Ur Kakaniens fatabur (9)

Så hade alltså tiden förändrats, likt en dag som börjar strålande blå och långsamt beslöjas, och den hade inte haft vänligheten att vänta på Ulrich. Han lät sig tid umgälla det genom att betrakta denna mystiska sjukdom, som vållade förändringarna i det den förtärde det geniala, som ett utslag av dumhet rätt och slätt. Inte alls i sårande mening.

Ty om inte dumheten inifrån sett vore så förvillande lik talangen, om den inte utifrån sett kunde tas för framsteg, snille, löfte, förbättring skulle väl ingen vilja vara dum och det skulle inte finnas någon dumhet. Eller åtminstone skulle det vara ytterst lätt att bekämpa den. Men tyvärr har den något utomordentligt tilldragande och naturligt över sig.

När man till exempel tycker att ett oljetryck är en mera konstfull prestation än en oljemålning, så ligger det en viss sanning i det, och den är lättare att bevisa än att van Gogh var en stor konstnär. Likaså är det mycket lätt och lönande att vara en kraftfullare dramatiker än Shakespeare eller en jämnare berättare än Goehte, och en utnött banalitet rymmer under alla förhållanden mer mänsklighet än en ny upptäckt.

Det finns helt enkelt inga betydande idéer som dumheten inte skulle förstå att använda sig av, ty den besitter en allsidig rörlighet och kan iföra sig alla sanningars klädnader. Sanningen däremot har vid varje tillfälle bara en klädnad och en väg och befinner sig alltid i ogynnsam position.

Men efter en liten stund fick Ulrich ett sällsamt infall, förknippat med dessa funderingar. Han föreställde sig den store kyrkofilosofen Tomas av Aquino, som avled 1274 sedan han med outsäglig möda hade bragt sin tids tankar i bästa ordning, därvidlag gått ännu grundligare till verket och först blivit färdig just nu. Genom en särskild nåd hade han förblivit ung och trädde nu ut ur sin rundbågiga portal med en trave folianter under armen, varvid en elektrisk spårvagn susade förbi mitt för näsan på honom.

Den oförställda häpnad som grep den berömde Tomas, doctor universalis, som de kallade honom förr i tiden, roade Ulrich.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s