Ann Linde i säkerhetspolitikens dimbank

Skrivit i Corren 25/2:

Varför bör Sverige gå med i Nato? USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger förklarade den saken för svenska folket med elegant självklarhet i SVT 1993: ”Det finns inget land som Sverige kan föra ett separatkrig mot. Om Sverige blir angripet är det av en stormakt och då behövs allierade”.

I en DN-artikel 1997 beskrev han med samma lättfattliga pedagogik vad som gjorde Nato till en omistlig garant för freden i Europa: ”1) Snabba, säkra och uppriktiga konsultationer mellan likasinnade nationer om kritiska internationella frågor. 2) Effektiv krishantering. 3) Ett trovärdigt avskräckningssystem underställt ett effektivt integrerat militärt kommando”.

Henry Kissinger, en förebild i tydlig formuleringskonst! Man knappt tro att han varit såväl verksam politiker som akademiker i den högre skolan. Nå, 90-talet var en formativ säkerhetspolitisk period i Europa. Kalla kriget hade upphört. Nya förutsättningar gällde. Sovjetunionen upplöstes, dess kommunistiska träldomsimperium var borta och de forna Warszawapaktsländerna i östblocket sökte medlemskap i Nato.

Sveriges gamla officiella doktrin om ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” föreföll mer tom och meningslös än någonsin. Det naturligt logiska hade förstås varit om även vi tagit det raka klivet in i Natokretsen. Ungefär som det plötsligt ansågs möjligt med en EU-anslutning, vilket länge innan varit usch och tabu på grund av den blågula neutraliteten.

Men icke. Sverige missade tåget. Ändå var det noll problem att inleda ett helt öppet nästan-allierat militärt samarbete med USA och Nato. Aldrig har det utvecklats till den intima, entusiastiska och kärvänliga nivå som under nuvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Med Rysslands aggressiva Putinregim flåsande i nacken vore det snarast tjänstefel annars.

Fast finns det någon inom Socialdemokraterna som på ett rationellt och enkelt vis kan begripliggöra varför Sverige fortfarande inte bör bli riktig Natomedlem? En riksdagsmajoritet (de borgerliga partierna + SD) ville nyligen att Sverige följer Finland och uttalar en option att eventuellt-kanske-måhända ansöka om medlemskap i händelse av ett allvarligt hotande läge.

Inte ens det kan Socialdemokraterna acceptera. Att hoppa i säng med Nato går utmärkt, bara inte det andas giftermål och formella ömsesidiga förpliktelser? Är det så vi ska tolka regeringslinjen? Och lite mer exakt vad skulle då göra denna lösare relation så överlägset toppen?

Ann Linde är utrikesminister, dock ingen Henry Kissinger. Under onsdagens utrikespolitiska riksdagsdebatt mässade hon den sedvanliga retoriska figuren: ”Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till fred och säkerhet i norra Europa”. Glasklart. Goddag yxskaft!

Nato gav Europa freden

Skrivit i Corren 25/4:

I dessa Europavalstider hör till det standardretoriken bland unionens tillskyndare att prisa EU:s oskattbara betydelse för freden. Det är dock en sanning med modifikation.

Realpolitiskt spelar EU snarare en komplementär roll som fredsskapande projekt. Absolut inte oviktig, det bör understrykas. Men fundamentet för tryggandet av freden i Europa vilar på en annan organisation: Nato.

Alliansen bildades denna aprilmånad för 70 år sedan under trycket av hotet från Sovjetunionen och med andra världskrigets bistra erfarenheter i färskt minne. I grunden var Nato en vidareutveckling av det transatlantiska partnerskap som i 40-talets början slöts mellan Storbritanniens Winston Churchill och USA:s Franklin D Roosevelt för att besegra nazisternas skräckvälde.

Lord Hastings Ismay, Natos första generalsekreterare, formulerade i ett berömt uttalande alliansens syfte som att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Alltså att värna Europa från rysk aggression, motverka USA:s återkommande fallenhet för isolationism och hindra nya utbrott av stridslysten – då främst tysk – nationalism på vår kontinent.

Se på Putin, Trump och hur de politiska vindarna blåser i dagens Europa. Natos kärnuppdrag kan knappast sägas ha förlorat i aktualitet. Utan det starka, historiskt unikt framgångsrika sammanbindande europeisk-amerikanska kitt som Nato utgör, är det svårt att tänka sig att EU ensamt skulle klara påfrestningarna i turbulenta lägen.

De baltiska staterna hade exempelvis i praktiken varit helt utlämnade åt Putins glupskt revanschistiska stormaktsregim. EU är ingen trovärdig säkerhetsgarant när det kommer till kritan. Unionen saknar både muskler och politisk förmåga att fungera avskräckande mot Ryssland.

Det är en helt annan sak med Nato, vars ursprungligen 12 och numera 29 medlemsländer är traktatsmässigt förpliktigade att försvara varandra vid ett angrepp och står under skydd av USA:s kärnvapenparaply.

Nato är också mer än en defensiv militärallians. Dess stadga förklarar uttryckligen att Nato är en värdegemenskap för främjande av demokrati, rättsstatliga principer och individuell medborgerlig frihet.

Det är bra att Sverige samarbetar nära – och efter kalla krigets slut även öppet – med Nato. Men varför vi fortfarande skyr att helhjärtat ansluta oss till Europas centrala fredsorganisation är faktiskt ganska märkligt.

När vänder S om Nato?

Skrivit i Corren 16/1:

Peter Hultqvist, försvarsminister (S), hymlade inte med budskapet på årets upplaga av Folk- och försvars rikskonferens i Sälen. Det säkerhetspolitiska läget har försämrats. Det går inte att utesluta militära angreppshot. Sverige måste förbereda sig på krigstida krav att kunna möta en kvalificerad motståndare i en högintensiv konflikt.

Så lyder alltså budorden idag, tämligen politiskt okontroversiella i debatten trots den dramatiska innebörden.

Ryssarna pressar på allt hårdare med utökad militär aktivitet i Östersjön, kring Baltikum, uppe vid Arktis runt Norge och i Nordatlanten. Mitt i smeten ligger alliansfria Sverige med sina långa gränser. Geografiskt är vi mer eller mindre dömda att bli inblandade i en konfrontation, om de tilltagande spänningarna (Gud förbjude) resulterar i en urladdning.

Men till skillnad från det lika alliansfria Finland, som också har en utsatt position, dras vi ännu med konsekvenserna av en feltänkt och lättsinnig militär strategi. Vis av dyrköpta historiska erfarenheter övergav aldrig Finland sitt invasionsförsvar efter kalla kriget. Själva kunde vi inte nedrusta fort nog när Sovjetunionen imploderade.

Istället anammades doktrinen att Sveriges säkerhet i globalismens tidevarv bäst försvarades med små styrkor långt borta – som i Bosnien, Kosovo och Afghanistan. Betydelsen av dessa insatser ska inte förringas.

Men återuppbygga ett slagkraftigt nationellt försvar igen på basen av en liten organisation, anpassad för internationella operationer, låter sig inte göras i brådrasket.

Budgetanslagen har ökat under senare år, förmågan har från en låg nivå förbättrats något. Men omställningsprocessen är trög och det fattas fortfarande pengar, material och personal till det muskulösa försvar vi allt akutare skulle behöva.

Om inte angreppshot går att utesluta, om Sverige måste vara förberett på att i krig möta en kvalificerad motståndare (läs: Ryssland) – ja, då ligger vi ensamma väldigt illa till. Peter Hultqvists slutsats borde bli att allierade som uttryckligen garanterar oss militärt bistånd (läs: Nato) är av nöden. Dock sätter hans parti stopp för det av gamla dunkla ideologiska skäl.

Men kan Socialdemokraterna osentimentalt tvärvända på andra ”heliga” politiska områden och ställa sig bakom såväl marknadshyror som slopad värnskatt, vore det väl en smal sak att även låta motståndet till ett Natomedlemskap ryka. Eller?

Den oklara alliansfriheten

Skrivit i Corren 4/8:

Försvarsminister Peter Hultqvist ville vara glasklart tydlig. ”Sverige har en militär alliansfrihet och vi fattar våra egna beslut”, deklarerade han under fredagsmorgonen i statsradion. Att detta är regeringens oomkullrunkeligt blågula linje ska ingen tvivla på. I synnerhet inte Hultqvists ryske kollega Sergej Sjojgu.

Det var nämligen han som fick Hultqvist att gå igång. I ett uttalande som spridits via den Moskvabaserade nyhetsbyrån Interfax hävdade Sergej Sjojgu, som förutom att vara Putins försvarsminister även är dekorerad armégeneral, att Nato disponerar över såväl luftrummet som territorialvattnet i både Sverige och Finland. ”En felaktig beskrivning”, genmälde Hultqvist irriterat.

Sergej Sjojgu hade regerat över en avsiktsförklaring mellan USA, Sverige och Finland om fördjupat försvarssamarbete, men fått allt om bakfoten. Obegränsat tillträde för Natostridskrafter till vårt territorium är bara hjärnspöken, falsk propaganda. Det behövs särskilt tillstånd. Så löd Peter Hultqvist budskap.

Visst är det sant som han säger. Men nog är det symptomatiskt att Ryssland uppenbarligen har sina egna tolkningar av den svenska alliansfrihetens natur. Under kalla kriget bedrev det förment neutrala Sverige i decennier ett hemligt militärt samarbete med Nato. Hemligt för det svenska folket alltså. Det såg Socialdemokraterna noga till. Men Sovjetunionen förstod naturligtvis hur det egentligen förhöll sig.

I verkligen var vi ju – som journalisten Mikael Holmström briljant beskrivit i boken Den dolda alliansen (2011) – en integrerad, om än icke-officiell, del av västmakternas försvarfront i norra Europa. Det har Kreml och den ryska militären knappast glömt.

Idag har vi ett öppet, nära partnerskap med USA och Nato, som tack vare Peter Hultqvist och S/MP-regeringen är intimare än någonsin förr. Beslutet att köpa in det amerikanska luftvärnssystemet Patriot stärker banden ytterligare. Det enda som saknas är de bindande försvarsgarantier som ett fullvärdigt Natomedlemskap skulle ge oss.

Märkligt att Socialdemokraterna fortfararande ryggar för detta steg och krampaktigt håller fast vid den skvaderaktiga alliansfriheten. Den skapar enbart vådliga oklarheter. För oss blir standardfrågan om Nato ändå skulle komma till vår hjälp i händelse av exempelvis ett ryskt angrepp på Gotland.

Men vi kan lika gärna fråga oss vad vi gör om Nato i en hotande kris kräver att använda svenskt territorium för försvar av Östersjön och sina medlemmar i Baltikum. Är det ett realistiskt alternativ att som nära, men formellt icke-allierad partner, säga nej? Sergej Sjojgu är kanske inte fel ute, trots allt. Och om Ryssland i praktiken uppfattar Sverige som ett Natoland, är då inte lika bra att vi med hull och hår också blir ett sådant?

Wallström, den olycksaliga

Skrivit i Corren 9/1:

Demonstrationspolitik kostar. Det borde vid det har laget gått upp för regeringen, som i somras utifrån en blandning av blåögd aningslöshet och moralisk rättfärdighet lät Sverige bifalla FN:s konvention om globalt förbud mot kärnvapen.

En utopisk grej förstås. Tror någon att skurkregimer som Ryssland, Kina och Nordkorea skulle omvändas till snälla, fredliga lamm och frivilligt ge upp sina nukleära arsenaler?

Men bland gåsleverradikalerna på UD kändes fint markera progressivitet, inkassera några godhetspoäng och drömskt drapera sig i manteln från Olof Palmes fornstora dagar. Snabbt gjorde sig dock verklighetens trista realiteter påminda.

Från Nato höjdes det på ögonbrynen och harklades irriterat. Vad menade den annars så ivriga samarbetspartnern Sverige med detta? Kärnvapenavskräckning är ju grundbulten i västalliansens säkerhetsstrategi. Ville svenskarna skruva ur den?

Det blev plötsligt svettiga dagar i regeringen. Utrikesminister Margot Wallström bedyrade å ena sidan den svenska troheten till kampen för kärnvapennedrustning, medan försvarsminister Peter Hultqvist å andra sidan fick rycka ut med brandslangen och förklara att ”inget får ske som i någon mening rubbar våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten”.

Sprickan var ett faktum. Lösningen på det politiska dilemmat blev den klassiska. Frågan om huruvida riksdagen skulle ratificera den förargliga FN-konventionen begravdes i en utredning, som inte fick vara klar förrän efter valet – ett solklart försök att få bort den bittra kalken från dagordningen och i görligaste mån slippa jobbig debatt. Fast det slog slint.

I en nyårsintervju med SVT eldade Margot Wallström upp sig över att USA:s Natoambassadör Kay Bailey Hutchison påpekat att Sveriges FN-linje om kärnvapen äventyrade relationerna med västalliansen. ”Nato ska avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige”, dundrade utrikesministern som hon vore Palme reinkarnerad. Gnissel och brak igen i följetongen.

Nästa kapitel kommer på söndag, då den olycksaliga Wallström och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg ska tala ut med varandra i samband med årets Folk och försvarskonferens i Sälen. Vi får hoppas på det bästa.

Att kalla Nato för ett hot och signalera tvivel om Sveriges lojalitet med en organisation som har avgörande betydelse för skyddet av vår frihet och demokrati i en orolig tid är givetvis häpnadsväckande ansvarslöst.

Regeringen, i synnerhet Wallström, har uppenbart inte förstått konsekvenserna av sitt handlande. Säkerhetsläget i Östersjöregionen är mycket allvarligt. Sverige och Europa är, gilla det eller inte, nu som under kalla krigets epok beroende av trovärdigheten i Natos kärnvapendoktrin för att hålla Kreml stången.

Det är Putins gangstervälde som hotar oss och aggressivt skramlar med offensiva kärnvapenmissiler. Då har vi inte råd att leka världsfrånvända tredjeståndpunktare och spela Rysslands revanschistiska intressen i händerna.

Välgörande vore om statsminister Stefan Löfven satte ned foten till förmån för Hultqvist och visade det ledarskap som man har skäl att begära av en regeringschef.

Farligt utan Nato

Skrivit i Corren 9/11:

Den ryska ekonomin går knackigt. Tror ni det hindrar Putinregimen från att upprusta? Precis som under Sovjettiden är militären prioriterad framför andra samhällsområden. Kreml skär gärna ner på smöret, bara det finns pengar till fler kanoner.

Talande är storsatsningen på att stärka slagkraften i Östersjöregionen. På basen i Kaliningrad-enklaven sker en synnerligen ambitiös uppgradering av den offensiva förmågan.

Där laddar man nu med nya Iskanderbatterier, det är markrobotar som kan bära kärnvapen och med hög precision slå ut mål på 500 kilometers avstånd. Man byter ut sina gamla strids- och attackflygplan mot nya prestandavässade, muskulösare modeller; MIG-29 SMT och SU-30 SM.

Samtidigt effektiviseras luftvärnssystemet med robotar som har 400 kilometers räckvidd. Man har även placerat ut signalsökande höghastighetsmissiler (Krypton CH-31 AD) för att omintetgöra motståndarens radarkapacitet och göra honom blind.

Allt detta tyder knappast på en defensiv inställning. Ryssarna tycks snarare ivrigt bygga upp styrkor för att tidigt ta herraväldet i luftrummet och därigenom snabbt kunna flytta fram sina positioner till sjöss och på land. Vi kan inte utesluta att Ryssland förbereder sig för storkrig, eftersom det är just så som vår stora granne i öster de facto agerar. Sanningen måste skådas i vitögat.

De senaste årens tilltagande spänningar kan helt och hållet skrivas på Putins konto. Det är hans revanschistiska och aggressiva politik, hans demonstrativa förakt för folkrätten och den europeiska säkerhetsordningen, som skapat den mörknande situation vi tyvärr befinner oss i.

Krim är annekterat, varje dag dör människor i östra Ukraina. Det är Putins verk. Läget börjar gradvis bli skarpare i Östersjöområdet. Vem bär skulden och varför?

Uppenbarligen har Putin ögonen på att återsamla det gamla ryska imperiet och baltstaterna känner påtagligt de isande blickarna från Kreml. Nato kan i praktiken inte skydda dessa sina små utsatta medlemmar utan Sverige.

Och ska Ryssland neutralisera Nato i Östersjön är de tvingade att kontrollera delar av svenskt territorium, främst Gotland. I en konflikt har de geografiska och militärstrategiska realiteterna alltså redan dömt oss till inblandning.

Vad är då alliansfriheten värd? Särskilt som vi idag inte ens har tio procent kvar av det försvar som vi hade under kalla kriget.

I motsats till Ryssland är Sveriges ekonomi god. Ändå tvekas det om att anslå rejälare summor till en återuppbyggnad av försvarsförmågan, även om viss bättring sent om sider skett. Beslutet att köpa in det amerikanska luftvärnssystemet Patriot är exempelvis ett lovande steg i rätt riktning.

Men det kommer att ta lång tid innan vi har några verkligt respektingivande och avskräckande egna militära klor igen. Dessa brister kan inget svenskt Natomedlemskap reparera, en allians kräver gemensamma åtaganden och kan inte tillåta fripassagerare.

Dock skulle ett Sverige i Nato kvickt höja priset betydligt för Ryssland att ge sig in på äventyrligheter. Vi skulle vara garanterade hjälp och kunna räkna med traktatsförbindande skydd under USA:s kärnvapenparaply. Nato skulle kunna ”låsa” Kaliningrad genom att stationera en bas för marinfartyg, stridsflyg och robotar på Gotland.

Bara det hade fått Putin att deppa, men alla andra invånare runt Östersjön skulle sovit lugnare om natten.

Trump eller Merkel?

Skrivit i Corren 30/5:

I decennier vägrade S höra talas om ett svenskt EU-medlemskap. Vårt land skulle representera en tredje väg mellan västlig kapitalism och östlig socialism, neutralt och alliansfritt. Den blågula folkhemsmodellen och EU gick därför inte att kombinera, hette det. Tills S under Ingvar Carlssons pragmatiska ledning slängde dogmen över bord och Sverige tog steget in i unionen 1995 efter en folkomröstning.

Omsvängningen rubbade dock den invanda ideologiska världsbilden hos stora skaror S-medlemmar och orsakade smärtsamma interna konvulsioner som man ogärna vill uppleva igen. Det är främsta förklaringen till att S inte orkat göra upp med sitt gamla motstånd till ett fullvärdigt Nato-medlemskap, trots att Sverige numera samarbetar mer intimt än någonsin med västalliansen i det oroliga läge som uppstått efter Putinregimens allt hotfullare agerande.

Problemet att vi som partnerland saknar det avgörande – försvarsgarantier och inflytande över besluten i Natos högkvarter – har Stefan Löfvens regering försökt gå runt genom att etablera en slags bilateral transatlantisk direktlänk till USA.

Den politiken tycktes krönas med framgång när Obamas vicepresident Joe Biden i augusti 2016 besökte Sverige och kompromisslöst deklarerade: ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”.

Strax därpå blev det maktskifte i Vita huset. Plötsligt var den Putinhyllande Nato- och EU-skeptikern Donald Trump president. Vem var han att hedra Bidens löften? Nyligen besökte försvarsminister Peter Hultqvist Washington och då uttalande hans amerikanske motsvarighet James Mattis en lugnande försäkran: ”Vi kommer att stå vid Sveriges och alla andra demokratiers sida. Sverige är inte en Nato-allierad men det är ändå från vår synpunkt en vän och allierad” (DN 26/5).

Frågan är bara vad dessa ord egentligen är värda. Mattis är en underhuggare. Trump är statschef och överbefälhavare, de facto är det han som idag håller i den säkerhetspolitiska livlina som Löfvenregeringen satsat krutet på. Hur betryggade känns det?

Efter Trumps Europabesök förra veckan, då han bland annat avstod från att bekräfta USA:s försvarsförpliktelser till Natoländerna och istället skällde ut dem för att smita från den militära kostnadsnotan, är Vladimir Putin den ende som har anledning att vara nöjd (någon kritik mot Rysslands aggression vädrade Trump som vanligt inte).

Resultatet av Trumps visit är att klyftan ytterligare vidgats mellan Europa och USA. Allvaret i detta underströks av Tysklands Angela Merkel i söndags: ”Vi européer måste ta ödet i egna händer. Tiden där vi kan lita på andra fullt ut är på sätt och vis förbi, precis som jag har upplevt de senaste dagarna”.

Det är en dramatisk vändpunkt i relationerna som därmed skymtar.

EU har inte råd med fortsatt splittring, Brexit-trasslet bör skyndsamt och konstruktivt lösas så att Storbritannien inte alieneras, tack och lov att den fransk-tyska axeln i alla fall stärkts med valet av Macron som Frankrikes president. Samtidigt måste de europeiska Natoländerna höja garden och svetsa sig hårdare samman mot Kremls ambitioner att söndra kontinenten.

Kan Sverige i den kritiska försvars- och säkerhetspolitiska situationen som uppstått längre avstå från Nato-medlemskap? Vilka sorts intressen är viktigast för S? Bollen ligger hos Löfven.

Oförsvarbart att sakna allierade

Skrivit i Corren 17/3:

Varför inte bara skippa fluffet och rensa luften genom att säga rakt ut som det är? Henry Kissinger, USA:s förre utrikesminister, gjorde det en gång när han fick frågan om sin syn på svensk säkerhetspolitik.

Med maktrealistens illusionslösa blick avfärdade han alliansfriheten i två korta, rakbladsvassa meningar: ”Det finns inget land som Sverige kan föra ett separatkrig mot. Blir ni angripna är det av en stormakt och då behövs allierade”.

Egentligen har aldrig våra politiker haft någon annan uppfattning heller. Man har bara inte önskat tala högt om det. Särskilt inte under den period när Sveriges officiella linje var neutralitetens höga visa med Socialdemokraterna som främste försångare. Bakom skål och vägg var det dock annat ljud i skällan.

Från slutet av 40-talet till Sovjetunionens upplösning i början på 90-talet samverkade svensk militär intimt med Västalliansen. I praktiken utgjorde Sverige en integrerad del av Natos försvar mot Sovjetimperiet i norra Europa.

Statsminister Olof Palme var stenhårt kritiskt mot USA under Vietnamkriget, men bortom strålkastarljuset var han lika mån om de livsviktiga förbindelserna till Washington som sin företrädare Tage Erlander. ”Nu när jag bråkar med amerikanarna så se för Guds skull till att vi har goda relationer på det militära området”, löd Palmes order till dåvarande ÖB Stig Synnergren.

Idag är det hycklande neutralitetssnacket borta ur den politiska retoriken. Sverige är i full öppenhet ett partnerskapsland i Nato. Sedan Socialdemokraterna återvände i regeringsställning 2014 är vi det mer än någonsin.

Närmare Nato och USA än vad Stefan Löfven tagit oss går rimligen inte att komma, utan att ta det avgörande steget över tröskeln till formaliserat medlemskap och garanterat bistånd i händelse av skarp konflikt. Det ryggar ännu S för av någon dimmig anledning som är svår att bli klok på – i synnerhet vid detta oroliga omvärldsskede när Sverige måste stärka upp skyddet av nationen med allt som står till buds.

Men till slut händer det att även den svenska militären tröttnar på bullshiten och yttrar sig i klara verba.

Som SvD kunnat avslöja (15/3) har ÖB Micael Bydén och högkvarterets chef Dennis Gyllensporre i ett underlag till nästa försvarspolitiska beslut skrivit: ”Osäkerheterna i det internationella systemet gör att inga samarbeten med automatik bör ses som trovärdiga eller stabila. Samarbeten torde i allmänhet vara mer trovärdiga om de grundar sig på traktatsbundna försvarsförpliktelser”.

Innebörden kan inte missförstås. Sverige klarar sig inte utan allierade, punkt slut. Att springa som katten kring het gröt är lika onödigt som ohållbart.

Tiden för riktigt Natomedlemskap är nu.

En rökare i krysset

Skrivit i Corren 9/2:Corren.

”Jag är Döden. Jag har redan länge gått vid din sida”, säger riksdagsspärrens lieman till Kristdemokraterna likt den berömda repliken i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet. Om man ska tro opinionsmätningarna alltså.

Men att idag skriva av partiet som en ödesbestämd förlorad kraft bör vi nog inte göra, ty Döden i KD:s fall kan när det kommer till kritan vara illusorisk – precis som han hos Bergman ju bara var Bengt Ekerot med vit färg i ansiktet.

Ebba Busch Thor må hittills haft det knackigt på partiledarfronten. Dock kanske hennes stormande sångsuccé i SVT:s Så ska det låta häromdagen markerar en vändpunkt. Ett ytligt underhållningsprogram kan man förvisso tycka. Men betydelsen av ett lyckat framträdande i sådana sammanhang ska inte underskattas.

Minns Göran Perssons ”kossan Doris-strategi” som förvandlade den offentliga bilden av honom från ansatt statsministerbuffel till en hygglig ”Trivsel-Torsten” (för att använda hans eget uttryck) i mångas ögon. Eller klassikern när Tage Erlander fick ett folkligt ansikte genom att berätta en rolig historia hos Lennart Hyland och närmast blev landsfader på kuppen.

Så vem vet? Ebba Busch Thor har måhända gjort ett medialt genombrott som väcker väljarna till ökat intresse för henne och KD även när det gäller sakpolitiken.

Att partiet har en begåvning av format i Sara Skyttedal gör knappast saken sämre. Vad hon kan använda plattformen som nybakat kommunalråd i Linköping till, har vi ivrigt väntat på. Och när Skyttedal väl levererar, då slår det gnistor.

Utspelet om att etablera en Nato-flygbas i Linköping är verkligen ett utropstecken. Debattmässigt är det faktiskt ett briljant sätt att pedagogiskt belysa vilket dåligt skämt vår försvars- och säkerhetspolitik blivit.

Om inte regeringen kan hindra Karlshamns kommun från att sälja ut territorium i militärt känsliga Blekinge till den aggressiva Putinregimens Gazprom, varför ska då inte Linköping kunna kontra med att stationera Nato-styrkor här? Är den nationella säkerheten prisgiven det kommunala självstyrets överhöghet så är den.

Och eftersom regeringen i det hotfulla omvärldsläget varken förmått ge vårt försvar rejälare muskler, eller vill stärka skyddet av Sverige genom Nato-medlemskap, då får vi väl själva göra det bästa av situationen för att åtminstone värna Linköping och Östergötland.

Poäng till Skyttedal för smart opinionsbildning som får oss alla att tänka till. Än är det prima liv i KD.

Om kriget kommer

Skrivit i Corren 30/8:Corren.

Att Ryssland länge uppträtt hotfullt mot de baltiska Natoländerna och betraktat dessa tidigare sovjetrepublikers suveränitet med ungefär samma illa dolda respektlöshet som Ukrainas – ja, det visste vi ju.

Och att den militaristiska Putinregimen ivrigt upprustat, ändrat Europas gränser med våld och odlat en konspiratorisk bild av väst som Rysslands nemesis – ja, det visste ju vi också. Men att detta skulle hända! Det kunde väl ingen på allvar tro!

Här sitter vi i godan ro och så går det knappt att komma ut på internet, datorerna är som knäppa. Plötsligt har en massiv attack mot Sveriges IT-system lamslagit grundläggande samhällsfunktioner och nyhetsförmedlingen är för ett tag mycket knackig. Många rykten och obekräftade uppgifter är i svang. Sedan börjar situationen bli förfärande tydlig.

Delar av Stockholm står bokstavligen i lågor efter ett ryskt militärt angrepp. Men det var bara en avledande operation i syfte att locka Försvarsmakten att skyndsamt omgruppera alla sina (tyvärr bristfälliga) resurser dit.

Från vad som först såg ut som harmlösa civila transportfartyg har ryssarna blixtlandsatt militär trupp på Gotland. Hemvärnsmännen gjorde en heroisk insats och sköt skarpt med vad som fanns till hands, men blev snabbt oskadliggjorda av ryssarna som monterade upp batterier med luftvärnsrobotar på ön.

Samtidigt överrumplas Blekinge av ryska förband som där installerar robotpjäser för sjömål. Genom att flytta fram positionerna på detta vis har Ryssland säkrat sitt egentliga byte: Baltikum. Östersjön är nu mer eller mindre låst för Natos undsättande marin- och flygstridskrafter.

Innan Nato förmått kämpa ner den effektiva eldspärren baserat på ”lånat” svenskt territorium, har Ryssland redan hunnit ta ett fast grepp om de tre baltstaterna. I praktiken är Baltikum lika förlorat som Krim. Och Sverige befinner sig i krigstillstånd för första gången sedan 1814…

Nej, detta har naturligtvis inte hänt, tack och lov. Scenariot bygger på en föredragning av Karlis Neretnieks, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin och tidigare chef för Försvarshögskolan, om vad vi rimligen kan räkna med skulle kunna hända – i värsta fall.

Sannolikheten att det verkligen händer? Liten, kanske försumbar. Men som Horace Engdahl illusionslöst uttrycket det: av allt att döma är krig mänsklighetens framtid. Tecknen idag tycks dessvärre inte motsäga honom.

Vore det då inte bra med ett välrustat svensk försvar? Samt att vara med i Nato så vi gemensamt kan krigsplanera förebyggande åtgärder mot scenarion som ovan?

Vi vet ju att omvärldsläget knappast är så rosigt som vi helst skulle önska. En hygglig brandförsäkring vet vi också är dumt att stå utan.

Slutsats? Skicka in svaret till din riksdagsman som beslutar i frågan.