Vinterlördag

”Christian, vakna!”
Rösten bröt igenom sömnens varma, mjuka vall. En hand skakade lätt min vänstra axel. Motvilligt kom jag till medvetande och kisade med ögonen i morgonljuset. Mamma stod vid sängkanten, hon såg stressad ut på något märkligt sätt. Kunde jag bara inte få sova? Det var ju lördag. Ingen skola, inga måsten, alltså borde jag få stanna under mitt sköna täcke precis hur länge jag ville. Att få sömnen avbruten och upptvingad från sängen var något av det värsta jag visste. Lämna mig i fred!
”Christian , du måste vakna. Har du inte hört vad som hänt? Palme är skjuten.”
Hon vände sig om, gick ut ur mitt rum och stängde dörren. Skjuten? Jag trevade efter klockradion på nattduksbordet och kom in mitt i en sändning där en kvinnlig reporter sammanbitet pratade om ”mordet på Olof Palme”. Hon använde just de orden flera gånger. Vad surrealistiskt det lät. Men Palme hade uppenbarligen verkligen blivit mördad. På riktigt. En stund senare gick jag ner till köket. Mamma höll på att duka fram frukosten. Fil, mackor, O’boy. Min lillasyster skar upp några tomatskivor. Pappa satt med en kopp kaffe. Alla var fortfarande i sina morgonrockar. Utanför fönstret syntes en fullkomligt klarblå himmel över det snöiga skogspartiet som bäddade in Tölö kyrkas torn en bit bort från vårt villakvarter. En granne var redan ute och skottade sin garageuppfart. Det ångade om hans andedräkt i kylan.
”Så fruktansvärt det här med Palme”, suckade mamma.
”Han var hård och elak i debatten. Men det är inget skäl att skjuta honom. Att döda en statsminister, det gör man ju bara inte”, kommenterade pappa.
”Många är ledsna nu”, sa syrran lågt.
Jag rörde i mitt glas O’boy och muttrade: ”Jaha, då får vi vara inne hela dagen och sörja.”
Pappa bröt genast av och som den självklaraste sak i världen förkunnande han: ”Vi ska ut och åka skridskor”.
Framåt förmiddagen bultade vi på oss ordentligt, packade bilen och körde iväg genom staden mot Kungsbackafjorden, som var helt infrusen. Jag hade inte använt mina skridskor på länge, men fick snart in vanan igen. Det var fantastiskt att kunna glida fram över isen så långt ut. Vi tog sikte på ett antal små figurer som satt stilla vid horisontlinjen. Det var några gubbar som pimplade fisk. ”Härligt väder idag”, sa en av dem. ”Nappar det?”, frågade syrran. ”Det kan du ge dig på”, skrockade gubben som snabbt kom i samspråk med pappa om ditt och datt på tema fiske. Det var inget som intresserade mig, så jag lyssnade inte så noga utan tog av mig vantarna och skalade en clementin som syrran ihärdigt propsade på att få hälften av. Jäkla unge. Men i övrigt var det en fin utflykt. Jag kan inte minnas när det varit så mycket is på Kungsbackafjorden.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s