Befria filmen från ideologins bojor

Skrivit i Corren 29/4:

En av kulturpolitikens tyngsta makthavare lämnar sin post. Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet sedan 2011, meddelade tidigare i veckan att hon avgår. Det är ett rimligt beslut. För att inte säga välkommet, om man ska vara ofin men uppriktig. 

Svensk film befinner sig i djup kris med en förödande pandemi som gjort ont värre efter redan vikande publiksiffror. Trots att över 60 nya inhemska filmer producerades under 2019, året innan coronaviruset slog till och tömde salongerna, blev det kalla handen från besökarna. Biografägareförbundet larmade om skakande usla siffror, marknadsandelen för svensk film sjönk till sin lägsta nivå på flera decennier. 

Detta kan naturligtvis inte enbart Anna Serner lastas för. Men det är likafullt tydligt att rent bord behövs i hennes insuttna vd-rum, om den svenska filmen ska beredas sportsliga möjligheter till en kreativ omstart och det förtroende som brustit återskapas. Vad har Serners påbjudna vision för filmen varit? Inte främst som en konstnärlig och underhållande uttrycksform i egen rätt. 

Anna Serners hjärta har snarast klappat för filmen som ett verktyg att nå en rad ideologiska mål. Hon har pläderat för filmens viktiga roll i att bekämpa fördomar, motverka extremism och främlingsfientlighet, vara normkritisk och säkra en mångfald av berättelser om Sverige där identitetspolitisk representation understryks avseende sexuell läggning, kön, geografi, etnicitet, funktionsvariation, etc. I synnerhet har Serner slagits hårt för att öka genusmedvetenheten inom filmbranschen. Angeläget? Javisst. 

Det är också ett farligt, problematiskt förhållningssätt som reducerar och trivialiserar konstens existensberättigande, förvägrar den ett exklusivt värde i sig, och göder en politiskt svassande anpassning till makthavarna som för stunden behärskar statens skansar och kontrollerar bidragskranarna. Film är dyrt att producera och man biter som bekant ogärna den födande handen. 

Nästa mandatperiod kan en regeringskonstellation med Sverigedemokraterna som domptör sitta vid maktens köttgrytor. Jimmie Åkessons parti har inte gjort någon hemlighet av att vilja vrida kulturlivet i propagandistisk nationalkonservativ riktning. Svenska Filminstitutets styrelse utses av regeringen, så tänk er själva vilka direktiv som då riskerar att utfärdas om olyckan är framme… 

Anna Serners visioner må varit ömmande. Men de har grundats på en fyrkantigt instrumentell filmsyn som korrumperar både konsten och dess utövare, och inte gör publiken särskilt gladare heller. En ny vd som helhjärtat älskar film och värnar kvalitetsbegreppet utan politiska sidoblickar vore nu verkligen på sin plats.