Om längtan: Vikens kapell

Jag kom till Vikens kapell en julimånad för fyra år sedan. En liten, rödkritad helgedom vid Ströms vattudal i norra Jämtland. Uppförd av sammanbitna, strävsamma nybyggare i vildmarken under 1700-talets sista decennium, utan ritningar, helt på gehör.

Det måste vara den vackraste kyrkan på jorden. Kärvt ödmjuk, enkel och opretentiöst välkomnande fromma som syndare lika.

Kristen är jag inte, alls icke religiös på något sätt. Ändå fanns där en skör, varm, omslutande poesi kring platsen och kapellet som var omöjlig att värja sig mot. Andlighet, kanske? Jag vet inte.

Jag vet bara att det finns en vrå i mitt bröst som ständigt när en längtan dit igen. Som vore Viken en slags godhetens oförstörda oas, en trygghetspunkt, en märklig sorts materialisering av känslan från ett svunnet barndomens Arkadien.

Beppe Wolgers kom dit från Jorm, också en julimånad, det var 1972. Även han blev starkt gripen, lät upplevelsen bli en diktsamling, Episod i Vikens kapell – om en händelse i somras, utgiven av Bonniers 1973. Försök gärna leta upp boken på något antikvariat. Det är den värd. Beppes skenbart okomplicerade lyrik är ett vildmarkstempel mitt i livet, rymmande fina strofer som den här:

Du behöver inte säga någonting.

Ensamheten är den vanligaste
och största av alla sjukdomar.

Gud har ingen hand
så du får hålla i din egen hand.

Fast,
om du vill,
kan vi hålla om varann.
Jag kan viska alla väldiga planer
jag har för oss
för vintern.

Den dikten tycker jag väldigt mycket om.

Mer att läsa om Beppe:
Och du Beppe! Jo, just Du, alltså…

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.