Norrköping som trygghetens hamn

Skrivit i Corren 27/8:

Intill Kristinaskolan i Norrköping finns en skulpturgrupp med tre nallar i blankpolerat rostfritt stål, balanserande på stolpar av svart diabas. Konstverket heter Reflection on the Presence of Time och är skapat av Maria Miesenberger, som vid invigningen hösten 2016 förklarade att ”de här nallarna kan vara hela Norrköpings trygghetsnallar att gå till”.

Det är ju inte dumt, så där i allmänhet. Men symboliken blir djupare om man vet att skulpturgruppen är en donation från makarna Catharina och Thomas Berman, till minne av den senares morfar Mauritz Stern.

För honom blev verkligen Norrköping en trygghetens hamn och mer därtill. Han och övriga familjen Stern kom till Sverige i 1900-talets början som fattiga judiska invandrare från dåvarande ryska Polen, en del av Europa med hätska antisemitiska traditioner.

Men Norrköping hade en tolerantare historia. Staden var den första i Sverige, vid sidan av Göteborg och Stockholm, där bekännande judar – tack vare Gustaf III:s ”judereglemente” 1782 – tilläts att bosätta sig och bygga synagogor.

1913 öppnade Mauritz och brodern Karl en liten butik för herrkonfektion i Norrköping. Det var den blygsamma starten på epoken Sterns Modehus, under sin tid ett av Sveriges största med 200 anställda och känt i hela landet för sina snitsiga kläder märkta ”Made in Norrköping – Sweden”.

Mauritz Sterns dotter Siri gifte sig med Nils Berman som tog över ledningen i familjeföretaget på 60-talet. Han var en mångsysslande herre, profilerad i kulturkretsar som hängiven bibliofil. Han skrev även egna böcker. En bär titeln Leva och läsa (1970), vari Berman bland annat berättar om krigsslutet 1945, då överlevande från Förintelsen i stora skaror räddades till Sverige:

”Många kom till Norrköping med lasarettfartyg, bussar och sjuktåg… Över tusen kvinnor sammanfördes till ett läger i Doverstorp utanför Norrköping. De hade kommit från Ravensbrück och Auschwitz och genomgått helvetiska lidanden… Jag såg en kvinna stå och gråta framför en brinnande hög sänghalm. Jag frågade varför hon grät och hon svarade stilla: ’Det är precis som i Auschwitz, bara med den skillnaden att där var det våra barn som brann’”.

Men, skriver Berman, trots alla ofattbara fasor i färsk erfarenhet, var de flesta överlevande inte andligt brutna. De hade förlorat sina familjer och ändå planerade de för framtiden. Bödlarna hade inte vunnit. I Norrköpings trygghet kunde livet börja igen.

Det lägger ännu en tänkvärd dimension till konstverket vid Kristinaskolan. Inte minst nu på Raoul Wallenberg-dagen den 27 augusti tycker jag att den är väl värd ett reflekterande besök.

Ingen sommar utan Marc Bolan!

Skrivit i Corren 1/6:

”Summer’s not a bummer / This is summer / And it’s now”, sjunger salig Marc Bolan på Celebrate summer anno 1977 som kom att bli den sista singeln från hans glamrockande T-Rex. Vinylen med sitt nostalgiknaster har jag tyvärr inte kvar. Låten funkar dock tillräckligt bra i digitalt format. Vanligtvis.

Jag brukar spela den varje år på detta datum, den 1 juni, för att fira att sommaren nu – just nu! – äntligen är här. Men till skillnad från Bolans sprudlande löfte när det begav sig – ”Summer is heaven in ´77” – är förutsättningarna för en lika himmelsrik sommar 2020 ganska stekta.

Inte för att det nödvändigtvis var bättre förr. Men 1977 fanns åtminstone inget djävulskt covid-19 som förmörkande tillvaron.

Kanske börjar viruset sakta släppa sitt grepp och kurvorna vända åt rätt håll. Folkhälsomyndigheten uppgav igår att inga nya svenska dödsfall hade inrapporterats sedan i lördags, vilket ger visst hopp. Liemannens svenska pandemiskörd har dock hittills varit förskräckande, närmare 4400 människor har avlidit som följd av smittspridningen.

De svenska dödstalen är brutalt högre än våra grannländers, något som statsepidemiologen Anders Tegnell i Expressen (31/5) säger delvis beror på Sveriges misslyckande att skydda den utsatta riskgruppen på äldreboendena. Försök ta in vad Tegnells medgivande betyder.

I judendomens Talmud heter det att den som räddar ett människoliv, räddar en hel värld. Misslyckandet i den svenska krisberedskapen innebär således att massor av världar förlorats, då varje mänsklig individ är ett unikt, oersättligt universum. Hur många hade vi kunnat rädda om det varit annorlunda?

Den frågan borde vara skäl nog för regeringen att hörsamma de borgerliga partiernas krav på att omedelbart tillsätta en granskningskommission som i realtid, inte långt efteråt, granskar hanteringen av coronavirusets hemsökelse. All värdefull information måste tas tillvara så att vi kan stå bättre rustade mot kriser nästa gång.

Glöm heller inte att det personliga ansvaret för att hålla smittspridningen nere fortfarande gäller. Efter flera månader med påbjudna restriktioner om social distans, noggrant tvättade händer och begränsat resande är det frestande att slå sig lös och ledig med sommarens antågande.

Jag erkänner villigt min egen instinktiva lust att slita karantänens bojor och hälsa sommaren välkommen som det vore 1977. Men förnuftet vinner. Faran är inte över och uthållighet krävs. Jag tänker på Talmud. Jag stannar på balkongen. Men traditionen att spela T-Rex denna dag ger jag aldrig upp. Vem kan väl leva utan glamrock och Marc Bolan? Hoppas grannarna inte misstycker.

Tidlöshetens budskap

Skrivit i Corren 26/8:Corren.

”Svart skog växte kvävande kring Israel, / Guds midnattssångerska. / Hon gick under i dunklet, / Namnlös”.

Orden syftar på Förintelsen av den judiska minoriteten i det naziockuperade Europa. Men i det barbariska mörkret fanns personer som vägrade acceptera att judarna skulle bli namnlösa offer för Hitlers gaskammare.

En av dem, den mest berömde, är svensk. Nu på lördag firar vi hans minne.

Det är Raoul Wallenbergs dag, instiftad som nationell manifestation för civilkurage och medmänsklighet. Wallenberg stod upp mot SS-mördaren Adolf Eichmann i Budapest 1944 och räddade tusentals ungerska judiska män, kvinnor och barn från att bli aska i Auschwitz.

En modig människas beslutsamma handling kan göra skillnad! Det är en uppfordrande lärdom. Betänk en annan av Förintelsens avgörande läxor. Det började inte med Hitler.

Järnvägsspåren till gaskamrarna och krematorieugnarna var förberedda långt innan nazisterna grep makten. I två tusen hade antisemitiskt tankegods förgiftat den europeiska kultursfären. Auschwitz blev kulmen på det judehat som plågat Europa genom sekler.

Det slutade heller inte med Hitler. Antisemitismen frodas ännu världen över, påtagligt även i Sverige och utmanar därmed grundvalarna till det vi kallar civilisation. Och att dess fernissa är tunn, det vet vi. Eller borde veta.

Det var inte demoner som byggde Auschwitz. Det var inte demoner som var besatta av att mörda alla judar de kunde få tag på. Det var människor som vi.

Därtill människor i ett högt utbildat, kulturellt och tekniskt avancerat land som Tyskland. Vad säger det oss?

Förintelsen må förefalla likt ett helvetesverk av osannolik ondska. Men Förintelsen var en realitet och inträffade bevisligen. Vilket betyder att Förintelsen kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunkelt.

Inför den 27 augusti, Raouls dag, finns skäl att läsa Nelly Sachs. Hon var tyskjudisk poet, född i Berlin 1891. Nazisterna ville 1940 sätta henne i koncentrationsläger.

Efter ingripande av bland andra prins Eugen lyckades hon mirakulöst undkomma som flykting till vårt land. Nelly Sachs blev svensk medborgare och delade 1966 nobelpriset i litteratur med den israeliske författaren Shmuel Agnon.

Theodor Adorno menade i slutet av 40-talet att ingen poesi längre var möjlig efter Auschwitz. Snarare gäller motsatsen; att poesin är viktigare än någonsin efter Auschwitz.

Det visar om inte annat Nelly Sachs. Lyriken blev hennes överlevnadsstrategi, instrumentet för att bearbeta både sina egna och det judiska folkets erfarenheter av katastrofen. Förintelsen kom att sätta sitt outplånliga märke på Sachs diktning, ett bärande tema gestaltat lika starkt som sensibelt, sorgesånger omöjliga att värja sig mot.

Denna texts ovan inledande rader är hämtade från Sachs diktsamling I dödens boningar (1947). Det är även detta stycke: ”Skuggorna föll sedan länge. / Inte var de menade nu / Dessa tidens ljudlösa hugg / Som fyller döden – / Livsträdets avfallna löv –”.

Vaksamhet mot nya hugg; kravet på handling av kurage och solidaritet när vi ser andra människor i skuggan av dödens hotande boning.

Det är det lika tidlösa som aktuella budskap vilket både Raoul Wallenberg och Nelly Sachs representerar.

Raoul Wallenberg förpliktigar

Skrivit i Corren 5/9:Corren.

Synagogan vid Berzelii park i Stockholm fick en synnerligen prominent besökare i går. USA:s president.

Han kom i sällskap med statsminister Fredrik Reinfeldt för att uppmärksamma minnet av diplomaten som räddade tiotusentals judar undan Förintelsen. Att Barack Obama visade Raoul Wallenberg sin vördnad är naturligt, allt annat vore otänkbart för en amerikansk president på premiärvisit i vår huvudstad.

Wallenberg är ju inte enbart svensk. Sedan 1981 är han även Obamas landsman, efter att Ronald Reagan utnämnt Wallenberg till amerikansk hedersmedborgare. Det var också på USA:s initiativ som svenska UD gav Raoul Wallenberg uppdraget att åka till Budapest, hösten 1944.

Räddningsaktionen finansierades därtill av amerikanska War Refugee Board. Detta i kombination med Sveriges neutrala status och Raoul Wallenbergs kompromisslöst personliga mod, listighet och organisatoriska skarpsinne möjliggjorde den historiska insatsen i mänsklighetens tjänst.

Få symboler lyser därför klarare än Wallenberg när det gäller relationerna mellan USA och Sverige, han binder våra länder samman på ett unikt sätt.

Wallenberg är dock mer än en heroisk legend ur det förflutna. Hans arv talar med särskild uppfordran till oss i detta nu. Budapest 1944 var en jordens farligaste platser, hemsökt av massdöd, skräck och terror. Ungerns judar var utelämnade åt nazisterna och hade ingenstans att fly.

Redan innan kriget hade Europas länder mer eller mindre stängt sina gränser för judar som hamnat i Hitlers våld. Ett fåtal flyktingar fick motvilligt fristad. När Tysklands militärmaskin därefter rullade över kontinenten var det för sent att öppna famnen och resultatet vet vi: Auschwitz.

I dag finns helvetet i Syrien. Medan Barack Obama tvått sina händer under två och halvt års inbördeskrig, har avgrunden vidgats till obeskrivbar humanitär tragedi.

Om det blir något amerikanskt ingripande mot Assadregimens hämningslösa mördande står ännu skrivet i stjärnorna. Obama har skjutit över ansvaret till kongressen, men rimligen måste han snart handla.

Samtidigt har EU fällt ner gränsbommarna för Syriens flyktingar. Drygt fyra miljoner människor har tvingats lämna sina hem inom landet. Över två miljoner har tagit sig till Libanon, Jordanien, Turiket och Irak. Förhållandena i flyktinglägren är miserabla.

Knappt 8 000 syrier har lyckats ta sig till Sverige, samtliga ges nu permanent uppehållstillstånd eftersom inget slut på konflikten bedöms vara i sikte. Ett utmärkt beslut av Migrationsverket.

Skamligt nog gör dock EU:s fortsatt hårda linje det närmast hopplöst svårt att söka asyl på europeisk mark. I praktiken måste desperata syrier vända sig till människosmugglare om de vill ta sig bort från Mellanösterns eskalerande kaos. Oacceptabelt.

Har vi som i vår del av världen lever i trygghet, fred och välstånd dragit några lärdomar av andra världskrigets grymheter och Raoul Wallenbergs gärning? Då är det hög tid att visa det.

En dag för Raoul

Corren.Skrivit i Corren 7/1:

Det brinner ett ljus under bronsreliefen på Raoul Wallenbergs plats i Linköping. Där brukar också ligga blommor, jämt, året om. I sin stilla enkelhet är det en gripande manifestation till minne av Sveriges främste diplomat.

Hur många judar räddade han från gaskamrarna i Auschwitz? Vi vet inte exakt, det brukar talas om tiotusentals. Men att klarlägga den precisa siffran är kanske inte så intressant.

Det väsentliga i Wallenbergs gärning är att han vägrade kapitulera för ondskan, rasismen, den till synes hopplösa övermakten. När han reste till Budapest 1944 var det en stad helt i nazisternas våld. Med mod, listighet och häpnadsväckande driftig organisationsförmåga utmanade Wallenberg en av de grymmaste massmördarna som historien känner: Adolf Eichmann.

Denne var besatt av uppgiften att utplåna samtliga Ungerns judar innan Tredje riket föll. Eichmann lyckades inte. Och det är till icke ringa del Raoul Wallenbergs förtjänst.

Vad Wallenberg lär oss är att en persons beslutsamma agerande kan spela roll trots alla odds, att vi aldrig får vända oss bort från medmänniskor i nöd under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet. Löp inte med tidsandan, lita på din egen synskärpa, handla!

Raoul Wallenberg greps av Röda armén och försvann i Stalins fängelser, skändligt övergiven av svenska UD och en undfallande regering i Stockholm. Men hans röst ekar fortfarande till oss genom historien. Varje människa som bekänner sig till humanistiska ideal har en moralisk plikt att regera mot krafter vilka hotar det öppna samhällets fundament av tolerans och mångfald.

Den uppmaningen har fått särskild aktualitet nu när främlingsfientlighetens och rasismens mörka skuggor åter faller över Europa, inklusive vårt eget land. Avskyn, fientligheten, misstänksamheten mot ”den andre” – jude, muslim, färgad eller något annat – tycks märkligt ingrodd. Denna mänsklighetens barnsjukdom har en otäckt tendens att ständigt återkomma. Därför behövs goda förebilder som Wallenberg.

2012 hedrades hundraårsdagen av hans födelse med mängder av aktiviteter, i Sverige och utomlands. Länge betraktades Raoul Wallenberg med kyla av det svenska officiella etablissemanget som låtit honom duka under i Sovjetdiktaturens klor. Världen över var han en självklar och allmänt hyllad hjälte, dock inte här.

Men den svenska efterkrigstidens skamsna försök till bagatellisering, nonchalans och tystnad är äntligen definitivt förbi. Regeringens sanktionerade minnesår, skickligt samordnat av Olle Wästberg, följs upp under 2013 genom att Wallenberg får en permanent plats i almanackan, den 27 augusti, Raouls namnsdag.

Liksom det brinnande ljuset under bronsreliefen i Linköping tjänar denna dag som en ständig erinran om allas vårt ansvar för att skingra mörkret.

Skall jag ta vara på min broder?

Skrivit i Corren 1/10:

Det var 30-tal. Hitler hade gripit makten i Tyskland. Naziregimens förföljelser av den judiska befolkningsgruppen blev år för år allt hårdare. Mängder av judar försökte fly terrorn genom att söka fristad i något annat land. Men samtidigt som läget successivt förvärrades, svarade övriga Europa med att försöka strypa flyktingströmmen.

Hösten 1938, bara någon månad innan Kristallnatten, begärde den svenska regeringen att Tyskland skulle förse judarna med särskilda pass. Nazisterna tyckte det var en utmärkt idé.

Alla tyska judar fick ansöka om nya pass, där ett rött ”J” stämplades på första sidan. Sverige och andra länder blev väldigt nöjda. Genast kunde man enklare avvisa de besvärliga judarna direkt vid gränsen. Sedan bröt andra världskriget ut. Och i dess skugga började Hitler systematiska mörda alla judar som var fångade i hans välde. Hur många hade Sverige kunnat rädda om vår flyktingpolitik varit annorlunda?

I alla fall otaliga fler än den lilla skara om cirka 3000 människor som på nåder släpptes in i folkhemmet innan krematorieugnarna i Auschwitz tändes. Om ett samhälle ska dömas efter hur det behandlar de mest utsatta, tvingas vi obestridligen sänka våra huvuden i skam inför historiens åklagare. Att övriga demokratier inte handlade mycket bättre vi än själva, är knappast någon moraliskt hållbar ursäkt.

Men å andra sidan har Sverige försökt ta lärdom. Visst, dagens flyktingpolitik är långt ifrån perfekt, det finns åtskilliga brister att peka på.

Ändå råder en hyfsad bred uppslutning kring grundprincipen att samma cyniska kallsinnighet som vi mötte 30-talets tyska judar med, den hör förflutenheten till. Medmänniskor som flyr undan förföljelse, terror och krig har rätt till skydd. I början av 90-talet tog Sverige exempelvis emot 100 000 flyktingar från inbördeskrigets Jugoslavien, den blodigaste konflikten i Europa efter 1945. Nu brinner Syrien på likartat sätt.

Det urskiljningslösa våldet slår blint mot män, kvinnor och barn. Flera hundratusen syrier har flytt till grannländer som Libanon och Turkiet, strömmen beräknas uppgå till 700 000 vid årets slut. Inom EU är det Tyskland och Sverige som tagit störst ansvar för att ge desperata människor från Syrien asyl.

Det är just i denna situation som Sverigedemokraterna kräver att asyl- och anhöriginvandringen måste minska med 90 procent! Genom detta påstår sig SD spara massor av skattemiljarder åt statskassan. ”Vad vi har kunnat se blir inte invandringen en tillgång för Sverige”, menar SD:s ekonomisk-politiske talesman Erik Almqvist iskallt.

Förutom att partiets kalkyler är starkt ifrågasatta, har väl sällan deras krassa och råa människosyn åskådliggjorts tydligare. Syrier i nöd, fruktansvärda fasor i deras land, SD tar fram miniräknaren och säger: försvinn.

Så kan nog bara ett parti agera som har sina ideologiska rötter i den antihumanistiska hakkors-rörelse som förpestade Europa på 30- och 40-talet.

Malmös (s)kamlige man

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Nästa onsdag infaller årsdagen av Kristallnatten den 9-10 november 1938. Tusentals judiska affärer plundrades. Drivor av krossat glas blänkte på gatorna i skenet av brinnande synagogor över hela Tyskland. Judar förnedrades, misshandlades, mördades öppet.

Det var den värsta pogromen i Europas moderna historia. Men det var ändå bara en generalrepetition. Snart skulle deportationstågen börja rulla mot destinationer som Treblinka och Auschwitz, där miljoner judiska människoliv bokstavligen förvandlades till rök och aska.

Manifestationer till åminnelse av Kristallnattens offer brukar vara vanliga runt om i Sverige. Själv har jag medverkat i ett antal, även hållit tal med det sedvanliga budskapet att ”måtte det aldrig hända igen”. Åhörarna applåderar känslosamt och sedan går alla hem, nöjda med att ha uttryckt sitt avståndstagande mot Hitlerepokens judefientlighet.

Ibland har jag undrat vad dessa manifestationer egentligen tjänar till. Ingenting är enklare än att som svensk idag förklara sin avsky mot Nazitysklands brott, begångna i historisk tid. Kostnaden är noll, risken obefintlig, bifallet är allmänt oavsett politiska sympatier i övrigt.

Märkligt nog är det som om antisemitism endast blivit liktydigt med SS-officerare i hakkorsbindlar, jagades judar med hugg och slag. Annars är judehatet tydligen svårare att känna igen och bli upprörd av.

Manifestera gärna till minne av Kristallnattens offer. Men glöm inte att antisemitismen fortfarande är en högst påtaglig realitet, i detta land, här och nu. Malmö är hårdast drabbat.

Där kan judar knappt visa sig på gatorna utan att bli förföljda och trakasserade. Kvällsposten skrev nyligen att hatbrotten ökar mot medlemmarna i den judiska församlingen. Kränkande tillmälen och obscena gester är vardagsmat och har pågått i flera år. Vissa judar anser sig så utsatta att de inte längre vågar stanna, utan flyr Malmö.

Samtidigt har kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) visat en närmast demonstrativ kallsinnighet mot vad som händer i hans stad, trasslat in sig i märkliga resonemang och krystade bortförklaringar.

Bland annat har han jämställt sionism (den judiska nationalkänslan) med antisemitism, sagt att orsaken till judehatet är Israels övergrepp mot palestinierna – som om alla judar, oavsett hemvist eller personlig åsikt, skulle vara kollektivt ansvariga för den israeliska regeringspolitiken! Så talar en tvättäkta dumbom.

Reepalu är inte bara en skam för sig själv och Malmö. Utan även för svensk socialdemokrati, som sannerligen förtjänar bättre företrädare. Reagera!

Talmud inspirerade uppmärksammad debut

En gråkall tisdag i Stockholm. Sara Mannheimer kommer cyklade till Skeppsholmen där vi bestämt träff vid Moderna museet. Hon ställer sin cykel utanför huvudingången.

I museets restaurang spelar ett jazzband för lunchgästerna. Vi söker en lugnare plats och slår oss ned i ett hörn på det angränsande kafét.

– Ett tag gick jag hit ganska mycket i början av min period i Stockholm. Jag minns några fina utställningar under David Elliots tid som chef. Men nu har jag backat lite från konsten. Jag var betydligt mer på gallerier förr, säger hon.

Sara Mannheimer är konstnär till yrket och driver sedan några år tillbaka en egen glashytta, Stockholm heta glas. Ursprungligen är hon från Lund, men växte upp i Göteborg. Till huvudstaden flyttade hon 1998 efter tio år av studier utomlands. Amsterdam, Tjeckien, USA. Var även ett år i det småländska glasriket.

Det låter som du haft ett kosmopolitiskt liv?

– Ja, det råkade bli det. Jag levde nog väldigt impulsivt och följde den väg som kom.

Förra våren debuterade Sara Mannheimer med romanen Reglerna, som lovordades av många kritiker. ”Intagande och övertygande… oavlåtligt underhållande för läsaren”, tyckte exempelvis BT:s recensent Peter Viktorsson. Och sedan blev boken dessutom nominerad till BT:s debutantpris.

Hur gick din väg från glas till skrivande? 

– Det var snarare från skrivande till glas och sen till skrivande. Skrivandet har följt mig i alla år mer eller mindre intensivt.

Sara Mannheimer berättar att det företrädesvis var dikter hon tidigare ägnat sig åt. Och nämner sedan att hon efter skoltiden i Göteborg faktiskt studerade ett år på Jack Kerouac School of Disembodied Poetics i Colorado.

– Jag hade tågluffat och träffat någon från den skolan. Det lät häftigt… Direkt från gymnasiet till den miljön. Allen Ginsburg och William Burroughs kom och föreläste. Men jag hade aldrig haft beatnickarna som idoler under mina tonår. Det var inte därför jag sökte mig dit. Det var mer för att ge sig iväg från något känt till något okänt.

Men oj, hur var det att träffa en legend som Allen Ginsburg?

– Ginsburg var väl inte världens bästa pedagog. Han var lite trött då. Han hade redan haft sitt roliga och kände nog inte någon stor entusiasm.

Vad tycker du då om Jack Kerouac?

Sara Mannheimer svarar med ett leende:
– Det pinsamma är att jag aldrig egentligen har läst honom. Han är lite för förutsägbar.

Det kan man emellertid inte säga om Reglerna, som är en säregen skildring av en ung kvinnans utvecklingshistoria. Vi får i bokens tre avsnitt följa hennes försök att bemästra och kontrollera sitt liv från intagandet av föda, till kärleken och erotiken, till rollen som mor och sedan det konstnärliga skapandet.

I allt följer det namnlösa jaget ett egenhändigt uppställt regelsystem, vars komponenter inte sällan är motstridiga och orsakar en hel del förvecklingar. Det hägrande målet för romanjaget är att ”skapa skapelsen levande” för att kunna ”ta emot det fantastiska som kan komma att komma”.

– Jag hade aldrig planerat att jag skulle skriva en ”roman”. Det var vad texten till slut kom att kallas. Jag är fortfarande tveksam till genren för egen del. Jag ser mig inte som någon romanförfattare. Det var mer som att jag följde texten. Den avgränsade sig inte på det sättet som dikterna hade gjort. Och sedan gick texten in i en allt mer narrativ form…

Mitt intryck av Reglerna är att den är påfallande välkomponerad. Men du har alltså inte haft något schema?

– Nej, faktiskt inte alls. Det var bara slutet som kom i ett tidigare skede. Annars var skrivandet väldigt successivt, jag var öppen för infall och vägar som dök upp. Jag kan nog inte tänka mig något annat sätt att arbeta, även om det skulle vara skönare att vara mer rationell. Det skapar mindre ångest.

– Men en stor del av det konstnärliga arbetet för mig går ut på att finna något sant hos mig själv som legat gömt och osagt, att söka språk för det oformulerbara.

Du öppnar boken med ett kosherråd ur Andra Mosebok, att man ”inte skall koka en killing i dess moders mjölk”.

– Det kändes talande och ändå motsägelsefullt. Speglingen av modern och dottern i boken… att hålla i sär och inte hålla isär.

Jag uppfattar det som en nyckel. Citatet pekar mot de sista sidorna och knyter finurligt ihop berättelsen.

– Ja, en sådan koppling skulle man kunna göra. Det finns en skräck tror jag hos de flesta föräldrar att man ska föra över just det som man minst av allt vill föra över till sina barn. Men man måste lita på att alla människor hittar sin väg ur det svåra, även de som står en allra närmast.

Det är väl knappast en slump att antalet regler som huvudpersonen bundit sig vid är lika många som Bibelns tio budord? 

– Nej. Jag fick tag på tonen i boken genom Talmud, den judiska traditionens kommentarer till Gamla Testamentet, Toran. Jag slogs av den enorma detaljrikedomen i Talmuds väldiga textmassa. Bara att man tillåts älta detaljerna på ett sådant sätt! Det fick mig att tänka på mitt eget förhållningssätt till de regler jag själv lever efter. Vad är det för saker som styr mina beslut, min ångest och ambivalens?

Kan man tolka din karaktär i Reglerna som driven av ett slags behov till mystifiering av tillvaron?

– Hurdå, menar du metafysiskt? Som jag tänker mig är det i ett mer konstnärligt perspektiv, förhållandet mellan människan och skapandet. Grundfiguren är den ganska banala idén att man någon gång ska skapa det ultimata konstverket. Att man någon gång ska komma ikapp sin eventuella kapacitet.

– Men i praktiken blir det problematiskt att projicera på framtiden, att ständigt gå med ett slags längtan och tilltro till det som ska komma. Det skapar en icke-närvaro i nuet.

Men det finns ändå en religiös känsla i texten.

– Jag har nog alltid på något sätt känt mig religiös, men jag är osäker, det är lätt att det blir väldigt otydligt vad man menar. Att min tillvaro står i kontakt med oöverskådliga rörelser, långt bortom min egen kontroll, det tror jag. Men jag betraktar mig inte som troende. Jag tillhör ingen församling.

– Kanske blir konsten och skrivandet ett sätt att söka den här gåtfulla dimensionen, kanske är det bara något undermedvetet jag letar efter. Men någon form av mening med livet, eller kanske bara ett sätt att bearbeta förlusten av mening, är det nog. Konsten ger ju också ett bräckligt löfte om att man lämnar spår efter sig vilka förhoppningsvis lever vidare för att möta de ännu ofödda.

Huvudkaraktären har vissa gemensamma drag med dig själv. Du är också glasblåsare, har en dotter…

– Jo. Men det är ingen självbiografi, ingenting dokumentärt. Boken skildrar snarare en inre språklig resa. Många händelser och karaktärer är helt uppdiktade.

Vi ska alltså inte göra det klassiska misstaget att förväxla Sara Mannheimer med bokens jag?

– Nej. Det är klart att den karaktären bor i mig. Men jag befolkas i så fall av betydligt fler, en människa är ju tröstlöst komplicerad.

Några favoritförfattare som inspirerat dig?

– Jag har fasat för den frågan. De är så många och disparata. Och det är nog bäst att vi inte går in på mina bildningskomplex nu när vi är i slutet av av den här intervjun.

Har du någon uppföljare till Reglerna planerad?

– Nej. Ingen uppföljare.

OK, fel ord. Jag menade en ny bok.

– Det hoppas jag. Jag skriver, men vet inte vad det kommer att bli än.

(Borås Tidning 2009-02-16)

Ljus på Hirsch

Bok: Axel Hirsch. Folkbildare och filantrop
Författare: Per Wästberg
Förlag: Svenska Akademien/Norstedts

På mitt nattduksbord ligger det senaste verket i serien Svenska Akademins minnesteckningar; Per Wästbergs briljanta biografi över Axel Hirsch (1879 – 1967).

Få känner hans namn i dag, och även för samtiden var Axel Hirsch en föga bekant person. Hirsch skydde offentligheten, men bakom kulisserna var han en centralfigur i frivilligarbetet för att lindra den sociala nöden i Sverige decennierna kring förra sekelskiftet.

Det var modernismens genombrottstid, vårt land ömsade skinn från efterblivet bondesamhälle till högeffektiv industrination. Entreprenörsboomen födde storföretag som Ericsson, Atlas Copco, Nobel, SKF – ja, alla de industrier som möjliggjorde Sveriges makalösa välståndsutveckling under 1900-talet.

Samtidigt härskade skriande fattigdom och avgrundsdjupa klasskillnader. Misären bland de lägre samhällsskikten för tanken till dagens elände i tredje världen.

Ointresset för en socialpolitik värd namnet var monumental bland rikets styrande. Men vid sidan av den växande arbetarrörelsens eldfängda krav på en totalreformering under socialismens baner, fanns en omfattande filantropisk rörelse av socialt engagerade borgerliga aktivister.

En av dem var alltså Axel Hirsch, en judisk mångmiljonär som vigde sitt liv åt välgörenhet, fattigvård och folkbildning. Han var en eldsjäl i ideella organisationer som Centralförbundet för socialt arbete (CSA), bildat 1903, och verkande som undersökande journalist i dess organ Social Tidskrift.

Före Lubbe Nordström reste Hirsch landet runt, kartlade Lortsverige och fungerade som inofficiell socialinspektör på kommunala fattigvårdinrättningar. CSA var ett slags frivilligt socialdepartement, före regeringen beslöt inrätta ett officiellt sådant 1920.

Axel Hirschs skugga vilade även över ideella bostadsbolag, stiftelser, läsestugor, arbetarinstitut och mycket mera.

Per Wästberg lyfter fram ett fascinerande livsverk, som i det tysta bidrog till forma det moderna välfärdssamhället – det som socialdemokraterna sedermera gjort monopol på i sin historieskrivning. Denna bok är en välkommen motvikt.

(Borås Tidning 2003-07-15)