904, ritat av arkitekten Lars Israel Wahlman åt köpmannen James Fredrik Dickson (tillika Oscar II:s hovstallmästare) och hans hustru. Hon hette Blanche, vilket man bör komma ihåg. Ty det är tack vare hennes visionära sinne och envisa driftighet som bygget blev så magnifikt. (Lästips för vetgiriga: Tjolöholm – A Woman’s Achievement av Anne Sumner.)

Tjolöholm

Tjolöholm – numera ägt av en kommunal stiftelse – är mitt eget favoritslott alla kategorier och besök rekommenderas hett om man är i krokarna. Själv mötte jag vår då nye kung  Carl XVI Gustaf på denna plats 1974. Det var en minnesvärd upplevelse för en liten femåring. Jag tyckte det var himla orättvist att han fick beträda gräsmattan under sin entré och inte jag!

Under kupolen

Kupol Tyska kyrkan

En stunds koppla av under den sakrala himlen i Karlskronas Trefaldighetskyrka, i folkmun kallad Tyska kyrkan. Fast under en kort period, när byggnaden återinvigts 1802 efter en stadsbrand och innan statsomvälvningen 1809, fick den bära namn efter Fredrica Dorothea Wilhelmina, Gustav IV Adolfs drottning. 

Amiralitetsbildhuggaren Johan Törnström och hans son Emmanuel skapade den nyklassiscistiska takkupolen. Att förlora sig i dess rymd ett tag, gärna till Bachs orgeltoner, är en märkvärdigt vederkvickande  konstupplevelse som rekommenderas.

Tyska kyrkan

Tyska kyrkan, ritad av Nicodemus Tessin d y (som även har Stockholms slott på meritlistan) och ursprungligen invigd dagen före slaget vid Poltava 1709.