Det är om Moderaterna som Monica sjunger nu

Skrivit i Corren 12/5:

”Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, / ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?”, sjöng Monica Zetterlund i Hasse och Tages revy Svea Hund på Göta Lejon 1976. Adressen var riktad mot Socialdemokraterna som, ur de folkkära revymakarnas frihetligt socialistiska perspektiv, förblindats av maktbegär och svikit sina gamla reformistiska ideal. 

För en liberalt sinnad lyssnare idag skulle Monica Zetterlund lika gärna kunnat sjunga om Moderaterna. Var blev ni av, frihetliga borgerliga banerförare? Tänk, det fanns en tid – för ganska exakt tjugo år sedan vill jag minnas – då partiet som numera styrs av Ulf Kristersson slog fast följande i sitt idéprogram: 

”Öppenhet måste vara det svenska samhällets ledstjärna. Det gäller för dem som genom arbete eller på grund av förföljelse vill bygga en ny framtid i vårt land. Att ta emot flyktingar är en fråga om att bry sig om, att ställa upp, och att visa barmhärtighet. De nya svenskarna gör vårt samhälle rikare och mer dynamiskt.”

Var det bara tomma ord? I alla fall inget budskap som Moderaterna modell 2021 gärna vill påminnas om. Men ändå, det fanns faktiskt en tid – är det så förtvivlat länge sedan, verkligen? – när detta parti härbärgerade valda representanter som stod på barrikaden för en fri invandring och skrev sig samman om motionstexter som denna i riksdagen: 

”De regioner som kommer att bli framtidens mest dynamiska områden kommer att som en av sina grundstrategier ha en mycket liberal invandringspolitik och en generös, humanistisk flyktingpolitik. Den stora utmaningen för oss, som för varje annat land och region, är inte hur vi stänger gränserna för människor som söker sig en bättre tillvaro, utan hur vi tar tillvara deras skaparkraft och gör det möjligt för alla som vill att av egen kraft skapa sig och de sina ett gott liv”.

Gårdagens moderater hade rätt, de hade svaret. Invandring är i grunden bra. Problemet är inte att fler människor kommer till Sverige. Problemet är strukturerna i rådande system som hindrar frigörelsen av all den värdefulla skaparkraft vi gives till skänks. Bland annat måste arbets- och bostadsmarknaden avregleras, skatter sänkas och bidrag ses över i jobb- och integrationsfrämjande syfte. 

Dagens moderater har kapitulerat för SD:s svartsyn på invandringen, gjort den till sin egen i väsentliga delar och vill regera med en Jimmie Åkesson som lovar att vara en bromskloss för liberala reformer av välfärdsstaten. Över Sverige lägger sig en inskränkt nationalkonservativ tung blöt filt. Spillrorna av den frihetliga borgerligheten får försöka repa mod. Som Monica Zetterlund sjöng:

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok / – ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk? / Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt, / tro på det vi trodde på – trots allt!”

Ett öppet samhälle eller ett slutet?

Skrivit i Corren 4/5:

”Du vill hellre skicka ut dem?”, undrade Centerns Annie Lööf. ”Ska du ta hit hela världen?, raljerade Liberalernas Nyamko Sabuni till svar. 

Det korta replikskiftet i SVT:s partiledardebatt under söndagskvällen var belysande. Sakfrågan handlade om migrationen och är på ett övergripande plan uttryck för positioneringen i vår tids avgörande politiska strid: ska vi ha ett öppet samhälle eller ett slutet?  

Symptomatiskt är att Sabunis första gemensamma utspel med Jimmie Åkesson & Co efter uppbrottet från januarisamarbetet rörde just invandringen, SD:s främsta paradgren, och fokuserade på hur Sveriges redan strama migrationspolitik bör göras ännu lite stramare. Förvisso inte tillräckligt stram och inhuman som SD önskar. Men tillräckligt nog för att nå enighet med M, KD och L. 

Innehållet i detta förslag, som presenterades strax innan söndagens SVT-debatt, torde egentligen vara fullständigt sekundärt för Åkesson. Han kommer aldrig att låta sig nöja. Han kommer alltid att trycka på för hårdare bandage och kräva fler eftergifter. Det viktiga för Åkesson är att sätta bilden av ett formaliserat regeringsblock i vardande där hans borgerliga kollaboratörer kretsar som satelliter kring den tongivande maktdirigenten SD. 

Ser han inte ut att vara på oroväckande framgångsrik väg? Bara det att det tidigare flyktingvänliga Liberalerna fångats in i SD:s gravitationsfält och dess partiledare börjar låta som Bengt Westerbergs motsats visar att värderingsförskjutningen i den auktoritära högerpopulismens favör onekligen gått ganska långt. 

Annie Lööf ska ha heder av att hon fortsatt bjuder motstånd på den sönderfallande borgerliga skansen och försvarar den gnutta anständighet som finns kvar i migrationspolitiken. Iskalla vindar blåser. Allt färre är de röster som talar positivt om invandring och rivna murar. 

En räddhågad, insulär välfärdschauvinism har kommit att dominera debatten. Migration har mer eller mindre blivit synonymt med elände: hedersvåld, arbetslöshet, gängkriminalitet, bidragsberoende, islamism och ont vad som tänkas kan under solen. Det parti som skickar flest anländande människor på porten vinner. 

Självklart ska lag och ordning råda. Men vilket samhälle har någonsin vunnit på att stängas igen? Det är en falsk och orättfärdig lösning, en reträtt in i pessimism, konformitet och mörker. I kontrast står liberalismen som tror på människans fria skaparkraft, vill undanröja de strukturella barriärer som hindrar individen från att maximinera sina livschanser, skyr gränser och välkomnar rörlighet, pluralism, öppenhet.

Det är inget Sverige som SD vill ha. SD ser liberalismen som en huvudfiende. Hur M, KD och L kan se SD som en lämplig partner är obegripligt. 

Mitt Europa bygger inte murar, sa Löfven

Skrivit i Corren 4/3:

”Tanken var aldrig, aldrig, att det europeiska samarbetet skulle vara ett sätt att stänga människor på flykt ute, utan lagliga vägar för att kunna söka asyl”, slog Stefan Löfven fast vid en flyktingmanifestation i Stockholm under tidig höst 2015.

Det var också då han fällde de klassiska statsministerorden: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor”.

Men nöden, den blev snart för stor, för väldig, för tröttande, för svårhanterlig, för kostsam. Europas välfärdsstater orkade inte, ville inte, såg det som politiskt omöjligt att solidariskt och gemensamt ta ansvar för alla dessa miljoner desperata människor på flykt undan krig, förtryck, fattigdom.

Den episka katastrofen i Syrien ställde problemet på sin spets och lösningen – om det är uttrycket – blev motsatsen till vad Löfven deklarerat och som han själv kom att medverka till: ett Europa som byggde murar, med Turkiets auktoritäre härskare Erdogan som köpt ombud och gränsvakt.

Därigenom skars den landväga flyktingrutten från Mellanöstern av, i praktiken ett sätt för EU att slippa leva upp till asylrätten utan att formellt göra det otänkbara draget direkt ogiltigförklara den – i alla fall för de europeiska regeringar som önskade bevara ett slags gnutta sken av humanitär anständighet.

Men att sluta avtal med mörkrets furstar är sällan en okomplicerad affär. Sedan 2016 har EU betalat flera miljarder euro till Erdogan för att han, tyrannen och människorättsbrottslingen, ska hålla flyktingströmmen i schack. Sverige och övriga EU har alltså gjort sig beroende av en gangster och gett honom ett formidabelt utpressningskort på hand att spela med.

Vilket han gör nu. Trängd av sitt krigsäventyr i den blodiga syriska inbördeskonflikten, har Erdogan i strävan att kräva EU på mera stöd öppnat muren mot Europa.

Sedan förra veckan har många tusentals människor tagit sig till Grekland, EU:s yttre gräns, och välkomnats med tårgasgranater och tungt beväpnade soldater. Det är fruktansvärda, tragiska, hjärtslitande scener vilka speglar ett Europa som räds vågen av asylsökande flyktingar ungefär likt ett samhällshotande epidemiskt coronavirus.

Historiens dom lär knappast vara nådig och frågan är vilken aktör som egentligen demonstrerar den värsta cynismen i detta ovärdiga spel: skurken Erdogan eller demokratins EU.

Jag vill bo i Raoul Wallenbergs land

Skrivit i Corren 4/9:

Dessa dagar för 80 år sedan bröt andra världskriget ut. Nazityskland anföll Polen (i maskopi med det kommunistiska Sovjet, nota bene!), Storbritannien och Frankrike svarade med att förklara Hitlerväldet krig.

Dessa dagar är det också första gången som den parlamentariska migrationskommitténs åtta partier möts, i syfte att göra upp om den kommande svenska invandrings- och flyktingpolitiken.

Jag undrar om migrationskommitténs ledamöter möjligen reflekterat något över detta, onekligen intressanta, slumpmässiga sammanträffande. Måhända kunde det stämma till en stunds eftertanke.

När kriget drabbade Europa i september 1939 stängdes obevekligen gränserna. Vi vet vad det betydde för de av nazisterna förföljda judarna.

Redan innan krigsutbrottet hade Tysklands judar svårt att finna fristad i något annat land. Sverige begärde, tillsammans med Schweiz, att nazisterna skulle stämpla ett rött ”J” i deras pass för effektivare avvisning bort från oss.

Endast omkring 3000 judar släpptes, ytterst motvilligt, in i Per Albins proklamerade folkhem där det varken skulle finnas kelgrisar eller styvbarn. Men denna solidariska samhällsgemenskap var menad för etniska svenskar.

Ja, 30-talets obarmhärtigt snåla flyktingpolitik är en svart fläck och en tung historisk läxa. Dock visade Raoul Wallenberg under andra världskrigets fruktansvärda år att det också fanns ett annat Sverige.

Ett medkännande, humanistiskt, modigt Sverige som tog civilisatoriskt ansvar för utsatta människor i nöd och vägrade kapitulera för ondskan. Förra veckan, den 27 augusti, var det – också av en intressant sammanfallande händelse – Raoul Wallenbergs officiella minnesdag.

Partierna som är representerade i migrationskommittén införde den i almanackan genom ett riksdagsbeslut 2013. Jag antar det inte menades som en tom gest, utan att det faktiskt skulle betyda något väsentligt. Men nu undrar jag.

Efter den stora flyktingvågen 2015 siktar Socialdemokraterna av allt att döma på att långsiktigt permanenta en stram migrationspolitik. Den Stefan Löfven som förr vägrade godta ett Europa som byggde murar likt 30-talets, vill nu annorlunda.

Samma sak gäller Moderaterna som gjort Reinfeldts tal om öppna hjärtan till ett anatema och istället kräver ett strängt volymtak på 5000-8000 asylsökande per år. Sverigedemokraternas krav är noll – inte en enda flykting till undan krig, terror och förtryck har längre här att göra.

Vårt socialstatssystem, vars grundbultar kvarstår från Per Albins i demokratisk socialism draperade nationalistiska folkhemsprojekt, må vara illa anpassat för en omfattande invandring. Särskilt när handlar om grupper från utomeuropeiska länder med risig utbildning, låga arbetsmarknadskvalifikationer och andra kulturella normer.

Inte konstigt att det uppstår spänningar. Men jag ser hellre att människan sätts före det ängsliga systembevarandet än tvärtom och att ett seriöst reformbejakande fokus inriktas på att bättre lösa integrationsproblemen.

Blir den oheliga majoriteten av S, M och SD i migrationskommittén bestämmande för framtidens politik, är vi tillbaka i ett obarmhärtigare och självtillräckligare Sverige. Det är inte Raoul Wallenbergs land – det öppna, humanistiska, välkomnande Sverige jag vill tillhöra och känna patriotisk stolthet över att vara medborgare i.

Ett befästat folkhem

Skrivit i Corren 8/5:

Lite kärnsvensk poesi till kaffet? Tag och läs följande:

Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla. En öppen stad, 
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

Raderna är från Sundbybergsprologen av Ragnar Thoursie. Ursprungligen skrevs den som ett beställningsverk till Stockholmskommunen Sundbybergs tjugofemårsjubileum nyårsaftonen 1951. Men dikten hade, och fick, långt större betydelse än så.

Thoursie menade den vara hans egen lovsång till socialdemokratins folkhemsbygge och som partiledare kom Olof Palme gärna att citera de vackra raderna. Visst berörs man av diktens hoppfullt optimistiska budskap om ett samhälle präglat av gemenskap, jämlikhet och solidaritet utan några barriärer mellan människor.

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”, som Per Albin Hansson förkunnade i sitt visionära folkhemstal 1928.

Dock ett aber: den kollektiva familjevärmen i den öppna staden, med löftet att förvandla nöd till frihet ifrån fruktan, gällde främst etniska svenskar. Ragnar Thoursies sköna poesi var ägnat åt ett i demokratisk socialism draperat nationalistiskt projekt.

Illustrativa är orden Tage Erlander fällde i riksdagen våren 1965, apropå den svarta medborgarrättsrörelsens kamp mot de rasistiska orättvisorna i USA: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”.

Välfärdsstatens konstruktion på bilden av Sverige som ett hem, en familj, får till sin natur en exkluderande effekt för dem som inte tillhör hemmet, familjen. När utomstående nödlidande knackar på dörren, kan vi utsträcka solidariteten till att låta dem komma in i vår krets – men bara till en gräns innan familjepåfrestningarna blir för stora.

Det har Sverigedemokraterna hojtat om i åratal, den uppfattningen saluför nu även Socialdemokraterna och Moderaterna inför valet. Nog av styvbarn, lyder deras stridsrop.

Migrationsströmmarna från främmande, stökiga, kulturellt annorlunda länder långt borta har prövat välfärdsstatens kultur av omhändertagande bortom vad folkhemsfamiljen längre orkar och har lust med.

Socialförsäkringssystemen, arbetsmarknaden, medborgarskapets hela katalog av kostsamma och skattefinansierade rättigheter är inte anpassat för en rörlig värld som denna. Men systemen kan förstås utformas på ett dugligare och liberalare vis, istället för att vaktslå om det gamla bakom högre murar. Är det ett öppet land vi ska bygga – eller ett befästat?

Eller som kulturskribenten Hynek Pallas, med bakgrund som flyktingbarn undan 70-talets kommunistiska tyranni i Tjeckoslovakien, formulerar det i sin snart utkomna bok Ex. Migrationsmemoar 1977-2018:

”Det har aldrig varit lika viktigt att ställa de nya och långsökta frågorna om migrationens framtid och hur den ska lösas på etiska, humanistiska och värdiga vis. Det har således aldrig varit viktigare att inte enbart retirera in i nationen. Istället är det allt viktigare att stärka individens rättigheter på nya nivåer: att fastslå universella rättigheter och principer och efterleva dem gentemot stater och bolag vars makt leder till missbruk och förföljelse”.

Lex malla, lex nulla

Skrivit i Corren 27/4:

Det har varit en usel vecka för Alliansen. Trovärdigheten i det borgerliga regeringsalternativet fick sig en kraftig törn. Inför öppen ridå sprängdes kvartettens sammanhållning i en av frågorna som väljarna prioriterar högst detta valår: migrationspolitiken.

Efter viss vånda meddelade Centern sitt stöd till Löfvenregerings förslag att ge cirka 9000 ensamkommande, företrädesvis unga vuxna män från Afghanistan, en ny möjlighet att stanna i Sverige därför att deras handläggningsärenden dragit ut på tiden. Övriga borgerliga partier rasade. Inte konstigt.

Att Centern står för en mer liberal linje gällande invandringen må vara humanitärt och ideologiskt sympatiskt, riktigt och berömvärt. Men i detta fall lät Annie Lööf känslan bedra visheten på ett olyckligt sätt. Att hon gav Alliansfronten en reva i plåten har egentligen mindre betydelse, även om borgerligt bråkande på centrala politikområden knappast stärker de gemensamma aktierna i valrörelsen.

Å andra sidan, vilket trovärdighet har det rödgröna regeringsalternativet i jämförelse? Ett svårförenligare äktenskap än mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet får man leta efter, vilket icke minst gäller migrationen där synen är diametralt olika. Det är MP som drivit igenom idén om specialregler för de ensamkommande, vilket S motvilligt accepterat som ett pris att betala för att hålla sin regeringspartner stilla i båten.

Det verkligt allvarliga med att Centern hakat på det rödgröna förslaget är att asylrätten urholkas och får karaktären av rent godtycke. En särskild utvald grupp befrias kollektivt från basala krav på giltiga asylskäl, på att kunna styrka sin identitet och så vidare i en osalig juridisk röra.

Lagrådets kritik har också varit osedvanligt skarp: ”gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. Sällan har väl gamle Thomas av Aquinos kärnfulla formulering ”lex malla, lex nulla” – en dålig lag är ingen lag – varit så passande.

Rätten att kunna åberopa asyl är fundamental och tillkommer människor som är i skriande behov av skydd, flyktingar undan krig och förtryck vars själva existens står på spel. Det som nu sker är att ansvarslösa politiker utifrån missriktad välvilja äventyrar legitimiteten och värnet av denna rättighet. Tragiskt att just Centern medverkar till det.

Fästning mot flyktingar

Skrivit i Corren 7/2:

Det blåser snålt i flyktingpolitiken och Socialdemokraterna seglar ivrigt med vindriktningen när valet närmar sig. I ett oblygt försök att lägga sig i vinnarhålet slår partiet på trumman för att rätten till asyl vid landets gränser måste avskaffas.

Istället ska asylsökande skickas iväg till mottagningsläger långt borta för utredning, helst i Nordafrika. Om giltiga asylskäl finns får sedan FN:s flyktingorganisation UNHCR ta hand om vederbörande, alternativt överlämnas denne till det fjärran land där de tänkta lägren är upprättade. Varje år ska det också beslutas om ett tak för hur många icke-västliga flyktingar som kan släppas in från UNCHR:s kvot.

Socialdemokraterna förklarar utspelet med att man uppfattar det som en allmän önskan i folkdjupet om att politikerna måste få ”ordning i tillströmningen”. Det högerpopulistiskt främlingsfientliga partiet i parlamentet är överförtjust och konstaterar glatt att Socialdemokraternas förslag i princip är identiskt med deras eget, syftande till att värna en ”europeisk befolkningssammansättning”.

Så är det aktuella läget i Danmark inför Folketingsvalet, vilket senast ska äga rum till sommaren nästa år (mandatperioderna är inte fasta som hos oss). Hur Socialdemokraterna, det största oppositionspartiet, positionerar sig är belysande för rådande stämningar.

Den borgerliga regeringen är inte sämre på att fiska i grumliga vatten och har lanserat ett förbud mot heltäckande slöjor som burka och niqab. Tydligt är att Dansk Folkeparti, vårt grannlands motsvarighet till Sverigedemokraterna, blivit den inflytelserika kraft som till mångt och mycket sätter den politiska agendan. Ett möjligt förebud om vad som kan väntas i Sverige framöver?

Det kan inte uteslutas. Omkastet i migrationspolitiken har skett väldigt snabbt, närmast panikartat. Förvisso är det helt legitimt att bringa ”ordning och reda” i asylmottagandet när det krisar i det överbelastade systemet, som blev fallet hösten 2015. Integrationen av nyanlända är förknippade med svårigheter och problem som måste adresseras.

Men Danmark är ett varnande exempel på hur detta kan förbytas till något annat, ett cyniskt prisgivande av humaniteten, när partierna försöker överträffa varandra i tuffhet och jagar väljarandelar i nynationalistiska rörelsers hägn. Låt oss hoppas att såväl socialdemokrater som moderater på vår sida sundet är bättre rustade att slå vakt om anständigheten.

Gör jobbet för jobben

Skrivit i Corren 15/5:

Är det inte konstigt? Sverige har under tre decennier varit ett mycket reformvänligt land. Pragmatiska politiker på båda sidor den traditionella blockgränsen har genomfört avregleringar och liberaliseringar som på ett närmast revolutionärt sätt förändrat tillvaron till det bättre.

Jämför med hur det var på den gamla gråa monopoltiden runt 1980. Garanterat ingen skulle stå ut att leva i detta Sverige igen, där vi inte ens fick äga våra telefoner (dessa var Televerkets egendom).

Men trots många lyckade strukturreformer och flexibla anpassningar till utvecklingen, tycks det notoriskt svårt att göra något åt den dysfunktionella bostads- och arbetsmarknaden. Problemen bara tilltar för varje år som går, ändå händer föga i den politiska reformverkstaden. Varför?

Särskilt i ljuset av den stora flyktinginvandringen borde partierna inse vikten av att ta sig samman för att riva systemhindren och släppa loss skaparkraften. Det har ju tidigare gått utmärkt på så många andra områden, men på bostads- och arbetsmarknadsfronten är läget märkligt defensivt och kringgående. Det är iögonfallande ohållbart.

Sverige är mitt inne i en brinnande högkonjunktur med stark jobbtillväxt. Något måste därför vara allvarligt fel när arbetslöshetsklyftan är på väg att dramatiskt vidgas mellan nyanlända och infödda. För sämre utbildade flyktinginvandrare som pratar knackig svenska, eller inte behärskar språket alls, är möjligheterna att kunna etablera egen försörjning synnerligen dystra.

Det är tragiskt och destruktivt att dömas till utanförskap med socialhjälp som födkrok. Slår hopplösheten rot vet vi att riskerna ökar för drogmissbruk, kriminalitet och lockelse till religiös/politisk extremism (inte sällan i kombination).

Och vad blir konsekvenserna i längden om allt fler utlandsfödda tvingas leva på skattemedelsbidrag som arbetande infödda jobbat ihop? Då sätts samhällssolidariteten och förtroendet för välfärdsmaskineriet på hårda prov. Det blir en tickande politisk bomb som måste desarmeras medan tid ännu är. Kan vi det?

Självklart. Men inte med Europas lägsta lönespridning, högsta ingångslöner och minst andel enkla jobb.

Den stelbenta arbetsrätten, tunga löneskatter (”arbetsgivaravgifter”) och regelkrånglet för enskilt företagande gör heller inga underverk, direkt.

Vem som helst skulle i princip kunna få ett jobb på dagen, om arbetsmarknaden tilläts fungera just som en verklig marknad – och kunna leva på det jobbet, om skattetrycket justerades så att den allmänna kostnadsnivån i Sverige blev rimligare.

Alternativet? Tja, de mesta annat som testas hittills av såväl S- som M-ledda regeringar har knappast gett imponerande resultat.

Till öppenhetens försvar

Skrivit i Corren 18/4:

I augusti 2014 stod statsminister Fredrik Reinfeldt på offentlig plats i Stockholm och pläderade för en generös flyktingpolitik: ”Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden”.

I september 2015 stod statsminister Stefan Löfven på offentlig plats i Stockholm och pläderade för en generös flyktingpolitik: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig. Om vi bär denna uppgift tillsammans kan vi göra skillnad för människor, alla EU-länder måste hjälpa till”.

En månad senare var det slut på öppna hjärtat-linjen. Migrationsströmmen, främst utlöst av den episka katastrofen i Syrien, ansågs för betungande. Alla EU-länder var definitivt inte intresserade av att hjälpa till. Sverige fick ta orimligt stort ansvar på egen hand. Utrikesminister Margot Wallström förklarade att vårt system hotade att braka samman.

S/MP-regeringen gjorde upp med borgerligheten om strängare regler. S-kongressen i Göteborg förra veckan befäste vad som ska gälla framöver. Sveriges migrationspolitik ska inte avvika från EU:s kallsinnigare lägre mottagningsnivåer.

Vad säga om det här? Att det är förståeligt ur ett snävt partirationellt, röstmaximerande perspektiv. Nynationalismen är stark, opinionsvindarna i Europa blåser snålt i migrationsfrågan, det finns inte på kartan att EU skulle riva sina höga gränsmurar mot folk utifrån, och vårt välfärdssamhälles konstruktion är under alla omständigheter illa lämpat för att hantera ett kraftigt inflöde av främmande människor (vilket vi ju bevisligen sett).

Kalla det realism eller opportunism, eller bäggedera. Det är klart att det politiska etablissemanget anpassar sig efter läget och vad som, sannolikt korrekt, idag rimmar med den bredare svenska väljarkårens önskemål. Men inget, absolut inget, av detta motsäger att Sverige och EU i oskön förening samtidigt gör sig skyldigt till ett dels skandalöst moraliskt haveri, dels ett på längre sikt kolossalt ekonomiskt oförnuft.

Har vi ett system och en politik som förvägrar hederliga människor i nöd den grundläggande rätten till strävan efter frihet, lycka och ett bättre liv, då vi är inskränkta pösmunkar som accepterar en sådan okristlig verklighet och ger vårt stöd åt ideologiska maktgrupperingar som lyder minsta motståndets lag i ambitionen att förändra den verkligheten (alternativt tycker att den är bra och riktig som den är).

Är vi oroliga för att välståndet skulle hotas med öppnare gränser? I så fall godtar vi också fel svar från politikerna.

Forskningen är förkrossande entydig: rådande begränsningar på människors rörlighet är det enskilt skadligaste handelshindret i världen. Beräkningar tyder på att BNP-förlusten är omkring 100 procent!

Jordens samlade ekonomiska produktion är nu alltså bara hälften så stor, än vad den kunnat vara om migrationen vore fri. När talade regeringen, något riksdagsparti eller EU-topparna högt om detta senast? När ställde vi själva krav på att de borde göra det och inte medverka till att alla blir fattigare?

Visst, verklighetsförändringar tenderar att vara jobbiga, inte utan problem och slitningar. Dock har vi mycket mer att vinna på målet om en öppnare och liberalare ordning än att låta oss föras i motsatt riktning.

En ovärdig populism

Skrivit i Corren 23/8:Corren.

Sverige har länge önskat stoltsera som en humanitär stormakt i världen. Fast på hemmaplan är det andra bullar dessa dagar.

Den generösa famnen mot flyktingar undan krig, förtryck och terror byttes snabbt mot nedfällda gränsbommar när de asylsökande från fjärran infernon blev så besvärande många.

Det välfärdsindustriella komplexet fick svårt att absorbera volymerna (som den migrationsbyråkratiska eufemismen lyder) och utmanas systemet, slå vakt om systemet.

Evangeliet på temat öppna-era-hjärtan gav ändå inget lyft i opinionen när Medelsvensson hellre tycktes lyssna till predikanter med motsatt budskap.

Alltså mönstrades den internationella solidaritetens höga visa raskt ut mot nationellt vurmande och deklarationer om att blott Sverige svenska värderingar har i den folkhemska krusbärsbusken.

Den illusionslöse iakttagaren påminns kanske om Ronald Reagans klassiska, lätt cyniska skämt: ”Det sägs att politik är det näst äldsta yrket i världen. Jag har i alla fall lärt mig en sak, nämligen att det har mycket gemensamt med det äldsta”.

Även i förhållningssättet till tiggeriet har humaniteten fallit på politikerbörsen i takt med att många i folkdjupet börjat tröttna på att se luggslitna EU-migranter i gatuhörnen. En påpasslig testballong har som bekant sänts upp från regeringshåll om regelrätt förbud.

Statsminister Stefan Löfven, som gärna hänvisar till den svenska modellen som paradargument för eller emot vad det vara månde, lät också geschwint förklara att tiggeri inte är förenligt med denna hans omhuldade modell.

Egentligen handlar den svenska modellen om att staten ska hålla sig utanför avtalsförhandlingar och liknande mellan fack och näringsliv (Saltsjöbadsavtalet 1938, ni vet).

Tiggeri är nu inte arbete. Men det är att karaktärisera som frivilliga ekonomiska transaktioner mellan enskilda människor, något som staten också bör hålla sitt lagstiftningsvapen borta från.

Därmed inte sagt att tiggeri borde anses som hållbar, rimlig försörjning.

Eller att vi ska godta osanitära kåkstäder och nedskräpning på annans mark (vilket redan är illegalt).

Eller att vi ska acceptera att EU-länder som Rumänien skamlöst utnyttjar unionens fria rörlighet till att exportera iväg en oönskad, fattig, utsatt minoritet till rikare medlemsstater.

Men när svenska politiker ordar om att förbjuda själva tiggarna, då är det snarare fråga om ytterligare ett kyligt kalkylerat offer på den krassa populismens altare.