President Clinton igen?

Clinton

Skrivit i Corren 30/7:Corren.

Amerikanska presidentvalsåret 2016 blir ett utropstecken i historieböckerna. Demokraterna blev det första av de bägge stora partierna att nominera en kvinna till Vita huset. Republikanerna begick självmord som seriös politisk kraft och nominerade en monsterversion av Bert Karlsson.

Därmed har bägge partier lyckats med konststycket att kröna två kandidater som ingendera möter någon vidare uppskattning i den breda allmänhetens ögon. Tvärtom är motviljan, ja avskyn, påfallande för såväl Donald Trump som Hillary Clinton i det amerikanska folkdjupet.

Inte konstigt att många vanliga väljare förbluffat frågar sig om dessa presidentaspiranter verkligen är de bästa som USA, världens främsta och viktigaste demokrati, har att komma med. Knappast ett gott tecken i en nation som redan slagit rekord i misstro mot det politiska etablissemanget.

Den osannolike vulgärpopulisten Trumps högerreaktionära mobilisering i de republikanska primärvalen bär syn för sägen. Det gör även Bernie Sanders framgångar på den demokratiska sidan.

Att en uttalad socialist med ett vilt svingande vänsterbudskap kunnat väcka sådan närmast religiös entusiasm bland demokratiska supporterskaror är onekligen häpnadsväckande. Det är också talande för Hillary Clintons svaghet.

Visst är det ett betydelsefullt genombrott i sig att en kvinna kan bryta den långa raden av enbart manliga regenter bakom Ovala rummets skrivbord, precis som det var när Barack Obama blev den första färgade presidenten i sällskapet.

Men Hillary Clinton personifierar samtidigt bilden av den ingrodda, maktfullkomliga, korruptionsglada Washingtonelit som mängder av amerikaner har på näthinnan och är hjärtligt trött på. Tanken att det skandalomsusade Clintonparet ånyo ska flytta in i Vita huset är magstark. Särskilt som två representanter för Bushklanen nyligen haft byggnaden i besittning.

Utvecklingen mot ett politiskt aristokratvälde ligger inte bara sällsynt illa i tiden, det svär mot den amerikanska samhällsidén.

Symptomatiskt är Hillary Clintons svårigheter att formulera ett övertygande svar på varför just hon ska bli president (den konservative kolumnisten Charles Krauthammer drog häromdagen en föga smickrande, men träffande parallell till Ted Kennedys oförmåga att besvara samma fråga när han försökte utmana Jimmy Carter inför valet 1980).

Det är som Hillary Clinton i dynastisk anda helt enkelt anser sig ha rätt till Vita huset, som en självklar krona på en lång, strävsam, hungrig maktkarriär. Dock. Vem annan finns att hoppas på när alternativet är Donald Trumps freakshow?

Lämna en kommentar

Filed under USA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s