Tacka Gustav IV Adolf för Jas Gripen

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

I ett torftigt rum på det schweiziska värdshuset Vita hästen dog han. Under närmare tre decennier hade den alltmer förtvivlade, ensamme mannen rastlöst irrat Europa runt.

”Jag har intet mål, ingen sysselsättning; mitt huvud förvirras stundom, mina tankar bliva oklara, då jag tänker på mig själv”, sa han som kallade sig överste Gustafsson. Men alla visste vem han var. Barn kastade snöboll på honom, hånfullt ropandes ”Schwedenkönig”.

Fram till avsättningen den 13 mars 1809 hade han varit Gustav IV Adolf, konung av Guds nåde. Efter detta datum blev han onämnbar i sitt forna rike. Namnchiffret utplånades systematiskt i offentligheten, dokument han undertecknat gömdes, inga tidningar tilläts rapportera om hans vidare öden.

Nationalistiska historieskrivare skulle villigt tjäna segrarnas intressen och utmåla honom som en galenpanna, ett sätt att rättfärdiga statskuppen och legitimera den nya kungaätten Bernadotte.

Gustav IV Adolf hade avskytt Stockholm. Ett förgiftat näste av politiskt besatta ränksmidare, makthungriga medelmåttor utan heder, svindlare med lömska avsikter. Kungens misstro var så stark att han inte ens lät kröna sig där. Den äran fick istället Norrköping, ceremonin skedde i St Olai kyrka. Under sin regenttid vistades han gärna och länge på behörigt avstånd från Stockholm i det mer idylliska Skåne.

Att Gustav IV Adolf arresterades av en upprorisk militärfalang just på Stockholms slott den där marsdagen, visade med svart ironi att hans mindre smickrande uppfattning om huvudstadens statstjänare inte var ogrundad.

Hans far, Gustav III, hade trots allt mördats på operan i Stockholm 1792, en livslång traumatisk händelse för den vid tillfället blott 13-årige kronprinsen. Mordet var resultatet av en konspiration inom dåtidens politiska klass, adeln.

De såg sin privilegierade ställning vid maktens köttgrytor som hotad av Gustav III, och det var samma sak med Gustav IV Adolf. Bland annat hade bägge monarker fått den kätterska idén att meriter före börd borde gälla inom aristokratins traditionellt skyddade karriärdomän: ämbetsmannakåren och militären.

Det institutionella motståndet briserade i samband med Rysslands erövring av Finland 1808-09. Kriget blev en katastrof, en tredjedel av svenskt territorium förlorades, Gustav IV Adolf kunde lastas som syndabock och skickas i exil.

Även om den politiska klassen önskat att denne kung skulle glömmas likt en tokig faster på vinden, har han ändå lämnat efter sig ett storslaget och fortfarande levande minnesmärke: Göta kanal.

Den monumentala infrastruktursatsningen var en slags Ostlänken innan järnvägarna, som djärvt tänkts ut av Baltzar von Platen. Men det var Gustav IV Adolf som visionärt beslöt att ”i hela dess vidd företaga och fullborda det riksgagneliga ärendet”.

Kanalen gav inte minst Östergötland en viktig ekonomisk injektion. Exempelvis betydde det starten för Motala verkstad, ursprungligen tillverkare av slussportarna vid bygget, senare var det lokomotiv som gällde, verksamheten fick en avläggare i Linköping som kompletterades med flygplan och blev dagens Saab.

På sätt och vis är det alltså Gustav IV Adolf vi kan tacka för denna industriella utveckling. Knappast fy skam, va?

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Historia, Monarki

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s