Grönt regeringshaveri

Skrivit i Corren 28/3:

Det kan bli ett hat trick i utslagning från riksdagen till hösten. På den borgerliga sidan riskerar Alliansen att förvandlas från en kvartett till en duo. Som opinionsläget ser ut idag lever Liberalerna farligt nära fyraprocentsspärren och ännu blekare är det för Kristdemokraterna.

På den rödgröna planhalvan hänger hotet om att försvinna tungt över Miljöpartiet. En sådan väljarslakt av småpartierna vore tveklöst en historisk skräll.

Erfarenhetsmässigt hör det dock till sällsyntheterna att ett parti som en gång kvalat in i riksdagen tvingas lämna den parlamentariska värmen. Att tre skulle göra det på ett bräde skulle därför vara en rejäl högoddsare.

Stalltipset är Kristdemokraterna ånyo klarar sig med ett nödrop och barmhärtiga moderata stödröster, Liberalerna hänger kvar trots allt och Miljöpartiet… hmm…

Maskrosor brukar förvisso vara sega överlevare. Men frågan är om inte chanserna till räddning är minst för Miljöpartiet ändå. Priset för att regera som en styvmoderligt behandlad juniorpartner till de maktslugt rutinerade Socialdemokraterna har varit förkrossande.

Sedan valet 2014 har nästan hälften av Miljöpartiets medlemmar flytt. Sakpolitiskt liknar mandatperioden en grön mardröm av svidande kompromisser och blodiga reträtter, inte minst gällande flyktinginvandringen.

Partiet fläckas av sammankoppling med islamiska krafter. Förtroendet för språkröret Gustav Fridolin är hopplöst kört i botten (han får nog vid det här laget hållas inlåst i valrörelsen för att inte jaga iväg ännu fler besvikna medlemmar och sympatisörer).

Köttbenen som Socialdemokraterna kastar åt sin redan svårt skadeskjutna regeringskollega verkar mest tjäna syftet att framställa miljöpartisterna som aparta gröna tomtar. Skattesubventioneringen av elcyklar är ett exempel. Förslaget att straffa bort dieselbilar från städerna ett annat. Och nu även tokreprisen på friåret, återlanserat under beteckningen ”utvecklingsår”.

Det innebär betald ledighet från jobbet för kompetensutveckling, testa nytt arbete eller starta eget. Någonstans mellan 1 miljard till 10 miljarder kronor beräknas kalaset kosta skattekollektivet.

Utvärderingen av den förra varianten, som Miljöpartiet fick en motvillig Göran Persson att gå med på i början av 2000-talet, visade inga märkbara positiva effekter. Tvärtom minskade friåret varken sjukskrivningarna eller arbetslösheten, däremot fick de jobblediga sämre löneutveckling och pensionerade sig tidigare. Varför då göra om detta dyrköpta misslyckande?

Det bär emot att önska någon illa, men faller väljarnas dom hård över Miljöpartiet är det faktiskt välförtjänt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Miljöpartiet

#DeleteTheGovernment?

Skrivit i Corren 27/3:

För några år sedan avslöjades hur myndigheterna i Sverige ivrigt dammsög mobiloperatörerna på känslig information om medborgarnas telekommunikationer. Allt fanns kartlagt i enlighet med EU:s famösa datalagringsdirektiv, vars införande motiverades som ett nödvändigt verktyg för att bekämpa terrorism och annan grov samhällsfarlig brottslighet.

Men den som trodde att staten var att lita på fick ordentligt med tji. Exempelvis utnyttjade Skatteverket gärna datalagringsdirektivet till att jaga fuskare, också i relativt banala taxeringsärenden.

”Vi har en skenande utveckling på antal förfrågningar om våra kunder. Svenska myndigheter frågar urskillningslöst om var våra kunder har varit, vart de har ringt, vem som tar emot samtalet och så vidare”, sa Tele2:s dåvarande vd Thomas Ekman om missbruket (SR 4/5 2015).

Tidigare hade även uppdagats att Skatteverket, Transportsstyrelsen, Bolagsverket och andra myndigheter öppnat omfattande butiksförsäljning av svenska folkets personuppgifter till enskilda företag och organisationer. För dem var naturligtvis dataregistren guld värda som källor för riktad reklam och propaganda. Offentlighetsprincipen gjorde hanteringen fullt laglig.

Men hur var det med etiken och integritetsskyddet? Om byråkratin systematiskt ville kränga personuppgifter, insamlade genom statens tvångsmakt, borde åtminstone berörda medborgare först fått godkänna huruvida de önskade bli kommersiella handelsvaror eller ej.

Debatten i den här frågan blev dock ingenting jämfört med hur det nu stormar kring Facebook. Aktiekursen rasar, hashtaggen #DeleteFacebook trendar, annonsörer drar öronen åt sig, vd:n Mark Zuckerberg nödgas till skademinimerande ursäkter för hur nätjätten ”svikit användarnas förtroende”.

Anledningen är förstås skandalen kring det brittiska konsultbolaget Cambridge Analytica, som kommit över data från 50 miljoner amerikanska Facebookprofiler genom en dubiös personlighetstest. Informationen gick raka vägen till Donald Trumps kampanjteam i syfte att fiska röster i presidentvalet 2016. Ruttet? Moraliskt klandervärt? Antagligen. Men varför förvånas?

Facebook har aldrig varit någon Röda kors-verksamhet som är ”gratis” att ta i anspråk. Vi betalar för nöjet och nyttan att vistas på Facebooks plattformar med att helt frivilligt ge upp vår personliga integritet. Gladligen och dagligen lämnar vi ifrån oss massor av privat information, ett veritabelt Klondyke för Zuckerberg et consortes att exploatera. Det är den enkla, krassa och fabulöst lönsamma affärsidén.

Att en skojare som Donald Trump politiskt profiterat på denna datainsamling må man tycka är stötande. Men ingen har faktiskt tvingats att rösta på honom. Ingen tvingas heller att köpa de varor och tjänster som annonseras på basis av Facebook-användarnas profiler och uppdateringar.

Dessutom – ingen tvingas att vara på Facebook överhuvudtaget. Gillar du inte hur Zuckerbergs monsterbolag beter sig är det bara att lämna. Förhoppningsvis leder Cambridge Analytica-härvan till en större medvetenhet om vad det i realiteten betyder att göra sociala medier till ett personligt skyltfönster.

Dock, minns samtidigt hur den moderna tekniken givit Storebror Staten direkt skrämmande möjligheter att i detalj tråla, samla och lagra information om våra privatliv. Visselblåsaren Edward Snowden avslöjade den hämningslösa massövervakning som USA:s säkerhetsorgan bedriver. Genom FRA-lagen medverkar även i Sverige i detta storskaliga orwellska angrepp på den medborgerliga integriteten.

#DeleteFacebook? Ingen hindrar dig. Men försök ta dig ur den offentliga apparatens finmaskiga nät. #DeleteTheGovernment? Då kommer polisen.

Lämna en kommentar

Filed under Integritet

Gör vildsvinet lönsamt!

Skrivit i Corren 26/3:

Vildsvin är djuren som försvann ur den svenska faunan, men kom igen. På kung Gustaf III:s tid i slutet av 1700-talet var den frilevande stammen i princip utrotad. På statsminister Ola Ullstens tid i slutet av 1970-talet gjorde den comeback.

Ett antal vildsvin som var inhägnade i Sörmland lyckades nämligen rymma (det var dock inte Ullstens fel, vilket kanske bör understrykas för tydlighetens skull) med konsekvens att en mindre population återetablerades i naturen. Först beslutade riksdagen om ny utrotning.

Sedan ändrade sig politikerna och bestämde att vildsvinen var en icke-främmande svensk art, som hade rätt att springa lös i skog och mark. Trots allt hade ju vildsvinen gjort det i tusentals år innan gustavianerna satte stopp för dem. Nu, på Stefan Löfvens tid, lever och frodas vildsvinen som aldrig förr.

Från 80-talet till idag har stammen växt något enormt. Det har blivit ett allvarligt problem för lantbruket, bland annat här i Östergötland. Betesmarker och odlingar förstörs. Skadorna beräknas kosta svenskt lantbruk uppåt 700 miljoner kronor årligen. Eftersom vildsvinen egentligen saknar naturliga fiender att tala om på våra breddgrader, finns bara ett sätt att förebygga deras härjningar: jakt.

Redan skjuts massor av vildsvin, fler än älgar faktiskt. Men det räcker inte för att hålla stammen i schack. Jägarna behöver bättre incitament och det skulle vi alla tjäna på. Ty vildsvinens breda återkomst representerar också något väldigt gott, bokstavligen.

Köttet är ypperligt, smaskiga grejer av högsta klass. Men kan i sällsynta fall innehålla trikiner, en parasiterande rundmask som dör vid upphettning till minst 68 grader. Slarvas det med tillagningen riskerar man annars få den influensaliknande sjukdomen trikinos, ytterst ovanlig i Sverige, fast knappast trevligare för det.

Även om vildsvinen generellt sett är friska små bestar är därför jägarna skyldiga att ta trikinprov. Det är givetvis riktigt och klokt. Better safe than sorry, eller hur? Tyvärr bor vi i överbyråkratiseringens förlovande land där regleringar bortom rim och reson har blivit det försurande normala.

Tror ni det duger med trikinprov? Nej, inte ens då är jägaren tillåten att enskilt sälja vildsvinsköttet vidare till hugade konsumenter, affärer och restauranger. Jägaren är till och med förbjuden att skänka bort köttet. Återstår att fylla den egna frysen full och låta familjen äta rubbet. Eller att åka till en vilthanteringsanläggning, vars betalning sällan ger lön för mödan.

Resultatet? Jakttrycket blir inte vad det borde och skulle kunna vara. En lovande marknad för svenskt närproducerat kött bromsas, samtidigt som lantbrukarna tvingas svära dyrt och bittert över hur de skövlande vildsvinen fortsätter att löpa amok.

Detta missförhållande har Svenska Jägareförbundet och LRF länge försökt ändra på. Senast i förra veckan krävde de bägge organisationerna att systemet reformeras, så att jägarna med spårbara trikinprov får möjlighet att sälja vildsvinsköttet privat. Det fungerar utmärkt i Tyskland, så varför inte i Sverige?

Genom att trycka på sina beslutsknappar i Stockholm har partipolitikerna välkomnat att våra skogar ånyo ska vimla av vildsvin. Då får också partipolitikerna ta ansvar för det. Ska stammen hållas i kontroll och balans, måste riksdagen fixa ett vettigare regelverk som stimulerar till ökad jakt. Kan det vara så himla svårt?

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati, Djur, Lantbruk, Natur

Dolce far niente

Auguste Toulmouche, 1877.

Lämna en kommentar

Filed under Konst

Exakt som musik

Nyckeln till bra skrivande är att få läsaren med sig och samtidigt överraska läsaren. Den förmågan handlar om rytm, om längden på meningarna. Avståndet mellan ett stycke och nästa. Det är som musik, det verkligen så nära musik att det faktiskt är exakt samma sak.

– Paul Auster, författare, intervjuad i DN 25/3.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Han missade Beatles

Skrivit i Corren 22/3:

Tage Erlander är den svenska politikens motsvarighet till tennisfantomen Roger Federer. Mellan 1946 och 1969 satt lundaakademikern från värmländska Ransäter ohotad som statsminister. 23 år i rad! Ett formidabelt rekord.

Som överlägset skicklig maktspelare höll han arbetarrörelsen offensivt samlad, den borgerliga oppositionen vanmäktigt splittrad och formade samhällsutvecklingen efter sina idéer om ”demokratisk socialism” (en oxymoron kan man dock tycka). Det var den svenska modellens gyllene era med Socialdemokraterna i zenit, urstark tillväxt, försumbar arbetslöshet och en ständigt expanderande offentlig välfärdsapparat.

Erlanders sista val 1968 blev en förkrossande triumf. Han sopade hem egen majoritet i väljarkåren, över 50 procent! Sedan vände det tämligen abrupt.

När mästaren Tage tog adjö och lämnade över till Olof Palme var det som tidens gudinna obarmhärtigt vände sig bort från Socialdemokraterna. Partiet förlorade sin hegemoniska ställning och tvingades till en enda lång defensiv som varar in i denna dag.

Olle Svenning, författare och journalist, var i slutet av 60-talet medarbetare till Sveriges längste statsminister och skildrar den perioden i en ny bok, År med Erlander (Albert Bonniers förlag). Svenning målar ett oavbrutet fängslande porträtt av en regeringschef och partiledare som framstår helt osannolik numera. Närmast en renässansmänniska, förbluffande vetenskapligt välorienterad, lika oförställd folklig som utpräglad intellektuell.

Själv slås jag av hur genuint kulturell Tage Erlander var. Han gick ofta på teater, såg konstutställningar, läste kopiöst med skönlitteratur, sökte sig gärna till unga radikala författare som PO Enquist och bjöd in dem till överläggningar på Harpsund.

”Politikerna behöver författarna för att få klarhet i Sveriges problem”, brukade Erlander säga till Svennings krets i regeringskansliet. ”Vi arbetar med samma material och måste lära oss något om människors relationer. Det är diktarnas gåva till oss”, förklarade han.

Erlanders kultursyn var inte simpelt instrumentell som hos många andra politiker. Han läste verkligen romaner i deras egen rätt, utifrån ett uppriktigt intresse att söka förståelse på ett djupare plan. Jag misstänker att detta är en viktig pusselbit till Tage Erlanders politiska briljans. Kulturen gav värdefull insikt i den mänskliga komplexiteten, förfinande hans fingertoppskänsla och hjälpte honom att skarpsinnigare än sina konkurrenter bemästra tidens vågrörelser.

Samtidigt – eller just därför – skrämdes Erlander av tanken på att politiken skulle gripa makt över kultursektorn. Han hänvisade till poeten Werner Aspenströms ord: ”Det är ju de industriella produktionsmedlen som ska socialiseras, inte lyriken, inte konsten, inte kulturen. Socialismen är ett medel för att genombryta en ekonomisk fängelsemur, inte en morallära för hur de så småningom befriade fångarna bör gestalta sina liv”.

Under senare delen av 60-talet exploderade populärmusiken till en mäktig förändrande kraft. Men det gick lite förvånande och fatalt den annars så nyfikne kulturkonnässören Tage Erlander förbi. Olle Svenning skriver:

”Författare kände vi till, men Dylan var för oss på statsrådsberedningen okänd. Det förblev han; det spelades aldrig någon popmusik på Erlanders kansli. Vi lyssnade inte heller till Beatles eller Rolling Stones, generationskamrater med oss unga Erlander-medarbetare. Vi försummade också att lyssna till den musikaliskt enklare Svensktoppen, som annars tydligt visade på ett nära förestående politiskt klimatskifte. De mest populära låtarna handlade om den lyckliga gatan som inte längre fanns och om längtan bort från storstaden – hem till byn”.

Kanske var det där Socialdemokraterna började tappa greppet.

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Kultur, Litteratur, Socialdemokraterna

Frihet åt landsbygden

Skrivit i Corren 21/3:

Utöver tidigare mångmiljardsatsningar på landsbygden satsar regeringen totalt 1,5 miljarder 2019–20 och därefter 400 miljoner årligen…

Så låter i ett reklamblad, ursäkta faktablad, som S/MP-regeringen publicerat på sin hemsida om den i måndags presenterade landsbygdspropositionen. Är det inte typiskt? Det ska ständigt rullas skattepengar och skrytas om det som vore utgiftsregnet på folkets bekostnad något förträffligt.

Mycket i regeringens paket är olika former av stöd och subventioner, som den offentliga apparaten redan har massor av att erbjuda till projektsugna bidragsentreprenörer. Utvärderingar brukar peka på att resultaten av denna generösa hantering varken blir särskilt lyckade eller bestående. Men skam den som ger sig, tänker uppenbarligen Löfven & Co.

I en mening är det utslag av landsbygdsförakt. I den centralstyrda politiska världen är det som Sverige utanför regeringskansliet och storstäderna bebos av några slags u-landsmänniskor, kroniskt beroende av allmosor från högre ort för att klara sig ute i spenaten.

Men landsbygden kan nog ta vara på sig alldeles utmärkt. Om den bara ges frihetligare villkor att utveckla sin potential. Vill regeringen satsa pengar, satsa då främst på att infrastrukturen ska fungera och vara i god trim. Till exempel den idag sorgligt eftersatta Stångådals- och Tjustbanan, en viktig pulsåder för att hålla sydöstra Sveriges landsbygd levande och som Trafikverket vägrar ge en krona för att rusta upp.

Ska småföretagandet gynnas är det inte fler bidragsblanketter som skapar tillväxt. Det är framför allt lägre skatter och färre regler. Den byråkratiska klåfingrigheten är överhuvudtaget ett stort och hämmande problem.

På tisdagens ledarsida belystes den enorma regleringsbörda som lantbrukarna dignar under. Rensa upp och tagga ner på det statliga förmynderiet som slår landsbygdens framåtskridande i bojor.

Avskaffa det rigida strandskyddet, särskilt bekymmersamt för glesbygdskommuner som berövas möjligheten att locka tillbaka folk genom att exploatera attraktiva områden till låga priser jämfört med storstadsregionernas hysteriska marknad. Tillåt gårdsförsäljning av alkohol. Det hade stärkt jordbruks- och besöksnäringen och gjort Sverige allmänt trevligare.

Det landsbygden behöver är inga kryckor. Utan att hindren tas bort för den att stå stadigt stoltare på egna ben.

Lämna en kommentar

Filed under Politik