SD och Karlskrona, en tragisk historia

Karlskrona är en mycket vacker och trivsam stad. Med en otrevlig baksida. Kommunens rykte har länge fläckats av främlingsfientlighet, rasism och högerextremism. Under 90-talet blev Karlskrona ökänt som centralort för den nazistiska rörelsen Nationalsocialistisk Front. Dessa ondskans och hatets företrädare är numera lyckligtvis ute ur bilden.

Men istället har den kostymklädda, mer städade och jämförelsevis verserade ultrahögern framgångsrikt tagit över utrymmet. Karlskrona är idag ett av Sverigedemokraternas starkaste fästen. Efter valet 2006 blev partiet kommunens tredje största, fick åtta mandat i fullmäktige och nyckelrollen som vågmästare. 

Tyvärr har inga av de etablerade, anständiga partierna visat sig mogna att hantera situationen. Inte heller finns någon framträdande lokalpolitiker som med kraft, konsekvens och övertygelse tagit striden mot den organiserade intoleransen. Möjligtvis med undantag av regionrådet och fullmäktigeledamoten Mats Johansson (S). Han är dock långt från Björn Fries’ kaliber, det tidigare S-kommunalrådet i Karlskrona som på 90-talet beslutsamt gick på offensiven mot NSF.

Kort sagt spelar SD i stort sett mot öppet mål. 

Frågar man varför inte Karlskronas styrande reagerat starkare, brukar standardsvaret bli: ”vi måste undvika att göra SD till martyrer”. Vilket snarare klingar som en taskig ursäkt för att skyla över den egna oförmågan och tafattheten. Det är jobbigt att ”bråka”. Debatter som går bortom den sedvanliga kommunalpolitiska horisonten av vägar, avlopp och omsorgstaxor är besvärliga och ovana. Värderingsfrågor existerar knappt på kartan.

Karlskronamoderaternas nya gruppledare Camilla Brunsberg kallar till och med ideologi för ”floskler”. Och utan politisk kompass är det förstås inte lätt att navigera genom mörka vatten. 

Som lök på laxen råder massiv misstro mellan borgerligheten och Socialdemokraterna. Att skapa någon form av blocköverskridande majoritet för att hålla SD stången har varit omöjligt. En bräcklig minoritetskoalition bestående av M, FP, C, KD och MP har försökt hålla skutan flytande genom mandatperioden. Till priset av att SD blivit den ständiga jokern i leken.

Konsekvens: sandlåda, osäkerhet, strul. Gång efter annan. 

Hösten 2007 ville kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) finna en lösning. Vilket var att ogenerat räcka ut högerhanden till SD och bjuda in dem i stugvärmen. Moderaternas förhandlingar med SD om aktivt parlamentariskt stöd avbröts emellertid tvärt. Från Stockholm och Fredrik Reinfeldt hade nämligen kommit en bestämd order: Lägg av! 

Nu är det förbluffande nog Miljöpartiets tur att fria till SD. I SVT:s Blekingenytt förklarar MP:s gruppledare Sofia Bothorp ikväll att hon inte är främmande för samtal och samarbete med SD efter valet i höst: 

”Vi kan ju inte frysa ut och stänga ute Sverigedemokraterna och de som vill vara med och påverka samhället i en riktning mot hållbarhet och ekonomisk hållbarhet.”

Men bara någon timme efter att inslaget sändes, tvingades Bothorp göra avbön. Åter är det particentralerna i Stockholm som fått rycka ut och rädda sina landsortsavdelningar från moraliskt haveri och intellektuellt självmord. I SvD:s nätupplaga slår MP:s partisekreterare Agneta Börjesson fast: 

”Det finns ingen som helst avsikt från Miljöpartiet i Karlskrona att samarbeta med Sverigedemokraterna.”

Alltihop är naturligtvis enbart pinsamt och förnedrande. Ånyo blottläggs det mönster av impotens, vanmakt och naivitet som högerextremismen bemöts med i staden. Inte konstigt att eländet biter sig kvar och frodas.

Som liberal blir man både ledsen och förbannad. På ren, oförblommerad svenska framstår faktiskt Karlskronapolitikerna som en skara vilsna klantarsel, i akut behov av förmyndare att hålla i handen.

Uppdatering:
Läs Hans Bülows ledare i Sydöstran, Öppen dörr för SD (29/4). Han kritiserar där även att moderaten KG Svenson nu vill ta hjälp av SD för att sälja kommunens Verkö hamn till Stena Line. 

Annons