Kosta Boda mot ljusare tider

Igår hade jag ett kulturreportage om glaskonst i tidningen Östra Småland. Finns att läsa på www.ostran.se eller här: 

Det våras i Glasriket. Efter en bister vinter öppnar Kosta Boda dörrarna för nya utställningar av både yngre och äldre förmågor. Östran har tagit pulsen på säsongens glaskonst. Häng med!

Inne i hyttan på Kosta, i en lokal endast nödtorftigt avskild från blåsarna och deras ugnar, dansar Kjell Engmans sprudlande skapelser till tonerna av regnbågens hela register. Dancing on the Rainbow är också titeln på denna föreställning av veteranen Engmans omisskännliga märke.

Svängiga glasgitarrer och fioler, fantasieggande figurer som tar ut virvlande steg, en lustfylld explosion i färg och form.

– Glas är musik för mig. Föremålen är mina artister. Här försöker jag återskapa en anda som jag har inombords. Jag ville ha utställningen i glasfabrikens miljö. Man ser det färdiga glaset och får närheten till hur det görs. Kontrasten ger en helhet, säger Kjell Engman.

Dina verk har ofta en glädjefylld laddning. Vad driver dig?

– Att jag tycker det är kul! Kan man sedan locka fram ett litet smajl även hos betraktaren är det ju fantastiskt.

I den angränsande utställningshallen pågår en resa, In transit av Bertil Vallien. Också han är en av hyttans sedan länge inarbetade namn inom glaskonst och formgivning. Med sina suggestiva glasbåtar, gjutna i sand, avser han att skicka ut oss på en färd i både ”horisontell och vertikal” riktning.

– Jag vill förmedla en känsla och ett budskap som inte bara är dekorativt, förklarar Bertil Vallien.

Du återkommer ständigt till båtarna. Vad är grejen?

– För mig är båtformen som duken för en målare. Det finns en utsatthet i båten, den är ett slags sätt att vara. Fyller man båten med en historia blir den en förbindelse mellan jorden och andra liv, andra världar, yttre och inre.

Från konstglas till bruksglas, om än av det exklusivare slaget. Åsa Jungnelius representerar den nya generationen på Kosta. Hon är född i mitten av 70-talet och knöts till bruket för tre år sedan. Hennes Sugar Dandy är en uppsättning champagneglas, tallrikar och vaser vars estetik andas smart och lekfull dekandens.

– Detta är det mest funktionella jag gjort för Kosta Boda. Kollektionen handlar mer om mode och stil, än om vett och etikett. Jag vill att det ska vara opretantiös lyx. Som att leva det goda livet utan snobbism, säger hon.

Kollektionens titel är onekligen talande. Vad har inspirerat dig med dandykaraktären?

– Dandyn är ett socialt monster, en lite jobbig figur som håller hov i vilket sällskap han än hamnar. Det är en person som går utanför könsnormen och tar ut svängarna.

Åsa Jungnelius är inte rädd för att utmana, tvärtom. Hon har kallats glasfeminist och arbetar gärna med klassiska stereotyper som utgångspunkt. Dessa ting ur hennes rent konstnärliga produktion ges prov på i utställningen Imagination vid Kostas ”systerhytta” Åfors.

Massor av stora läppstift fyller ett rum som mest liknar en skruvad beautyshop. Men de till synes typiskt kvinnliga makeup-redskapen är bedrägliga. Ty har inte läppstiften också något fallosaktigt över sig? Ungefär som missiler.

Det feminina och maskulina flyter ihop, vilket givetvis är meningen. Åsa Jungnelius konstnärskap är idémässigt ett gränsöverskridande befrielseprojekt, som syftar till att bryta ned könmaktsordningens traditionella föreställningsvärld.

– Jag är kvinna, men också man. Jag vill varken identifiera mig med det ena eller det andra. Det viktiga är att vi ser varandra bara som människor. Det är dit jag vill nå.

Glas med attityd och djärvhet bjuder oss även Ludvig Löfgren. Liksom Åsa Jungnelius räknas han till Kosta Bodas yngre framtidshopp. Bakom samlingsbeckningen We are the world på hans utställning i Åfors, döljer sig urnor av megaformat, olika sorters djur och färgskimrande, dekorerade dödskallar.

– Dödskallen är en intressant och stark symbol. Den har följt människan sedan urminnes tider. Jag blandar gärna referenser till konsthistorien och till populärkultur som rockmusik och skräckfilm, säger Ludvig Löfgren.

Att han gillar skräck förstår man snabbt. Hans vita glaskaniner med stora silverögon inger en subtil, men mycket påtaligt krypande obehagskänsla. Ludvig Löfgren ser nöjd ut:

– Kaninen är ju förknippad med gullighet. Men om man vrider upp volymen ett snäpp, förvränger den lite… Jag tycker djur är spännande att arbeta med. Inte som djurarter i sig. Utan som ett sätt att ge uttryck för en känsla.

Men varför lockades du till just glaset?

– Glas är ett bråkigt material, det aldrig slutar att överraska. Glas kräver envishet och metodiskhet. Man kan inte tveka. Det är inte som lera. Man måste alltid sätta det man gör i stunden.

Ekonomiskt har Kosta Boda genomgått en bekymmersam period med sviktande lönsamhet. Nu börjar emellertid siffrorna arta sig igen. Med Ludvig Löfgren och Åsa Jungnelius tycks även den konstnärliga successionen säkrad. Konstnären och formgivaren Ulrica Hydman Vallien, som arbetat på glasbruket sedan 1972, säger:

– Vi är tuffa och överlever. Det ljusnar! Vi har fått två nya fantastiska förmågor. Vårt hem är i goda händer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.