Politikerna spelar högt med förvaltningen

Skrivit i Corren 29/12:Corren.

Den svenska politikerkåren har i decennier satsat hundratals skattemiljarder i olika former av regionalstöd. Tanken är hjälpa hela landet att leva genom jobb- och tillväxtbefrämjade åtgärder. Utvärderingar finns i mängder för den som är nyfiken på resultaten.

Men när det handlar om partipolitik trumfas verkligheten tyvärr ofta av ideologiska föreställningar och särintressedriva visioner som grumlar klarsynen. Annars borde det inte vara någon större diskussion om saken vid här laget. Studier av regionalstödspolitiken (från ESO, Nutek, Riksrevisionen, Statskontoret, etc) pekar nämligen blytungt åt ett och samma håll.

Insatserna har inga bestående effekter, urbaniseringen fortsätter i tilltagande styrka och skattepengarna kunde lika gärna spridits fritt för vinden (eller ännu hellre: stannat kvar i plånböckerna hos de ursprungliga ägarna, det arbetande och företagande folket).

Skam den som ger sig, tycks regering och riksdag resonera. Civilminister Ardalan Shekarabi har lovat utflyttning av fler statliga myndighetsjobb från Stockholm, vilket i den parlamentariska Landsbygdskommitténs kommande förslag väntas röra sig om tiotusen tjänster (DN 23/12). Detta är gammal beprövad 70-talspolitik.

Just omkring tiotusen jobb på ämbetsverken utlokaliserades då från huvudstaden i den första stora byråkratiflyttvågen. Idén var att omfördela sysselsättnings- och tillväxtkraften i Stockholmsregionen till andra landsdelar som gick knackigare.

Man räknade med att myndighetsjobben skulle rycka upp den lokala arbetsmarknaden på diverse krisorter, att det privata näringslivet skulle följa efter och att urbaniseringstrenden därmed skulle vända, eller åtminstone bromsas ordentligt.

Gott syfte? Ja. Fungerade det? Nej.

Trots 70-talets dåliga erfarenheter står vi nu inför en repris på hela rasket. ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs”, som Axel Oxenstierna lär ha uttrycket det. Han var själv ett byråkratiskt snille som på 1600-talet grundande den moderna svenska statsapparaten och skulle knappast gillat hur arvet efter honom hanteras idag.

Facit av utlokaliseringspolitiken är inte endast grusade förhoppningar om blomstring i de regionala stödorterna. Utvärderingar – alltså sådant som många politiska makthavare sorglöst verkar nonchalera – pekar nämligen även på att utflyttande myndigheters verksamhet drabbas negativt och personalen mår dåligt.

Förvaltningen tappar i kompetens, får svårare att sköta sina åligganden och de samlade kostnaderna som flytten är förenade med är inte sällan avskräckande höga (rättare sagt: borde vara avskräckande).

Förutom myndigheter som mera liknar statliga åsiktsproducerade lobbyorganisationer (Folkhälsomyndigheten, Forum för levande historia, med flera) och i en sund demokrati förtjänar att omedelbart läggas ner, ligger det i allas vårt intresse att den värna traditionella förvaltningen.

Byråkrati används ofta som ett skällsord. Men utan en effektiv, smidig, oväldig och professionell byråkrati får vi problem. Den tyske sociologen Max Weber hävdade att den bästa samhällsformen skapades av fria marknadsaktörer och skickliga ämbetsmän, en kombination som garanterade en utveckling mot ökad rationalitet och växande välstånd.

Därför är det viktigt att myndigheterna förmås att prestera så optimalt som möjligt i sin egentliga funktion och inte ansvarslöst experimenteras med som bevisligen misslyckade regionalpolitiska stödinstrument.

Axel Oxenstierna

Axel Oxenstierna, 1583-1654, den svenska statsappartens grand old man.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s