Trista tider för Republikanerna

P1:s utmärkta veckomagasin Godmorgon, världen hade igår ett inslag om Glenn Beck. Lägg namnet på minnet. Här har vi nämligen en röst att räkna med i amerikansk politik. Tyvärr. Med sin radioshow The Glenn Beck Program når han miljoner lyssnare över hela USA. Han har även ett eget TV-program på Fox News Channel. 

Glenn Beck är en vulgär högerpopulist i samma division som Rush Limbaugh och Pat Buchanan. Han företräder en blandning av urartad, reaktionär konservatism och simplifierad nyliberalism – toppat med rikliga doser av traditionell amerikansk paranoia och konspirationsmentalitet. 

Etablissemanget i Washington är genomruttet. Illasinnande krafter hotar att förvandla USA:s konstitution till ett värdelöst papper. Staten är ondskans redskap. President Barack Obama är kommunist i allians med Belsebub. Friheten för Amerikans befolkning är snart ett minne blott.

Ungefär så lyder Glenn Becks budskap i ett nötskal. Det är svårt att tro för vanliga sansade européer, men många jänkare tar faktiskt Beck på allvar och tycker att han är en formidabel ”sanningssägare” om tillståndet i nationen. Inom Tea Party-rörelsen dyrkas han likt en hjälte. Det talas om Glenn Beck och Sarah Palin som ett republikanskt dream team inför nästa presidentval. 

Ett sådant radarpar lär nu knappast bli nominerade, ens om de försökte. Men att Beck och Palin är inflytelserika figurer, som substantiellt påverkar det republikanska partiets kurs och stämningsläge, råder ingen större tvekan om. Utvecklingen inom ”The Grand Old Party” inger oro. Går det riktigt illa kan partiet vara på väg att definiera ut sig själv som en seriös och konstruktiv politisk kraft. 

Den moderata linje som företräddes av Richard Nixon, Gerald Ford, George Bush (d.ä.), Bob Dole och John McCain tycks behöva hjälp av en respirator för att överleva. Det politiska klimatet i USA är polariserat, hätskt och destruktivt – situationen påminner om det mörka decennieskiftet mellan 60- och 70-talet. Då var det Demokraterna som lamslogs av demagoger, extremister och splittrare. 2010 ser vi historien upprepas inom deras motståndarläger. 

Republikanerna har ett stolt arv som ”the Party of Lincon”. Idag verkar det alltmer blivit ett parti av stollar. Sorgligt. 

Annonser

9 kommentarer

Filed under Konservatism, Media, USA

9 responses to “Trista tider för Republikanerna

  1. Trodde när jag såg rubriken att du skrev om Sverige…
    Nå, ska man vara elak så kan man se likheter mellan ”nya moderaterna” och USA:s republikaner. Möjligen då att den ultrareaktionära biten inte är så stor hos (m) och att Reinfeldt kallar det social-konservativa inslaget hos (m) som arbetarvänligt… Men visst består (m) idag av en märklig soppa av ingredienser. Trots att (m) påstår sig närmat sig mitten (vart nu den tog vägen?) så är det nog så att m-partiet står till höger om sina väljare, eftersom de i stor utsträckning tror sig ha röstat på ett slags ”icke-socialistiskt” arbetarparti.

    Betr USA är det sorgligt att Abraham Lincolns republikanska parti hamnat så snett att det är svårt att riktigt ta det på allvar. Ändå är det blodigt allvar då det har så många anhängare. Märkligt också att idag måste man beteckna Richard Nixon som ”moderat” – det är ju ett tecken på hur långt ut till höger som partiet hamnat idag.

  2. christiandahlgren

    Ja, (m)ärklig soppa. Jag har intervjuat Fredrik Reinfeldt några gånger (innan han blev statsminister). Det läskiga var att jag aldrig fick grepp om vad som egentligen drev honom och vad han i grunden stod för. Inte konstigt att han kallades ”tvålen” i ungdomsförbundet. Sådana politiker upplever jag som lite farliga.

    Apropå Nixon så var han i praktiken faktiskt förbluffande progressiv för att vara republikan. Ser man bortom Watergate och allt det där eländet, tonar en ganska överraskande bild fram av hans administration. Det har skrivits en del intressant om detta av historiker under senare år, exempelvis ”Nixon Reconsidered” av Joan Hoff och ”Nixon’s Civil Rights” av Dean J Kotlowski.

  3. Tvålen Reinfeldt. Precis, svår att få grepp om. Vilket förstärker mitt intryck av att han mest av allt vill ha makt. Men mörkar vad han vill göra med den. Om han ens vet det själv…

    Nixon. Visst, hans eftermäle har ju förmörkats av Watergate, men trots det ansågs han allt som mkt höger på sin tid. Även inom republikanerna, vilka var mera ”mitten” på den tiden. Men tiden går… och i viss mån har han ju omvärderats, med undantag för Watergate.

  4. Något som jag tycker är riktigt läskigt är att det finns folkpartister och andra betraktare som på fullt allvar menar att republikanerna i USA är ett föredömme i svensk politik! Fredrik Segerfeldt går till och med så långt att han hävdar att ”mitten” i USA befinner sig där ”mitten” i folkpartiet gör!

    http://www.newsmill.se/artikel/2008/09/22/darfor-ar-svenska-liberaler-republikaner

    Nog borde en sann liberal göra rent hus med sådana här?! Jag blir iaf illamåenda varje gång jag ser och hör Bush, Palin etc.

  5. christiandahlgren

    Mitt hjärta klappar förstås varmast för demokraterna – Jimmy Carter tillhör en av mina favoritpresidenter, tyvärr mycket underskattad.

    Men även som liberal kan man ju ha respekt för republikanerna. Eller snarare delar av dem. Personligen sympatiserade jag med Bob Dole 1996 och McCain 2008 – dock var valet av Palin som vicepresidentkandidat sannerligen ett stolpskott i den grövre skolan! Men det var ganska påtvingat för att ge partiets dominanta högerflygel ett köttben. Ursprungligen ville McCain ha den oberoende senatorn och tidigare demokraten Joe Lieberman, vad jag har förstått. Dole och McCain var dock pragmantiker, moderata och seriösa. Dole var t.ex. ofta en av ”det liberala lejonet” Ted Kennedys samarbetspartners i senaten.

    Men denna republikanska mittentradition knäcktes egentligen av Nixons fall i Watergate, efter det började mer konservativa – samt rent ut sagt knäppiga – krafter vinna mark och dominerar numera partiet. Hur Segerfeldt kan hylla dagens republikaner som några slags liberala föredömen övergår mitt förstånd.

    Till och med det gamla högerspöket Barry Goldwater (senator från Arizona och presidentkandidat 64) var ju främmande för den aggressiva, religiösa tokhöger som fick allt mer inflytande i partiet under 80- och 90-talen. Vid sin död 1998 framstod Goldwater nästan som en liberal hjälte i jämförelse. Han tog bland annat strid för homosexuellas rättigheter och kvinnors rätt till abort – ganska häftigt faktiskt. Såna republikaner börjar dock bli en sällsyntare sort…

  6. Om jag måste välja någon republikan så skulle det nog vara Colin Powell och möjligen Ron Paul också, trots att jag har svårt för hans långtgående nyliberalism i stil med att avskaffa social security mm.

    Jimmy Carter är underskattad, ja. Han lyckades att iaf under en period avskaffa dödsstraffet. Bland dagens demokrater tycker jag att Obama var ett bra val som presidentkandidat. Men i övrigt står jag nog närmast Dennis Kucinich om man bortser ifrån tokigheter som att lägga ner NAFTA och WTO, som ju är viktiga frihandelsorgan.

  7. christiandahlgren

    Carter var – och är – visserligen emot dödsstraff. Men det var Högsta domstolen som slog fast att dödsstraffet stred mot författningen runt slutet på 60- eller början av 70-talet (minns inte exakt). Sedan gav tyvärr HD okej för ett återinförande 1976, ett år innan Carter tillträdde som president.

    Jag måste erkänna att jag hade svårt för Obamahypen och den närmast messianska framtoning han hade under valkampanjen. Jag hade hoppats på Hillary Clinton, men när hon förlorade nomineringen flyttade jag över mina sympatier till McCain. Så kan det gå. Jag har gillat honom ända sedan han (ett kort tag) tycktes kunna slå ut Bush under premiärvalen 2000.

    Trivia: Den första presidentkampanjen jag intresserade mig för var Ford vs Carter 1976. Då höll jag på Ford. Fråga mig inte varför. Jag var sju år! 🙂

  8. Jag måste erkänna att jag har svårt att förstå vad som överhuvudtaget är bättre med McCain än med Obama. Argumenten jag hört har antingen handlat om att Obama är emot premiepension och emot frihandel. Detta trots att pensionen i USA ligger på blott 40% av svensk standard och att det redan i dagsläget finns ett stort sk ”eget ansvar” över pensionerna i USA, liksom här i Sverige.

    När det gäller frihandeln så har Obama hittills inte stängt gränserna och jag tvivlar på att han kommer att göra det heller.

    Det avgörande för mig är välfärds- och moralfrågorna. Både Obama, Hillary och McCain är för dödsstraff och emot homoäktensap. Till skillnad från de två förstnämnda är McCain dessutom emot abort (visserligen inte lika rabiat som Palin) och emot allmän sjukförsäkring. När det gäller Patriot Act har jag ingen aning om var han står.

  9. christiandahlgren

    Jag tycker att McCain har en stark karaktär som inger förtroende. Han är en erfaren och självständig senator, som ofta gått egna vägar och vågat utmana mäktiga intressen – t.ex. tobakslobbyn och länge verkat för en rejäl reformering av den urspårade kampanjfinanseringen (vilket fått många av hans kolleger att se rött förstås).

    Han gick emot Bushs bisarra bannlysning av stamcellsforskningen, gick emot Bushs militärfängelse på Kuba samt Bushs förkärlek till användning av tortyr (knappast konstigt, McCain är ju själv ett tortyroffer från när han var krigsfånge i Nordvietnam).

    McCain återknyter vidare till en bortglömd republikansk tradition av miljöengagemang från Teddy Roosevelts dagar – som även fick uttryck under Nixons presidentperiod (tro´t eller ej). Dessutom har han försökt ge bättre villkor för alla miljoner ”illegala” invandrare som vistas i USA och som faktiskt håller mycket av ekonomin i gång (under usla och otacksamma förhållanden).

    Jag tror inte heller att Obama kommer att stänga gränserna, men det gör nog ändå viss skillnad mellan en principiellt övertygad frihandlare och en som motvilligt tvingas acceptera den globala ekonomins realiteter. Sen skulle jag känna mig tryggare med McCain inom utrikespolitiken, där Obama hittills inte känts helt övertygande.

    Kanske – detta är en vild gissning – skulle också McCain haft bättre förutsättningar att åtstadkomma ett mindre polariserat och mer konstruktivt politiskt klimat mellan de bägge partierna som president. Detta var ju Obamas främsta löfte egentligen, situationen har blivit tvärtom. Men frågan om allmän sjukförsäkring väger självfallet tungt och där har ju Obama levererat – om än bristfällig så är reformen definitivt ett välkommet och mycket betydelsefullt genombrott. Vägen att få bort dödsstraffet – denna hemska skamfläck på stjärnbaneret – tror jag måste gå via HD, det verkar inte realistiskt att någon president skulle satsa verkligt politiskt kapital i den frågan. Fast då är det ju viktigt att presidenten utnämner mer liberala domare, vilket talar för Obama…

    Nå, den här diskussionen är akademisk. Vi vet ju vem som vann:) Men jag vill ändå gärna rekommendera Hans Bergströms biografi om McCain som utkom innan valet 2008, den är väldigt bra – oavsett om man gillar McCain eller inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s