Andra världskriget är faktiskt slut

Skrivit i Corren 26/5:

Det är året när Löfstad slott slår upp portarna för allmänheten, i Linköping föds den blivande skådespelerskan Marie Göranzon, Evert Taube ger ut Sjösalaboken med Rönnerdahl som skuttar skrattande ur sin säng, Orson Welles film Citizen Kane får svensk biopremiär, sprinterfenomenet Gunder Hägg slår hela tio världsrekord, tyskarna åker på däng i El Alamein och inringas i Stalingrad, USA börjar flygbomba Japan och Per Albin Hanssons samlingsregering inför den statliga hyresregleringen – som nationalekonomen Assar Lindbeck senare kallar det säkraste sättet att förstöra en stad på näst bombning. 

Men det var givetvis inte Per Albins intention. Det var knappast heller hans tanke att regleringen av hyresmarknaden skulle kvarstå från 1942 och ända in i våra dagar. Hyresregleringen var menad som en tillfällig beredskapsåtgärd, föranledd av att kriget fått bostadsbyggandet att stanna upp. Som följd befarade samlingsregeringen att höjda prisnivåer på boendet skulle tända en inflationsbrasa i ekonomin och ville därför stämma i bäcken. 

Det gällde inte enbart hyresmarknaden. Priskontrollen omfattade även bostadsrätter och statligt belånade villor. Allt detta har ekonomihistorikern Jan Jörnmark skrivit mycket belysande om för den som är intresserad av att fördjupa sig i bakgrunden till den dysfunktionella bostadsmarknaden i Sverige. Väl införda blev priskontrollerna nämligen svåra att bli av med och överlevde kriget, nu som ett politiskt styrinstrument i det ambitiösa uppförandet av socialdemokratins ”starka samhälle”. 

Det kostade dock mer än det smakade, lugnt sagt. Utbudet kom aldrig i jämvikt, problem och trassligheter bara växte. I slutet av 60-talet insåg S-regeringen att eländet måste upphöra. Bostadsrätts- och villamarknaderna avreglerades. Även hyresmarknaden skulle släppas fri, men det lyckades Folkpartiet stoppa genom populistiskt larmande om att S agerade fördelningspolitiskt orättvist. Jojo…  

Sabotaget mot normalt verkande prismekanismer har urholkat hyresbostädernas lönsamhet, jagat bort det privata investeringskapitalet, skapat en skriande bristsituation, tvingat människor att vänta i evighetslånga köer, stimulerat en grasserande svarthandel med kontrakt och underblåst skenande priser med dito skuldsättning för konsumenterna på den övriga bostadsmarknaden. 

Som resultat av januariavtalet ska dock – tro’t eller ej, gott folk – strax en färdig utredning om slopad hyreskontroll i nyproduktion presenteras. Med lite tur blir det ett klubbat beslut innan valet. I alla fall en öppning till sundare marknadsmässighet. Efter 80 år! Man får åtminstone vara glad att inte beredskapstidens livsmedelsransonering blev lika segdragen.

Hur många krogbord finns kvar efter pandemin?

Skrivit i Corren 6/5:

Pandemin har blivit ett lyft. För bostadspriserna. På villamarknaden har det genomsnittliga huspriset ökat med 25 procent riket runt under senaste året. Det säger något om efterfrågetrycket. Nog för att svenskens fixering vid hemmet som uttryck för självförverkligande och statusmarkerande tidigare varit påfallande. I coronans tid av nödtvångets sociala distansering tycks intresset blivit starkare än någonsin. Ett folk av stugsittare som knarkar Hemnet. Tja, vad ska man göra? 

Trenden kanske mildras när pandemin viker. I personlig lockdown medan smittan grasserar illa i vårt hörn av Sverige och väntan på vaccindosen äro lång, längtar åtminstone jag allt intensivare efter att slippa mina egna fyra väggar. Men nya kvadratmetrar att renovera och inreda vill jag inte ha. Det räcker nu! 

Jag är hellre benägen att instämma med gamle doktor Samuel Johnson: ”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus eller en krog”. Drömmeriet framför datorskärmens Hemnet-annonser kan fara och flyga. Det är till det myllrande utelivet vid krogborden och bardiskarna jag längtar som en gång Heidenstam längtade hem till stenarna där barn han lekt. 

Man kan dock undra vad som månne bliva kvar av restaurangnäringen. Smittskyddsrestriktionerna har slagit hårt mot branschen som knäar akut ekonomiskt. Det larmas om massor av förlorade jobb, tömda reserver, uteställen i omedelbar riskzon att ta ned skylten och med det ett befarat kunskapstapp inom krogprofessionen som blir svårt att ta igen. Samtidigt stiger ropen på den offentliga hjälp som tyvärr har trögt att nå fram till företagen. 

”Det har skapats en ohållbar situation där i grunden sunda verksamheter svälts ut och går i konkurs. Läget förvärras ytterligare av att de redan utlovade stöden dröjer och att reglerna och tolkningarna är oklara. Detta måste snarast förändras”, dundrade Visitas vd Jonas Siljhammar och Svensk Handels vd Karin Johansson i debattartikel häromveckan (Besöksliv 26/4).

Konsekvenserna av en ödelagd krog- och restaurangbransch vore på många sätt hemska, en förlust av civilisatoriska proportioner. Låt mig erinra om vad författaren Per Hagman skrev för ett halvår sedan:  

”Rationellt sett har det alltid varit betydligt mer prisvärt att hemma konsumera en kopp kaffe, ta ett glas eller äta en måltid. Ändå har människan sedan urminnes tider och i de flesta kulturer haft ett behov av att ägna sig åt sådant på lokal, mer eller mindre ofta. Därför att vi vill träffa nya och gamla bekantskaper, se och bli sedda och så vidare. För att inte tala om alla affärsuppgörelser, odödliga dikter och porträtt som därför klottrats ner på servetter och notor” (Expressen 28/11). 

Det är ingen värdig tillvaro att stranda i hemmabostaden. Utan en kvarterskrog att fly till, att mötas och umgås på, slocknar staden och livet går i moll. 

S har rätt om Stångåstaden

Skrivit i Corren 19/11:

Det hände sig när våren närmade sig city och inte gav oss några ljusare tider, utan den värsta krisen i mannaminne. En global farsot som saknade bot svepte in över landet med förödande konsekvenser och samhällsekonomin tvärnitade.

”Alla Linköpingsbor måste hjälpas åt”, vädjade kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M). Skulle vi klara att rida ut coronapandemins svåra prövning var gemensam solidaritet av nöden.

Men Stångåstaden, den kommunala bostadsjätten som Borg och hans stadshuskollegor ansvarade för å alla Linköpingsbors vägnar, tolkade budskapet på sitt eget sätt och krävde sina hyresgäster på mera cash.

Trots den exceptionella situationen, var vd:n i det så kallade allmännyttiga bolaget – Fredrik Törnqvist – inte begiven på att lätta några bördor genom att pausa Stångåstadens redan aviserade hyreshöjningar.

Han hade ”massor av kostnadsökningar att ta hänsyn till”. Klarade inte hyresgästerna att hosta upp stålarna, fick de begära en avbetalningsplan eller hjälpas av a-kassan och socialen (Corren 25/3).

Uttalandet var lika tondövt som den styvsinta hyreshöjningen och mötte en del hård kritik, bland annat från denna ledarsida. Men kort därpå insåg även Stångåstaden allvaret och gav tre månaders ”coronarabatt” på hyrorna i syfte att mildra pandemins skadeverkningar.

”Tajmingen blev olycklig och det vill vi rätta till”, erkände Törnqvist i ett pressmeddelande (8/4). Det ska han ha heder för. Bra gjort.

Men nu, när julen börjar närma sig city och hela landet lamslås av en andra förödande coronavåg, blåser det kontroversiellt kring Stångåstaden igen. Mot bakgrund av den synnerligen kärva eklutsperiod som råder, har Socialdemokraterna föreslagit att det politikerkontrollerade bolaget avstår från nya hyreshöjningar nästa år.

Det vore en utmärkt, påkallad insats som kan bidra till att underlätta ekonomiskt för utsatta hyresgäster med små marginaler – och som samtidigt skulle ha ett viktigt normerande signalvärde.

Correns ledarsida har i vanliga fall inget till övers för kommunal bolagsverksamhet. Men i detta undantagsläge från alla vanliga fall, vore det fullt befogat att använda Stångåstaden som just det politiska instrument som bolaget i grunden är.

För att lindra och stötta, där man kan lindra och stötta. För att visa föredömligt ledarskap och agera med det goda exemplets makt, praktiskt och pragmatiskt. Ty orden om att ”alla Linköpingsbor måste hjälpas åt” gäller väl fortfarande och är ingen tom retorik, eller hur Niklas Borg?

I tisdags hade Stångåstaden ett extrainkallat bolagsstyrelsemöte, där M ändå gick i spetsen för att avslå S-förslaget om frysta hyresnivåer. Det olyckligt otajmade beslutet borde Alliansen ompröva och rätta till.

Så går det när man struntar i Edmund Burke

Skrivit i Corren 7/9:

Politiken ska generellt sett vara försiktig med mer omfattande ingrepp i samhällslivet. Där får man nog medge att Edmund Burke, den anglosaxiska konservatismens fader, hade en poäng som vi svenskar i världens ivrigast modernaste land gärna borde begrunda.

Ty slår utfallet av maktens storstilade åtgärder snett, är skadorna svåra att göra ogjorda och de negativa konsekvenserna tvingas vi ofta leva med för lång tid framåt. Många av dagens aktuella problem har också sin rot i gamla politiska missgrepp.

Ta den dysfunktionella bostadsmarknaden. Boven framför andra är hyresregleringen, införd redan 1942. ”Den mest effektiva, hittills kända tekniken att förstöra en stad, med undantag för bombning”, kallade den nyligen bortgångne nationalekonomen Assar Lindbeck detta förunderligt segdragna sovjetliknande priskontrollsfiasko.

Ta den dysfunktionella skolan. Häromveckan sände UR en uppmärksammad dokumentär, Skrivglappet, som visade att svenska elever knappt ens längre behärskar skriftspråkets grundläggande elementa och har avsevärda bekymmer att formulera sig i begriplig text. Så långt har alltså det intellektuella förfallet gått och hur hamnade vi i den katastrofala utförsbacken?

Det traditionella utbildningsväsendet – byggt på disciplin, kunskap, bildning och beprövad erfarenhet – började experimenteras sönder med grundskolans införande 1962 och den flammande vurmen för socialistiskt färgade radikalpedagogiska idéer. Reformer följde på reformer och så har det fortsatt. Kan resultaten få ett värre underbetyg än att unga människor kan flyta igenom nuvarande skolsystem och lämna det som nära nog analfabeter?

Ta den dysfunktionella polisorganisationen. Den avgörande bakomliggande blundern kan sökas till 1965, då hela polisväsendet förstatligades. Innan dess var polisen av hävd kommunal och verkade i nära, vardaglig kontakt med lokalsamhället. Men idag har ordningsmakten, som polisforskaren Stefan Holgersson konstaterat, blivit som ”en tillfällig gäst” och polisen har historiskt aldrig varit längre bort från medborgarna.

Symptomatiskt arbetar mindre än hälften av Sveriges drygt 20 000 poliser i yttre tjänst. Är det konstigt att brottsligheten grasserar? Är det konstigt att den privata säkerhetsbranschen har gyllene tider? Är det konstigt att Linköpings kommun måste anställa egna väktare för att människor ska känna sig trygga på gator och torg i city?

Att kvadda institutioner och marknader är relativt lätt gjort. Att få rätsida på dem igen kan ta generationer. Visdom och moderation i styret är därför att föredra. Vi får väl ändå i liberal optimistisk anda säga att politiken har en del förbättringspotential att jobba på därvidlag.

Edmund Burke, 1729-97.

En lovande islossning på hyresmarknaden

Skrivit i Corren 27/4:

Vänsterpartiet hotar upprört med hammaren och skäran. Regeringen ska fällas, lovas det dyrt och heligt på riksdagens röda ytterflanksbänk. Samtidigt stiger vredens larm och muller från Hyresgästföreningens bastioner. Är det inte härligt, säg? Sverige är fantastiskt, och jag menar det helt oironiskt.

Mitt i den förfärliga coronapandemin ges ändå avlastande utrymme för lite normalt politiskt gruffande, liksom för att visa slitstyrkan i vår demokrati och att samhällsdebatten står rycken trots den bråddjupaste kris vi drabbats av sedan farfar var ung. Keep calm and carry on, som engelsmännen stoiskt sa under andra världskrigets prövningar.

I krishanteringens sidoljus tuffar regeringen och dess borgerliga samarbetspartier trots allt sammanbitet vidare med januariavtalets reformprogram. Det är hedervärt. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har som bekant motvilligt svalt kravet på en liberalisering av hyresmarknaden, låt vara en försiktig sådan.

Nu har Centern och Liberalerna skördat frukten av starten på en utredning om marknadshyror i nyproducerade lägenheter. Senast 31 maj nästa år ska det vara färdigutrett och en skarp proposition är planerad att ligga på riksdagens bord i början av 2022, enligt vad januarikvartetten annonserade på DN Debatt i lördags.

Genast blev det liv i luckan igen. Vänsterpartiet och Hyresgästföreningen snörade boxningshandskarna och vevade protesterande rallarsvingar på sina gamla välbekanta manér. Tappert!

Hyresgästföreningen är en särintresseorganisation som stenhårt bevakar sina medlemmars privilegier och vill förstås inte ha någon ändring i ransoneringsbyråkratin anno 1942 (!). Den gynnar solklart dem som redan har en bostad, särskilt burget folk som dragit vinstlotten av att kommer över en regleringsskyddad lägenhet i innerstädernas attraktiva områden. Där hålls hyrorna nere mest.

Mindre förmånligt är det för dem med blygsammare inkomster i förorterna, där den reglerade hyresnivån bisarrt nog tenderar att bli högre. Och sämst fungerar systemet för dem som saknar tak över huvudet, kontakter och pengar att köpa svartkontrakt för.

Att Vänsterpartiet motsätter sig marknadslösningar även inom hyressektorn må vara ideologiskt konsekvent. Men då måste man också vara blind för att regleringen i vardagspraktiken bär planekonomins ökända signum med brist, köer, ojämlik fördelning och misshushållning av resurser.

Marknadsmässiga hyror enbart i nyproduktion får inte problemen ur världen. Men markerar möjligen en lovande islossning. Förhoppningsvis får Vänsterpartiet rätt i att reformen kommer att leda till fri hyressättning i alla fastigheter, eftersom det på sikt blir svårt att upprätthålla två parallella, väsensskilda system.

Våga utmana den mumifierade bostadspolitiken!

Skrivit i Corren 31/1:

Åt den som har skall varda givet, exempelvis en bostad. Inga problem alls. Men åt den som inte är lyckligt lottad med massor av privatkapital är utsikterna att göra entré på bostadsmarknaden betydligt kärvare – särskilt i större, expansiva städer som Linköping.

Den olycksaliga hyresregleringen har alltför länge (sedan införandet 1942!) saboterat jämnviktsmekanismerna för tillgång och efterfrågan. Med den fria prisbildningen satt ur spel på hyresfronten kan inte det befintliga lägenhetsbeståndet utnyttjas rationellt och effektivt.

Konsekvensen är som det brukar vara i planekonomiska system: brist, ransonering, evighetslånga köer, florerande handel med svartkontrakt och dålig lönsamhet i att producera nya hyresrätter. Vinnarna är den privilegierade grupp av insiders som redan ruvar på konstlat förmånliga kontrakt i attraktiva stadsdelar.

Hyresregleringseländet har i sin tur bidragit till att ytterligare elda på bostadsrätts- och villamarknaden, där priserna under de senaste årens räntedopade högkonjunktursekonomi skenat iväg mot stratosfären.

Möjligheterna för såväl låg- som medelinkomsttagare att köpa sig bort från den sovjetliknande hyresrättsmarknaden och skaffa egen bostad kan idag inte sällan te sig som en i det närmaste ouppnåelig dröm. Nuvarande bolånetak och tuffa amorteringskrav underlättar näppeligen. Ett tips är att söka hjälp hos välbärgade, generösa släktingar – om sådana existerar i familjekretsen…

Den svenska bostadspolitikens flagranta misslyckande är främst en mänsklig tragedi för alla dem som individuellt drabbas och tvingas fara illa av de perverst verkande strukturfelen. Men följden är också att utvecklingen mer allmänt hämmas i Linköping och andra tillväxtkommuner. Dynamiken på arbetsmarknaden försämras, företag får svårare att rekrytera personal, ekonomins hjul snurrar onödigt trögare, et centra.

Från 80-talet och framåt har Sverige liberaliserats rejält på många olika områden. Dock tycks det vila en märklig förbannelse över den pyramidalt havererade bostadssektorn. Det är som någon slags svensk politiks motsvarighet till Tutankhamons hämnd ständigt omintetgör välbehövliga avregleringar och strukturreformer.

Förmår januaripartierna lotsa förslaget om marknadshyror i nybyggda hyresrätter genom den sjövilda riksdagen vore det en sensation. På det lokala planet vore det helt fantastiskt om kommunalrådet Muharrem Demirok (C) kan realisera sin kreativa idé om billigare byggande och en modern folklig egnahemsrörelse i Linköping. Hoppet lär ju vara det sista som överger människan, så håll tummarna!

Den svenske Sisyfos

Skrivit i Corren 3/1:

Sisyfos var kung av Korinth. Han råkade olyckligtvis hamna i konflikt med överguden Zeus. Som straff för sin hybris tvingades Sisyfos rulla upp en väldig sten på toppen av ett berg. Stenen rullade sedan omedelbart ner. Fiasko. Vad göra? Sisyfos fick början om igen. Och igen, och igen, och igen…

Från denna välbekanta berättelse ur den grekiska mytologin har vi fått begreppet Sisyfosarbete, en fruktlös ansträngning utan slut. Det är också en illustration av svensk bostadspolitik.

En gång, närmare bestämt 1942, beslöt de styrande i vårt land att införa statlig hyreskontroll i strid mot grundläggande prisbildningsmekanismer som skapade jämvikt mellan utbud och efterfrågan.

Denna hybris av att tro sig kunna reglera fram bättre villkor än vad marknaden var förmögen till, straffade sig snart i form av omfattande bostadsbrist. Lösningen blev ett planekonomiskt batteri av subventioner, offentliga insatser som det famösa miljonprogrammet och ännu fler regleringar. Men trots all politisk möda kvarstod problemen och gör så ännu i denna dag.

Bostadsmarknadens haveri är ett av Sveriges värsta strukturella plågoris. Roten till mycket av det onda är den olycksaliga hyreskontrollen, numera i skepnad av bruksvärdessystemet, vars konsekvenser är förödande obalanser över hela fältet. Skuldboomen som uppstått till följd av prisrallyt på bostadsrätter är ett utslag av bristsituationen.

En annan huvudvärk är att nybyggnation hämmas av det kommunala markmonopolet och dess tröga byråkratiska handläggningskvarnar. Ett trist aktuellt exempel är Linköping, där byggföretagarna får vänta upp till fyra år för att ens komma igång med planeringen (Corren 2/1).

Nog förefaller det gåtfullt att regering efter regering passerat revy med löften om att åtgärda problemkomplexet, men ideligen stupar på uppgiften.

Enligt Albert Camus, den franske författaren och existentialistiske filosofen, måste vi tänka oss Sisyfos lycklig. Arbetet med stenrullandet åstadkom förvisso ingenting, var helt oproduktivt. Men genom att föreställa sig att det ändå hade ett subjektivt värde som njutningsfullt kunde Sisyfos besegra känslan av att vara fången i det ständiga fiaskots tröstlöshet.

Måste vi på ett liknande sätt tänka oss politikerna lyckliga över att aldrig kunna baxa bort bostadsmarknadens stötestenar? Om inte, får gärna den kommande regeringen motbevisa oss.

Nära vatten vill vi bo

Skrivit i Corren 22/11:

Strandskyddet är ett elände, i synnerhet för landsortskommunerna. Regleringen hade ursprungligen ett rimligt syfte. Men som så ofta i politiken urartade det när de nyktert pragmatiska inte orkade hålla emot trycket från de enögda fantasterna.

Sedan tidernas begynnelse har människan dragits till att bosätta sig vid vatten. Där blir det friare att andas, trivas, njutas. ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet”, som poeten Werner Aspenström skrev.

Med de större städernas expansion under förra seklets inledande decennier uppstod dock bekymmer. Bebyggelsen vid strandnära lägen tilltog.

Frågan restes om det inte vore klokt att värna den oexploaterade naturen på en del platser och säkra allmänhetetens tillgänglighet till vattnet för bad och rekreation. Jo, det kunde väl vara skäligt, tyckte 40-talets makthavare i folkhemmet.

Länsstyrelserna fick därmed möjlighet att på behovsbasis skyddsklassa vissa särskilda områden. Det var en välavvägd, flexibelt menad lösning som vi kunde glömma när Sverige drabbades av gröna vågens vänstervridna 70-tal.

I princip förbjöds då nybyggnation intill varje strandkant riket runt. Ta det som varning. Ty så går det om övertända entusiaster lyckas trumfa igenom sin vilja på moderationens bekostnad.

Det som gör ont värre är att en gång införda nitiska trasselregleringar i systemet är väldigt svåra att få bukt med, trots att de negativa konsekvenserna är uppenbara för alla och envar. Det överdrivna strandskyddet är ett veritabelt skolexempel.

Glesbygdskommuner hindras effektivt från möjligheten att erbjuda sina stora outnyttjade ytor av naturskön och prisvärd tomtmark vid sjöar, kuster och vattendrag till fastighetsbyggare.

Försök till uppluckring gjordes av den tidigare Alliansregeringen. Men statliga myndigheter har fortsatt att vara obönhörligt strikt aktivistiska i tillämpningen. Så kan vi bara inte ha det längre.

”Kommuner behöver kunna skapa attraktiva boendemiljöer för att utvecklas och locka nya invånare”, säger Linköpings förra kommunalråd Lena Micko (S) som idag är Sveriges kommuner och landstings ordförande.

Hon och hennes organisation har nu tagit fram ett komplett, skarpt och balanserat lagförslag med en rad utmärkta lättnader i strandskyddsreglerna för landsortens räkning. Det borde riksdagen i förnuftets namn klubba.

Batong löser inte bristen

Skrivit i Corren 3/9:

Nu gäller hårdhandskar mot den svarta hyresmarknaden, lovade Stefan Löfven när han besökte Norrköping förra veckan. Statsministern fördömde de ”skrupelfria individer som utnyttjar andra med ockerhyror” och presenterade det nya batongförslag som regeringen knypplat ihop. Lagstiftningen skärps ordentligt.

Det ska inte bara vara förbjudet att sälja hyreskontrakt. Även köp kriminaliseras. Straffet blir böter eller fängelse upp till två år. Därtill mister köparen bostaden på stubben. I samma veva ska hyresgästernas bytesrätt av kontrakt stramas åt. Minst ett år måste man bott i lägenheten för att kunna åtnjuta den möjligheten.

Visst är det tuffa bud för alla som söker tak över huvudet. Bostadsbrist råder i 243 av Sveriges 290 kommuner, enligt Boverket. Det slås rekord både i antalet människor som köar och hur länge de får vänta på att någon lägenhet ska tilldelas dem.

Bara i landets tre storstadsområden står nära en miljon stackare kö, en fördubbling sedan 2010. I Stockholm är snittiden på ett hyreskontrakt 10,5 år.

Att det då uppstått en omfattande handel med svartkontrakt är djupt beklagligt, men inte dugg konstigt. ”Vi ser att den här handlingen mellan säljare och köpare skapar helt fel spelregler på en hyresmarknad”, säger Löfvens biträdande justitieminister Helene Fritzon. Ursäkta, helt fel spelregler?

Vem är det egentligen som skapa dem och fått hyresmarknaden att urarta till vad som är slående likt eländet i de havererade forna öststatsekonomierna? ”Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga”, som Matteus formulerade det.

Socialdemokraternas lagförslag – som föga förvånande hejas på av partiets allierade särintresseorganisation Hyresgästföreningen – är framtvingat av den stora röra man själva kokat ihop åt svenska folket och lär inte hjälpa mycket för att lindra symptomen.

Den är främsta boven i dramat är ju den politiskt motiverade hyreskontrollen, vilken förstört marknadsmekanismerna för jämvikt mellan utbud och efterfrågan precis som prisregleringar alltid brukar göra.

Resultatet är också det gamla vanliga: brist, ransonering, köer och uppkomsten av växande skuggmarknad där människor försöker komma runt problemen som regleringarna ställt till med.

Profithajarna som Löfven förbannar är den direkta konsekvensen av hans egen misslyckade bostadspolitik. Så länge Socialdemokraterna och övriga partier vägrar avskaffa den planekonomiska hyreskontrollen som förbjuder marknaden att fungera marknadsmässigt kommer föga att lösas.

Döbelnsmedicin, nej tack!

 

Skrivit i Corren 14/11:

”Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, / Jag måste upp, om jag i graven låg”, säger den sjuke Georg Carl von Döbeln inför slaget vid Jutas – enligt Johan Ludvig Runebergs klassiska diktverk Fänrik Ståls sägner om finska kriget 1808-1809.

Desperat utropar den svenske fältherren, ivrig att avvärja de invaderande ryssarna: ”Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre / Som gör mig för imorgon sjufalt värre / Men hjälper mig idag på mina ben!”.

Därav har vi fått uttrycket ”döbelnsmedicin”, en snabbt övergående lindrande kur med kraftigt negativa biverkningar.
Det är ungefär vad Finansinspektionen nu föreslår när man vill skärpa amorteringskravet ytterligare för dem som tar nya bostadslån.

Åtgärden syftar till att dämpa hushållens höga skuldsättning och parera de riskfyllda obalanserna i samhällsekonomin. Möjligen kan det ge en tillfälligt positiv effekt på makroplanet.
Dock kommer det genast att bli smärtsammare för yngre och andra grupper i lägre inkomstskikt att inleda egen bostadskarriär. De får även svårare att flytta till jobb på annan ort, vilket blir vådligt för dynamiken på arbetsmarknaden.

Klyftan förstärks alltså mellan outsiders och insiders, denna kroniska problematik i välfärdssystemet som nationalekonomen Assar Lindbeck länge och utförligt kritiserat.

I vidare bemärkelse är det i och för sig önskvärt med en sundare amorteringskultur i lånesvängen. Men att staten skulle ta ännu större befäl över människors utgiftsprioriteringar i den privata, redan hårdbeskattade hushållskassan är en motbjudande och frihetsinskränkande omyndigförklaring av medborgarna som borde avvisas på rent principiella grunder.

Georg Carl von Döbeln vann slaget vid Jutas. Emellertid förlorade Sverige kriget och kung Gustaf IV Adolf avsattes. Vinner Finansinspektionen gehör i regeringen för tuffare amorteringskrav kan också det bli en dyrköpt historia, för såväl statsminister Löfven som för landet.

I synnerhet bostadsrättsmarknaden visar klara tecken på avkylning och en normalisering vore förstås bra. Samtidigt lurar faran att luften inte pyser långsamt och behagligt ur ballongen, utan att det snarare slutar med en smäll.
Strängare amorteringskrav förefaller därför osedvanligt feltajmat i rådande känsliga läge.

Realt och psykologiskt kan det nämligen, om olyckan är framme, bidra till att utlösa ett isande prisras i fastighetsbranschen som tvärnitar konjunkturen. Hushållen drar in på konsumtionen, efterfrågan i ekonomin minskar, arbetslösheten ökar.

Har Stefan Löfven planer på att fortsätta som statsminister efter valet 2018 bör han nog undvika att leka med äventyrliga politiska marknadsingrepp, som rymmer svåröverskådligt riskabla konsekvenser och som får det att svida ont i skinnet på väljarkåren.

Moderaterna och övriga allianspartier har sedan tidigare, klokt nog, sagt nej till Finansinspektionens döbelnsmedicin.
Kunde politikerna istället enas om slopade ränteavdrag (kompenserat med sänkt inkomstskatt), lättad reavinstbeskattning och avskaffad hyresreglering vore det en betydligt hälsosammare kur för bostadsmarknadens tillfrisknande.