Enslingen på Salamis

Strof 1. 
Havsfågel, du som läker 
ensam bland klippor och tång 
din vinge utom räckhåll 
för nästa bågskyttspil! 
Sorgespelsdiktaren Euripes 
jämför jag med dig, 
när till sjöss från atenarnas gator,från skvaller och hätska dispyter 
han flydde med tvivel 
och sång i sitt bröst. 

Motstrof 1. 
Salamis, ö där segern 
över barbarerna vanns, 
du skänkte den besvikne 
en säker tillflyktsort! 
Lustspelsfäsören Aristofanes 
nagelfor hans verk, 
men pamfletternas giftpilar nådde 
ej mannen som gömd i en grotta 
rannsakade gudars 
och människors liv. 

Strof 2. 
Heder åt den som fördröjer sig milvis från fädernestaden 
ensam i en grotta på en ö! 
Heder åt envar som hissar segel 
och från hamnen styr ut på ett hav! 
Nående klippan i kaos med kunskap om böljande djup 
ser han på rätta distansen med klarare ögon den lilla 
tomt bullrande storm i vattenglas, 
vi kallar för verklighet. 

Motstrof 2. 
Feghet och flykt skall hans resa benämnas i fiende- 
hopen: 
rymmer man så finns det ett motiv. 
Kanske är det frågan om förskingring 
eller ett olyckligt samliv med frun? 
Strax är förtalet i gång, men det hinner ej mannen på ön, 
tystnadens älskare, stjärnornas vän, eremiten i 
grottan 
hans enda musik är månens rop 
och dyningens aftonbrus. 

Slutstrof. 
Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra, 
är det av synnerlig vikt att man reser bort från 
det hela 
för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet 
och tyda de hemliga lagar 
som härskar över vårt liv. 
Ärade samtid, min sång vill betona att världen behöver 
någon som bor på en ö i en grotta och vakar och 
lyssnar 
vid tillvarons gränser, en andlig spion, 
en utpost i ingen mans land!

– Hjalmar Gullberg, ur Andliga övningar, 1932.