Sverigedemokraterna – rädslans och orons parti

Höstens val blev historiskt. Och tragiskt. För första gången tog ett utpräglat främlingsfientligt parti plats i Sveriges riksdag. Varför lade närmare 340 000 väljare sin röst på Sverigedemokraterna? Hur ska man förstå detta fenomen i tiden?

Det har skrivits flera böcker och otaliga tidningsartiklar om SD. Ofta med fokus på partiets rötter i nynazismen och Vit maktrörelsen. Det är förvisso en bakgrund som omöjligen går att bortse från. Men frågan är om inte alltför ensidig betoning på SD:s historiska syndakatalog leder tanken fel. Därmed blir även slutsatserna kring hur partiet ska begripas och bemötas missvisande.

Det menar i alla fall journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. De har under några månader i valrörelsen rest landet runt med SD, lyssnat, samlat intryck och intervjuat partiföreträdare från gräsrotsnivån till det absoluta toppskiktet. Resultatet är en ambitiös och inkännande reportagebok – Svensk, svenskare… (Optimal förlag) – som ger något annorlunda bild än den vi vanligen möter i media.

Visst har SD rasistiska drag. Men det handlar inte längre om antisemitism och rasbiologi som är nazismens bärande idé. Utan om kulturell rasism, där nationell konformitet betraktas som absolut nödvändigt för att rädda samhället från förfall och undergång.

I Sverigedemokraternas värld tycks vi leva i de yttersta dagarna, där normupplösning, kaos och gränsöverskridande rörlighet utgör ett akut hot mot allt som vi har gammalt och kärt. Utifrån väller ondskan in över oss med militanta muslimer, galopperande våldskriminalitet och ekonomiskt parasitära flyktingar som främsta uttryck. Detta är mångkulturens rätta ansikte, en ”sanning” som etablissemanget länge försökt dölja från medborgarna (ovisst dock varför).

Endast SD har en klar blick för vad som faktiskt sker och hur landet ska frälsas. Därigenom framstår partiet snarare som en politisk sekt, i grunden driven av rädsla och oro, vädjande till känslor av ett förlorat folkhem i en romantiserad Sörgårdsidyll. Dess forna trygghet har nu spolats bort i globaliseringens malströmmar, nationella murar är enda lösningen.

Så ser Sverigedemokraternas själ och budskap ut i Annika Hamruds och Elisabet Qvarfords skildring. En bok jag hoppas får många läsare. Särskilt bland dem som aktivt vill möta den utmaning mot vårt öppna samhälle som SD representerar.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Främlingsfientlighet och rasism, Högerextremism, Ideologi, Litteratur, Sverigedemokraterna

3 responses to “Sverigedemokraterna – rädslans och orons parti

  1. Annika Hamrud

    Hej, blev väldigt glad över din recension! Men, jag heter Annika, inte Anna 🙂

    • christiandahlgren

      Shit, förlåt! Pinsammaste jag vet när namn blir fel. Har rättat i texten nu. I övrigt: keep up the good work. Verkligen en mycket bra bok. Hälsa Elisabet!

  2. Och vi kommer förstås att läsa den också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s