Skrivit i Corren 20/10:
”Jag blir förfärad när någon talar om för mig att vi måste bygga ut vindkraftsparkerna i massiv skala för att klara energiomställningen. Vindkraften gör jorden visuellt obeboelig”, säger Alain Finkielkraut.
Han är filosof, ledamot av Franska akademien och en flitig röst i fransk samhällsdebatt. Miljöforskningens främsta uppgift, menar han, är att ”rädda det som återstår av skönheten i världen”.
Konträrt intellektuella av Finkielkrauts kaliber är vi inte bortskämda med i vårt eget land. Men i en nyutkommen bok från Timbro – Kriget mot skönheten. Ett reportage om förfulningen av Sverige – blir han kongenialt åberopad av författaren och journalisten Fredrik Kullberg som inte heller är odelat förtjust i vindkraft.
Under senare år har svensk vindkraft, pådriven av staten och industrikapitalet, utvecklats i rasande takt. Numera finns drygt 4000 vindsnurror installerade som 2019 gav oss 20 TWh, vilket motsvarar 12 procent av Sveriges totala elproduktion. Och mer ska det bli.
Energimyndigheten och Naturvårdsverket vill skapa förutsättningar för att öka vindkraftens elproduktion till 100 TWh år 2040 (jämförelsevis producerade den idag dominerande kärn- och vattenkraften vardera cirka 64 TWh fossilfri el 2019).
Det kanske låter som en fin idé. Som energikälla har vindkraften också populär status bland allmänheten. Men är vi beredda på vad det i praktiken innebär med den gigantiska utbyggnad som krävs och planeras? Uppenbarligen verkar den partipolitiska överheten ha sina dubier.
Talande nog har regeringen annonserat en snabbutredning med syfte att avskaffa det kommunala vetot mot vindkraftsbyggen, ett direkt övergrepp mot det lokala självstyret enligt den maktfullkomliga principen att ändamålet helgar medlen.
Boende och friluftsvänner som får en modern vindkraftspark inpå knuten upptäcker snart, som Fredrik Kullberg skriver, att den sannerligen inte är någon idyll, utan: ”en bullrande, blinkande industrizon med kluster av två hundra meter höga turbintorn. Vidsträckta produktionsytor genomkorsade av spindelvävsliknande underhållsvägar och kraftledningar, prickad av vändplaner, transformatorstationer och upplag”.
Det är vad 4500 kvadratkilometer av Sveriges territorium – ett helt Bohuslän! – väntar på att omvandlas till, visar Kullbergs granskning av Energimyndighetens scenario för den yta som vindkraften framöver måste ta i anspråk.
Det betyder väldiga ingrepp i känsliga miljöer och en svensk landskapsbild som estetiskt knappast förändras till det vackrare. Men människor i berörda kommuner kan glömma att protestera. Staten vill bara storskaligt kunna blåsa på och inte låta sig hindras av något lokalt tjafs. Tycker ni det är acceptabelt i en liberal demokrati som vår?
Christian Dahlgrens Blogg 