En värld utan Bowie

David Bowie

Skrivit i Corren 19/12:Corren.

Det är ingen överdrift att kalla 2016 för ett ”annus horribilis”. Den humanitära katastrofens Aleppo, terrordåden i Nice, Erdogans våldsregemente i Turkiet, Putin-Rysslands fortsatta bröstande, Brexit och ett försvagat EU, valet av Donald Trump i USA, en hel internationell ordning med liberala förtecken i hotande upplösning…

Som en symbolisk föraning om att ofärd var att vänta, inleddes också året med ett besked som rubbade alla cirklar: David Bowie var död, bara två dagar efter att hans senaste album Blackstar släpptes den 8 januari. Chock är ett milt ord i sammanhanget.

För mig och miljoner andra människor var Bowie mer än en ikonisk musiker och sångare. Man diggade inte Bowie som andra diggade Stones, Beatles, Duran Duran eller vilka det nu kunde vara. Man var liksom i förbund med Bowie.

Att upptäcka honom i tidiga tonåren var likt att möta en förförande utomjordning som strödde sitt stjärnstoft över tillvaron och gav allting en ny, spännande lyster.

Bowie – om någon – bevisade konsten som något livsavgörande; hur den på ett sånt underbart vis kan förändra vår syn, attityd, förhållningsätt och få den krassa verkligheten att böja sig efter musikens, fantasins och romantikens magi.

Och så det otänkbara: en värld utan David Bowie? Han har ju alltid funnits där! Where are we now…

Men, även om stigfinnaren och vägvisaren Bowie är borta, så lämnade han kvar kompassen – nämligen den glimrande skatt till allkonstverk som hans karriär, persona och samlade produktion utgör.

Frågan är om inte Bowie blivit viktigare än på länge ur ett rent dagsaktuellt samhällsperspektiv. På ingången till 2017 står vi i snålblåsten av tilltagande vulgärnationell och ideologisk dogmatism, grälsjuka debattuppvisningar i oförsonligt positionerande och auktoritära krafters växande styrka.

En närmare kontakt med Bowie visar obevekligen hur andefattiga och enfaldiga dessa rörelser i tiden är, han blir ett vaccin, hans arv en inspirerande maning till revolt mot all slags konformism, navelskåderi och kvävande härsklystnad.

Bowie fann sig aldrig i att bli låst, han var gränssprängaren, den lekfulle och gäckande kameleonten som gång på gång återuppfann sig själv, bytte tilltal, uttryck och skepnader.

Trots att Bowie inte var någon politisk artist, blev han ändå – eller just därför – en emancipatorisk figur som ledde oss in i ett vidare, tolerantare och färgrikare universum av frihet och möjligheter.

Nu försöker vissa strypa syretillförseln dit. Det ska dom ge fan i. Let´s dance!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Frihet, Musik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s