Jazz on a Summer’s Day

Jazz on a Summer's Day

Skrivit i Corren 28/11:Corren.

Bert Stern kunde varit som hämtad ur TV-serien Mad Men. 1950-talets amerikanska reklambransch – synonymt med hippa Madison Avenue i New York – satte fart på hans bana som självlärd toppfotograf. Den första marknadsföringskampanjen han gjorde var typiskt nog för vodkamärket Smirnoff.

Karriären snurrade vidare och allt snabbare in i 60-talets glammiga mode- och kändisvärld. För magasinet Vogue plåtade han rader av populärkulturella ikoner som Elizabeth Taylor, Twiggy och Audrey Hepburn.

Mest berömd är Stern för sin session med Marilyn Monroe 1962, då han under tre dagar tog 2500 intima porträttbilder av den gudomliga. Sex veckor senare var hon död. Bert Stern var nära att gå samma väg. Han började med amfetamin för att klara decenniets hektiska tempo, brände ut sig, privatliv och äktenskap kraschade.

Stern hoppade klokt nog av karusellen, återhämtade krafterna i Spanien innan han på 70-talet var mogen för storstilad comeback.

Men Bert Stern (1929-2013) är för mig främst Jazz on a Summer’s Day, hans enda försök inom det rörliga bildmediet. Och vilket försök!

Filmen dokumenterar 1958 års upplaga av jazzfestivalen i Newport, Rhode Island och måste vara en av de bästa konsertrullarna som finns att uppbringa. Tänk en tidig borgerlig version av Woodstock ungefär, städat och burget, utan droger och för vuxna.

Kombinationen av fantastisk musik, magiskt vackert bildspråk, den underbara miljön, atmosfären av läcker 50-talsestetik och den saltstänkta sommarkänslan gör det hela till ett enda 85 minuter långt lyckopiller av impressionistisk celluloid.

Öppningssekvensen är ren visuell poesi med Newports småbåtshamn speglad i skimrande blåa vattenytor, vibrerande kollegialt till Jimmy Giuffres The Train and the River (Giuffre var en betydande innovatör i jazzgenren, tyvärr ännu idag inte helt uppskattad efter förtjänst).

När sedan Thelonious Monk sätter sig vid pianot på den lilla konsertestraden får vi följa kameran med yachterna till havs. Uttagningarna för America’s Cup pågick nämligen samtidigt och de inväxlade segelbilderna från tävlingen är bedövande stilrent snygga. Den som inte drabbas av värkande längtan att få vara med ombord och kryssa är sannolikt knappast född.

Ursprungligen var faktiskt Bert Sterns ärende till Newport att fotografera America’s Cup, lyckligtvis fick han idén att föreviga festivalen också.

Förutom Giuffre och Monk i härlig form får vi uppleva legendarer som Jack Teagarden, Gerry Mulligan, ljuvligt eleganta Anita O’Day, Dinah Washington och den störste av dem alla – mästaren, charmören, the one and only – Louis Armstrong.

Som en coolt rockig katt bland jazzhermelinerna dyker även Chuck Berry upp på Newportscenen, där han första gången inför en betalande publik river av sin nya låt Sweet Little Sixteen. Häftigt, va?

Om kropp och själ törstar efter sol, D-vitamin och positiv livsenergi nu i sena novembermörkret bjuder Bert Sterns filmklassiker på allt vad du behöver. Se den!

Jazz on a Summer's Day

Ljuva livet. Seglande jazzpublik i amerikanska societetens Newport.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Jazz

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s