Susanna Lundin osäkrar tillvaron

Susanna Lundin

I somras gav hon ut sin första bok som möttes av lysande recensioner. I torsdags belönades hon med Borås Tidnings prestigefyllda debutantpris. En ny stjärna från Motala är född: Susanna Lundin, författare till den prisade romanen Hindenburg. (Intervju i Corren 23/2): 

Det är förmiddag i Borås, dagen efter den stora debutantgalan i stadens kulturhus. Fem nykläckta författare var nominerade av Borås Tidnings litteraturjury. Bara en kunde vinna. Det blev Susanna Lundin. Motiveringen löd: ”För en roman som med nyfikenhet och precision osäkrar gränserna för människans villkor och litteraturens möjligheter”.

Under tordagskvällen fick hon champagne, blommor och en rejäl check på 100 000 kronor. Nu har hon precis blivit intervjuad i radio, är lite stressad. Hon är på språng mot stationen, tåget hem ska strax gå, men hinner ändå med ännu en nyfiken journalist.

Den klassiska sportfrågan: hur känns det?
– Det känns jättekul! Särskilt om man tänker på vilka som fått Borås Tidnings debutantpris innan.

Det är ingen dålig krets som Susanna Lundin numera tillhör. Bland tidigare vinnare märks Lotta Lotass (som senare hamnat i Svenska akademin), Daniel Sjölin, Jonas Hassen Khemiri, Martina Lowden…

– Ja, man är verkligen i ett fint sällskap! Och det är här priset kan man ju dessutom bara få en gång.

Vad ska du göra med pengarna?
– Jag ska nog ta mig tid att skriva. Men hittills jag har inte riktigt kommit gång med någon ny bok.

Kritikerna öser lovord över dig, debutantpriset är ytterligare en bekräftelse. Finns inte risken att detta även kan bli en slags ”kiss of death”?
– ”Kiss of death”, haha! Du menar att det skulle vara hämmande? Nej, jag tror inte att det blir det. Jag tar väldigt lugnt på allt det där, egentligen. När man skriver sin första bok har man ingen sådan kontakt med omvärlden, det finns ingen press utifrån eller några förväntningar från andra. Jag ska försöka hålla fast vid den känslan och inte bara skriva en uppföljare för att få det hela överstökat.

Du använder ett mycket poetiskt och associativt språk i Hindenburg. Hur vill du själv beskriva boken?
– Hmm… (tystnad)…  Jag har svårt att beskriva den själv. Men på bokens omslag står att den är ”en roman om jordens undergång och om hur man blir människa”. De orden täcker berättelsen väldigt bra, tycker jag.

”Film är intressantare än böcker”, har du sagt. Förklara!
– Jag gillar att se film mer än jag gillar att läsa böcker. Det går att uttrycka andra saker, andra känslor i film än i text. Bilder är starkare. Jag tycker att upplevelsen blir mer direkt av filmer.

Ändå blev du författare?
– Jag vet inte om jag vill titulera mig författare än…

I dag bor du i Malmö, men är född och uppvuxen i Motala. Vad har den staden betytt för dig?
– Det är främst skogen, jag vistades mycket i skogen när jag bodde där. Skogen spelar också en stor roll i min bok. Det kanske känns hemskt att säga, men jag tyckte faktiskt det var ganska tråkigt att växa upp i Motala. Det var väl därför jag började skriva. Det fanns inte mycket annat att göra. Men numera har jag försonats med Motala.

Susanna Lundin
Ålder: 26 år
Familj: mamma, pappa, syskon
Bor: Malmö
Oanad talang: bra på imitationer
Inspireras av: film, musik, böcker
Favoritfilm: Lars von Triers Melancolia
Favoritförfattare: Margaret Atwood

Vitala obsceniteter på Borås konstmuseum

Det vibrerar hallucinatoriskt från konstmuseets väggar i Borås. Köttigt, burleskt och svidande svindlande. Ulf Rahmberg, en märklig konstnär, ett omisskännligt uttryck. Det är som han går sinnligt visslande genom febriga mardrömsvisioner, förmedlade med frenetisk, sugande energi. Biologi, sex, politik och teknik flyter ihop i en frätande anarkistisk häxbrygd, samtidigt som man förnimmer smaken av ett och annat frikostigt garv i anrättningen.

Nu var det lördag, vi är ett femtiotal personer som bevistar vernissagen på Ulf Rahmbergs första stora retrospektiv. Konstmuseets nye chef Pontus Hammarén har lyckats låna ihop en imponerande samling. Bland annat den berömda 34 alnar, målningen på tjugo meter vilken bildar en omslutande demonisk cirkel kring betraktaren. Här står man helt fångad i rahmbergsk världsmytologi, ljusa och mörka krafter i en uppsluppen, färgsprakande dödsdans. Mest känd är väl emellertid Målning nr 21, den ursinniga äckelmonster-tolkningen av kalla krigets cyniska maktspel, ett verk som fortfarande slår på knock.

Alltsammans är ohämmat obscent i ordets bästa och vitalaste mening. Men efter en stund blir man ganska matt. Ulf Rahmbergs energifyllda detaljrikedom tar ut sin rätt. Det finns ändå en gräns för hur mycket det går att smälta på en gång. Och utställningen innehåller verkligen mycket. Rekommendationen är därför att ta en bit Rahmberg i taget. Hans verk finns kvar i Borås till den 30 september.

Missa dessutom inte den mindre parallellutställningen med Lena Svedberg. Hon tillhörde samma konstnärsgeneration som Ulf Rahmberg, var liksom honom medlem av redaktionen för anarkovänstertidningen Puss (där även Carl Johan de Geer och framför allt Lars Hillersberg figurerade). Detta var i brytningen mellan 60- och 70-tal, radikalismens vildaste år och inga var vildare än Puss-gänget.

Lena Svedberg dog ung, men var i sin självförbrännande iver extremt produktiv. Borås konstmuseum har gjort ett sparsmakat och inspirerat urval. Hennes satirkonst är hudlös, manisk, komplett respektlös, fullkomligt ogarderad och rasande vass mot samhällets överhet utan bli plakatmässigt stel. Måltavlor som Nixon, Sträng och Erlander är förstås sedan länge daterade. Dock har Lena Svedberg ett unikt bett som dröjer i medvetandet även på dagens publik.

Saknas: kultur!

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Snart ska fullmäktige i Karlskrona klubba en vision för hur kommunen ska vara år 2030. Som medborgare bör man hålla sig djupt skeptisk till dylika övningar. De enda som blir riktigt glada av kommunala visionsprojekt är vanligen konsulterna som hyrs in för att göra jobbet åt politikerna och tjänstemännen. Dessa konsulter kan räkna hem ett fett arvode på skattebetalarnas bekostnad. Och skattebetalarna får i utbyte en hög snömos av käcka självklarheter och fromma besvärjelser; allt snabbt bortglömt och saknat av ingen.

Men grundidén med en framtidsvision är förstås inte dum. Givet att det utmynnar i mål som är konkreta, genomförbara och bär drag av djärvhet som kan bli ett inspirerande språng för tanken. Låt mig försöka lämna ett sådant bidrag.

Karlskrona är en bedövande vacker stad. Problemet är att den också känns ganska tom. Det är som man vandrar runt bland fina kulisser på öar långt bortom allfartsvägarna. Östersjöns mötesplats? Knappast. Hit besvärar sig egentligen få utan att ha en uttrycklig, klart definierad anledning.

Vad jag längtar efter som kan skänka kommunen attraktivitet, puls och innehåll är kultur. Det är kulturen som ger en stad blod och näring; gör den omtalad, intressant och lockande. Karlskronas mediokra kulturutbud är vår stora akilleshäl. Vi tappar i spänstighet och utvecklingskraft. Luften blir syrefattigare, klimatet tristare, horisonterna snävare.

Själv skulle jag gärna se att vi satsar på bygget av en riktig konsthall, specialiserad på spännande nya konstnärskap, från när och fjärran, som ligger vid gränsen till genombrott. Ungefär som konstmuseet i Borås länge fungerat.Där har kommunen medvetet fokuserat på en ofta radikal samtidskonst som ett sätt att omvandla en tämligen trist och insulär industristad till ett av Sveriges idag mest vitala ställen för kulturella möten.

Tro inte dem som vill avfärda smal, kvalificerad konst som elitistisk. Det är en totalt felaktig uppfattning. Det värsta man kan göra är att underskatta publiken. Utställningarna ska alltid presentera det bästa och vassaste. Men samtidigt med stora mått av tillgänglighet och regional stolthet i arbetet. Upplever folk att konsthallen är allas angelägenhet kommer också besökarna. Och genom att utmana människors sinnen kan man förändra en kommuns hela mentala landskap.

Borås är ett utmärkt exempel på det. Vilket också Karlskrona kan bli.