Varför så ryggradslöst inom M och KD?

Skrivit i Corren 23/3:

Till helgen samlas Liberalernas partiråd för att avgöra den infekterade frågan. Ska grönt ljus ges åt Nyamko Sabunis utpekade linje att satsa på en SD-beroende borgerlig regering efter nästa val? 

Det är möjligt att partiledningen får sin vilja igenom. Men det sker inte utan strid och protester åtminstone. I söndags förklarade exempelvis Liberalernas kvinnoförbund att det motsätter sig alla former av budgetsamarbete med SD. Den tidigare partiledaren Bengt Westerberg sa till TT i fredags att risken var stor att ”väldigt många lämnar partiet” om Sabuni triumferar och han verkar själv inte främmande för att hälsa adjö. 

Att känslorna svallar och splittrande manfall hotar är knappast underligt. Det ju inget litet steg för ett borgerligt parti med socialliberalismen som affärsidé att ansluta sig till ett regeringsalternativ med SD i nyckelrollen. SD är inte borgerligt. SD har liberalismen som huvudfiende. 

SD är vänskapligt inställt till demokratiomstörtare i andra länder som regimerna i Ungern och Polen. SD är trogna Donald Trump även efter stormningen av Kapitolium. SD är samtidigt något så internationellt unikt inom den högerpopulistiska missnöjesfloran som ett framgångsrikt reformerat nazistparti. SD har genom sina grundare – bland dem SS-veteranen Gustaf Ekström – direkta kopplingar till hitlerismens stöveltrampande och andra världskrigets vidrigheter. 

Dagens SD står för en ytterkantsnationalism klart inspirerad av fascistiskt tankegods. SD:s mål är radikal samhällsförändring. SD ser på politiken i oförsonliga och apokalyptiska termer. Som partiideologen Mattias Karlsson famöst uttryckt det: ”Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död”. 

Hade det inte blivit bråk i Liberalerna om samverkan med ett sådant gäng vore det ytterst märkligt. Det konstiga är snarare att tanken ens kommit på tal för seriöst övervägande. Hur mycket man än önskar en regering utan Stefan Löfven, så torde inte Sverige bli borgerligare, frihetligare och liberalare med SD i båten. Tvärtom. 

Att Ulf Kristersson och Ebba Busch tidigare bestämt tog avstånd från allt SD-hångel hade synnerligen välmotiverade orsaker. Ulf Kristersson var för M:s räkning upprepande gånger direkt kompromisslös. Sedan blev det förr otänkbara så tänkbart att firma Kristersson & Busch nu glider kamratligt djupare in i SD-famnen för varje månad som går. Hörs några skaror bekymrade moderater och kristdemokrater knysta ett pip till invändning?

Liberalerna ska ändå ha heder av att inte bara motståndslöst falla in i ledet när också Sabuni vill skriva på borgerlighetens konkursförklaring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.