Staten och kapitalet

Skrivit i Corren 20/1:Corren.

Ni missade väl inte vad som hände vid årsskiftet? Från 1 januari är avdragsrätten för privat pensionssparande drastiskt reducerad, från 12 000 kronor per år till blott 1800 kronor.

Villkoren förändrades med ett klubbslag, någon längre framförhållning beviljade överheten inte, den enskilde har bara att finna sig. Nästa år väntas avdraget vara helt fimpat.

Märkligt nog råder enighet över blockgränsen att missgynna människors eget sparande inför ålderdomen. Förslaget att försämra avdragsrätten lanserades hastigt och lustigt av Alliansregeringen i våras.

Det ogenerade motivet var att kunna lägga beslag på ytterligare några miljarder av medborgarnas pengar till diverse satsningar i statsbudgeten. Givetvis hade de rödgröna partierna inget emot att på detta sätt dra in ännu mera kulor från det arbetande folket.

Effekten av beslutet blir skatt på skatt. Den som sätter undan pengar från sin redan hårt beskattade inkomst, tackas av politikerna för sitt ansvarstagande genom att beskattas igen den dagen när pengarna tas ut i pension. Är det rimligt?

Javisst, om tanken är att tvinga så många vanliga löntagare som möjligt att hålla till godo med det offentliga, kollektivistiska pensionssystemet och lägga väsentliga delar av makten över deras liv i den allvisa politiska klassens händer.

Väljarna knyts upp i ett beroende till staten, vilket ur socialistiskt perspektiv garanterar rättvis fördelning och motverkar ”skadlig” förmögenhetsbildning som ligger utanför det offentligas kontroll.

Det var just poängen med Socialdemokraternas ATP-reform på 1950-talet, vars grunddrag fortfarande består trots senare tids modifiering. Att höga skatter slog ut sparandet var inget att oroa sig för, då svenskarna intalades det förföriska bondfångarbudskapet att de inte behövde spara längre.

Istället skulle en institutionaliserad kedjebrevsmodell klara biffen: den som arbetar försörjer den som slutar arbeta, i generation efter generation. Politiker och byråkrater tar (i princip för evigt) hand om pensionsfördelningsruljansen, alltså förutsätts vi vara lugna och trygga i statens famn.

Ändå klagar många pensionärer på utbetalningarna och många kommande pensionärer oroar sig för hur ekonomin ska bli på äldre dagar. Uppenbarligen finns det starka dubier om staten som den gode herden.

Sett med liberala ögon är det förstås uselt att borgerligheten inte ens försökt skapa opinion och förståelse för värdet av sundare alternativ. I motsats till kollektivisering och fördelning som nu, kunde man förespråka en omläggning av skatterna som aktivt uppmuntrar enskilt sparande i kombination med ett pensionssystem som baseras på individuell fondering.

Där är det du och ingen annan som arbetar ihop till din pension. Pengarna förvaltas på ett konto som tillhör dig och ingen annan, politikerna måste hålla fingrarna borta från kapitalet och får inte dribbla med fastställda regler och villkor.

Men när Alliansen till och med självmant offrat den privata avdragsrätten i dagens statscentralistiska system, vad har frihetligt sinnade svenskar att hoppas på?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Förmynderi, Skatter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s