Gjorde Chamberlain rätt?

Skrivit i Corren 24/4:

I Robert Harris nya thriller München återvänder vi till den famösa stormaktskonferensen i september 1938, då Tjeckoslovakien offrades för att säkra freden i Europa. ”Peace for our time”, som den brittiske premiärministern Neville Chamberlain trosvisst proklamerade efter sitt möte med Nazitysklands Adolf Hitler. Vi vet hur det gick.

München var en kapitulation inför ondskan, en av 1900-talets värsta diplomatiska skamfläckar, ett varnande lärostycke om vad följderna kan bli när civiliserade nationer kröker rygg för aggressiva skurkstater.

Det intressanta i denna stämningsmättade roman är inte spionintrigen (förvisso ganska spännande), utan att Robert Harris ger ett annat perspektiv på Münchenkonferensen än den etablerade historiska uppfattningen och försöker ärerädda Chamberlain från eftervärldens förintande dom. Hans rykte som hopplöst naiv är ingalunda rättvis.

Snarare var Chamberlain kyligt realistisk och gjorde det bästa av de dåliga kort han tvingades spela med i den aktuella situationen. Hitler ville tveklöst ha krig, men varken i Storbritannien eller Frankrike fanns beredskapen att möta hårt mot hårt 1938.

Blott två decennier tidigare hade första världskriget rasat, den blodigaste konflikten som mänskligheten genomlidit där blomman av Europas ungdom utplånats i skyttegravarna. Att nu gå ut i krig mot Tyskland igen – blott för lilla Tjeckoslovakiens skull – var knappast något som opinionen skulle ställa upp på utan vidare. En ansvarskännande statsman måste pröva alla alternativ till en ny katastrof.

Britterna saknade ändå militära muskler för att besegra tyskarna. Med Münchenavtalet lyckades Chamberlain köpa sig ett nödvändigt år av upprustning. Genom att få Hitler att högtidligt lova ett bevarande av freden i Europa kunde sedan Nazitysklands diktator 1939 avslöjas som den notoriskt svekfulle krigshetsare han var, vilket öppnade det brittiska folkets ögon för att väpnad kamp bortom allt tvivel var det enda möjliga.

I själva verket agerade Neville Chamberlain skickligt givet de usla förutsättningarna – om vi ska tro Robert Harris. Det är en modig tes, men ihålig.

Storbritanniens och Frankrikes militära svaghet är de facto en myt. Bägge länder var på 30-talet väsentligt starkare än Tyskland. Hitlers pansar var exempelvis klent och omodernt, tungt bombflyg hade han inte heller. Egentligen var det Nazityskland som saknade beredskap för ett storkrig, materiellt sett.

Men psykologiskt var de brittiska och franska regeringarna fångade i en anda av självtvivel och pacifism som övertygade Hitler om att hans Tredje rike inte hade mycket att frukta. Han rev Versaillesfredens begränsningar för den tyska militären i bitar. Han lät sina trupper återbesätta det demilitariserade Rhenlandet. Han annekterade Österrike. Inget hände.

Brittiska och franska styrkor hade till priset av en relativt liten kostnad tidigt kunnat stoppa Hitler, men det fanns ingen vilja att ryta ifrån och mobilisera. Istället tycktes Hitler allt oövervinnerligare.

Münchenavtalet 1938 bekräftade kollapsen. Inte bara det tjeckiska folket såldes ut. Chamberlain kastade bort det sista som fanns kvar av Storbritanniens och Frankrikes avskräckningsförmåga, demoraliserade på ett ödesdigert vis försvaret av den europeiska demokratin och fick Hitlers erövringsaptit att vattnas ännu mer. Med känt resultat.

Den läxan tål att funderas på icke minst i dessa dagar när Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea utmanar freden och friheten i världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.