(S)nurrigt om skatter

Hvad vilja Socialdemokraterna? August Palms retoriska frågeklassiker från 1881 har inte förlorat i aktualitet.

Man kan ju till exempel undra hvad Socialdemokraterna egentligen har för syn på Alliansregeringens jobbskatteavdrag. Vid varje genomfört steg har Mona Sahlin & Co satt sina höga klackar i backen.

Men bara tills nästa steg lanserats. Med något års fördröjning har partiet successivt tyckt att steg ett, två och tre faktiskt är okej. 

Samtidigt slungar Socialdemokraterna ständigt ut samma indignerade kritik om hur snett jobbskatteavdraget slår och hur ruttet det är att regeringen ”lånar till skattesänkningar”. Rimligtvis borde väl då inga av stegen varit ett dugg okej. 

Senast har finansminister Anders Borg drivit igenom ett fjärde steg på skattetrappan nedåt för löntagarna. Reaktionen? Nya klackar i backen, förstås. 

När Mona Sahlin mötte Fredrik Reinfeldt i valårets första debattduell i SVT:s Agenda den 24/1 påstod hon dessutom att jobbskatteavdraget misslyckats kapitalt. Det hade nämligen inte skapa några nya jobb. Sahlin slog därefter klart och tydligt fast:

”Vi räds inte höjda skatter för att rädda välfärden.”

Knappa månaden senare, fredagen den 19/2, dök Sahlins företrädare Göran Persson upp som gubben i Sydsvenskan och kungjorde hvad Socialdemokraterna borde vilja:

”Det finns inga skäl att försämra jobbskatteavdragen. Absolut inte. Oppositionen behöver inte plåga sig med olika diskussioner om skatter som ska justeras.”

Blixtsnabbt dyker Socialdemokraternas finanspolitiske talesman Thomas Östros upp som en annan gubbe i Sydsvenskan med kommentaren:

”Jag har precis samma uppfattning.”

Jaha? Plötsligt är alla fyra steg okej. Fast det betyder inte att jobbskatteavdraget i sig är okej… Eller är det?

Snurrigt, sa Bill. Rena karusellen, sa Bull.