Alliansregeringen flaggar, föga förvånande, för mer skattejonglerande efter tycke och smak, parti och prioriteringar. Ett redan tillkrånglat skattesystem riskerar snart bara att bli än snårigare.
Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros är med rätta kritisk. Till SvD säger han följande om skattesystemets aktuella tillstånd:
”Det liknar nu en schweizerost, full av ihåligheter. Sverige är i stort behov av en bred och genomgripande skatteöversyn, som ska utgå från principen enkelhet, likformighet och stimulans för tillväxt och jobb.”
Så sant. Regering och opposition borde tillsammans försöka agera rationellt i landets långsiktiga intresse. Och det vore införandet av ett system med enhetlig beskattning på arbete, kapital och konsumtion. Nivån kunde rimligen ligga kring 25 procent.
Det hade gett en rejält stimulerande effekt på sysselsättning och utbildning, skulle vara i stort sett självfinansierande, samt inte minst skapa välbehövlig begriplighet och överskådlighet för medborgarna. Att skatteförvaltningens byråkrater får mindre pappersexercis att sysselsätta sig med på kuppen är näppeligen någon förlust.
En ny stor skattereform efter samma sunda grundprinciper som lanserades 1990-91 var också något som Mona Sahlin efterlyste strax innan valet. Thomas Östros önskan om en blocköverskridande uppgörelse i detta syfte möttes dock med iskall hand av KD:s Mats Odell, som avfärdade honom med orden:
”Det är en främmande tanke, vi har olika filosofier.”
Sorgligt.
Christian Dahlgrens Blogg 
Jag skulle gärna välkomna att skattesystemet blev mer inriktat på tröskeleffekter, dels för privatpersoner och dels för ställen där en massa nya jobb skulle kunna skapas, som i tjänstesektorn. Hitills verkar skattesänkningarna snarast ha haft syftet att vara röstmaximerande och därmed betydligt mer kostsamma än vad som skulle kunna varit fallet.