Döbelnsmedicin, nej tack!

 

Skrivit i Corren 14/11:

”Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, / Jag måste upp, om jag i graven låg”, säger den sjuke Georg Carl von Döbeln inför slaget vid Jutas – enligt Johan Ludvig Runebergs klassiska diktverk Fänrik Ståls sägner om finska kriget 1808-1809.

Desperat utropar den svenske fältherren, ivrig att avvärja de invaderande ryssarna: ”Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre / Som gör mig för imorgon sjufalt värre / Men hjälper mig idag på mina ben!”.

Därav har vi fått uttrycket ”döbelnsmedicin”, en snabbt övergående lindrande kur med kraftigt negativa biverkningar.
Det är ungefär vad Finansinspektionen nu föreslår när man vill skärpa amorteringskravet ytterligare för dem som tar nya bostadslån.

Åtgärden syftar till att dämpa hushållens höga skuldsättning och parera de riskfyllda obalanserna i samhällsekonomin. Möjligen kan det ge en tillfälligt positiv effekt på makroplanet.
Dock kommer det genast att bli smärtsammare för yngre och andra grupper i lägre inkomstskikt att inleda egen bostadskarriär. De får även svårare att flytta till jobb på annan ort, vilket blir vådligt för dynamiken på arbetsmarknaden.

Klyftan förstärks alltså mellan outsiders och insiders, denna kroniska problematik i välfärdssystemet som nationalekonomen Assar Lindbeck länge och utförligt kritiserat.

I vidare bemärkelse är det i och för sig önskvärt med en sundare amorteringskultur i lånesvängen. Men att staten skulle ta ännu större befäl över människors utgiftsprioriteringar i den privata, redan hårdbeskattade hushållskassan är en motbjudande och frihetsinskränkande omyndigförklaring av medborgarna som borde avvisas på rent principiella grunder.

Georg Carl von Döbeln vann slaget vid Jutas. Emellertid förlorade Sverige kriget och kung Gustaf IV Adolf avsattes. Vinner Finansinspektionen gehör i regeringen för tuffare amorteringskrav kan också det bli en dyrköpt historia, för såväl statsminister Löfven som för landet.

I synnerhet bostadsrättsmarknaden visar klara tecken på avkylning och en normalisering vore förstås bra. Samtidigt lurar faran att luften inte pyser långsamt och behagligt ur ballongen, utan att det snarare slutar med en smäll.
Strängare amorteringskrav förefaller därför osedvanligt feltajmat i rådande känsliga läge.

Realt och psykologiskt kan det nämligen, om olyckan är framme, bidra till att utlösa ett isande prisras i fastighetsbranschen som tvärnitar konjunkturen. Hushållen drar in på konsumtionen, efterfrågan i ekonomin minskar, arbetslösheten ökar.

Har Stefan Löfven planer på att fortsätta som statsminister efter valet 2018 bör han nog undvika att leka med äventyrliga politiska marknadsingrepp, som rymmer svåröverskådligt riskabla konsekvenser och som får det att svida ont i skinnet på väljarkåren.

Moderaterna och övriga allianspartier har sedan tidigare, klokt nog, sagt nej till Finansinspektionens döbelnsmedicin.
Kunde politikerna istället enas om slopade ränteavdrag (kompenserat med sänkt inkomstskatt), lättad reavinstbeskattning och avskaffad hyresreglering vore det en betydligt hälsosammare kur för bostadsmarknadens tillfrisknande.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Bostäder

Den sant oberoende

I själva verket har jag aldrig tillhört något parti, ej ens mitt eget, om ett sådant funnits.

– Erik Gustaf Geijer, 1783-1847.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur

Le passage à niveau

Paul Delvaux, 1961.

Lämna en kommentar

Filed under Konst

Sekterismen sliter sönder demokratin

Skrivit i Corren 10/11:

Ett år har passerat sedan olyckan Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. I ett alternativt, trevligare universum hade segraren kunnat heta Joe Biden. Många demokrater hoppades på honom istället för Hillary Clinton och tror idag att Barack Obamas sympatiske vicepresident lyckats bättre än henne i de avgörande delstater som gav Trump nycklarna till Vita huset. Men Biden avstod från att kandidera.

I sin kommande memoar, som släpps nästa vecka, förklarar han varför. Joe Biden är säker på – och det sannolikt med rätta – att han skulle vunnit över den mindre populära Hillary Clinton i primärvalen om Demokraternas nominering till presidentposten.

En starkt bidragande anledning till att Biden ändå lämnade walkover, var att han inte hade lust och ork att utsättas för den hårda smutskastningskampanj som Clintons ihärdigaste supportrar hade i beredskap. Det säger något om det politiska klimatets polarisering och urartning.

Clinton fick själv en tuff match i det egna partiet mot vänsterutmanaren Bernie Sanders, vars anhängarskaror avskydde Hillary med febrig religiös hetta. På detta sedan Donald Trump, som slog alla tidigare bottenrekord och eldade sina väljare med rena hatretoriken.

Trump jämförde Clinton med djävulen, lovade att kasta henne i fängelse och deltagarna på hans kampanjmöten jublade i blodtörstig fanatism. En civiliserad, anständig man av gamla stammen som Joe Biden kan knappast klandras för sin ovilja att kandidera på sådana villkor. Men om de mer lämpade flyr fältet, vad blir konsekvensen? I USA ser vi resultatet.

Det Biden i grunden blev offer för var den moderna politikens utveckling mot sekterism, där större mekanismer är i rörelse än det traditionella meningsutbytet kring olika idéer och förslag. Det är ett djupt osunt fenomen som tenderar att omöjliggöra demokratins nödvändiga element av måttfullhet, respekt, hyfs och kompromissorientering.

Som den amerikanske journalisten och författaren David Brooks nyligen skrev i DN (5/11):

”Idag handlar partianknytning för många inte om vilket politiskt parti som driver den bästa politiken som det var på, låt oss säga, Eisenhowers och Kennedys tid. Det handlar inte ens om vilket parti som har den bästa grundfilosofin, som det var under Reagans tid. Nu för tiden är partitillhörighet ofta allomfattande. Folk använder partiidentiteten för att fylla det tomrum som uppstått när deras andra anknytningar vissnat bort – religionen, etniciteten, lokalsamhället, familjen”.

Därmed ser den engagerade insatserna så höga i den politiska kampen att inte en tum mark får släppas. Utrymmet för hälsosam distans försvinner, blicken förmörkas av livsavgörande känslor. Partiföreträdare av skild falang blir till existentiella fiender som måste krossas.

Vi är inte förskonade från liknande stämningar i Sverige. Det räcker att kasta ett öga på åsiktskrigandet i sociala medier. Skoningslöshet, hån och förintande personangrepp är digital vardagsmat. Enligt Brottsförebyggande rådet drabbades tre av tio svenskar med politiska förtroendeuppdrag av hot, trakasserier eller våld under valrörelsen 2014. I valet nästa år befarar SKL, Sveriges kommuner och landsting, att det blir ännu värre och vill inrätta en hjälplinje för utsatta politiker (SVT 8/11).

Vi har alla ett ansvar. Detta kan inte fortsätta.

Lämna en kommentar

Filed under USA, Politisk kultur, Demokrati

Farligt utan Nato

Skrivit i Corren 9/11:

Den ryska ekonomin går knackigt. Tror ni det hindrar Putinregimen från att upprusta? Precis som under Sovjettiden är militären prioriterad framför andra samhällsområden. Kreml skär gärna ner på smöret, bara det finns pengar till fler kanoner.

Talande är storsatsningen på att stärka slagkraften i Östersjöregionen. På basen i Kaliningrad-enklaven sker en synnerligen ambitiös uppgradering av den offensiva förmågan.

Där laddar man nu med nya Iskanderbatterier, det är markrobotar som kan bära kärnvapen och med hög precision slå ut mål på 500 kilometers avstånd. Man byter ut sina gamla strids- och attackflygplan mot nya prestandavässade, muskulösare modeller; MIG-29 SMT och SU-30 SM.

Samtidigt effektiviseras luftvärnssystemet med robotar som har 400 kilometers räckvidd. Man har även placerat ut signalsökande höghastighetsmissiler (Krypton CH-31 AD) för att omintetgöra motståndarens radarkapacitet och göra honom blind.

Allt detta tyder knappast på en defensiv inställning. Ryssarna tycks snarare ivrigt bygga upp styrkor för att tidigt ta herraväldet i luftrummet och därigenom snabbt kunna flytta fram sina positioner till sjöss och på land. Vi kan inte utesluta att Ryssland förbereder sig för storkrig, eftersom det är just så som vår stora granne i öster de facto agerar. Sanningen måste skådas i vitögat.

De senaste årens tilltagande spänningar kan helt och hållet skrivas på Putins konto. Det är hans revanschistiska och aggressiva politik, hans demonstrativa förakt för folkrätten och den europeiska säkerhetsordningen, som skapat den mörknande situation vi tyvärr befinner oss i.

Krim är annekterat, varje dag dör människor i östra Ukraina. Det är Putins verk. Läget börjar gradvis bli skarpare i Östersjöområdet. Vem bär skulden och varför?

Uppenbarligen har Putin ögonen på att återsamla det gamla ryska imperiet och baltstaterna känner påtagligt de isande blickarna från Kreml. Nato kan i praktiken inte skydda dessa sina små utsatta medlemmar utan Sverige.

Och ska Ryssland neutralisera Nato i Östersjön är de tvingade att kontrollera delar av svenskt territorium, främst Gotland. I en konflikt har de geografiska och militärstrategiska realiteterna alltså redan dömt oss till inblandning.

Vad är då alliansfriheten värd? Särskilt som vi idag inte ens har tio procent kvar av det försvar som vi hade under kalla kriget.

I motsats till Ryssland är Sveriges ekonomi god. Ändå tvekas det om att anslå rejälare summor till en återuppbyggnad av försvarsförmågan, även om viss bättring sent om sider skett. Beslutet att köpa in det amerikanska luftvärnssystemet Patriot är exempelvis ett lovande steg i rätt riktning.

Men det kommer att ta lång tid innan vi har några verkligt respektingivande och avskräckande egna militära klor igen. Dessa brister kan inget svenskt Natomedlemskap reparera, en allians kräver gemensamma åtaganden och kan inte tillåta fripassagerare.

Dock skulle ett Sverige i Nato kvickt höja priset betydligt för Ryssland att ge sig in på äventyrligheter. Vi skulle vara garanterade hjälp och kunna räkna med traktatsförbindande skydd under USA:s kärnvapenparaply. Nato skulle kunna ”låsa” Kaliningrad genom att stationera en bas för marinfartyg, stridsflyg och robotar på Gotland.

Bara det hade fått Putin att deppa, men alla andra invånare runt Östersjön skulle sovit lugnare om natten.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Nato, Ryssland

En folkfiende?

Skrivit i Corren 8/11:

Leif Östling löper offentligt gatlopp som vore han var mans niding. Från alla håll och kanter armbågar sig rättfärdighetens apostlar fram i mediernas strålkastarljus för att utslunga förkastelsedomar över Svenskt Näringslivs ordförande. Det är blodvittring på Östling, denne folkfiende. Ropen skalla: korsfäst, korsfäst!

Det liknar närmast en modern variant av Axel von Fersens lynchning på Stockholms gator. Vari ligger Leif Östlings skuld som orsakat sådan upphetsning?

Axel von Fersen blev offer för ryktesspridning att han låg bakom kronprinsen Karl Augusts död 1810. Egentligen handlade det om att den dåvarande makteliten ville näpsa den siste gustavianen, han som ansågs hota deras legitimitet och ställning.

En parallell till ivern att karaktärsmörda Östling kan nog anas när såväl statsministern som finansministern med illa dold förtjusning eldar på indignationen i Karl XIII:s anda.

Är Sverige inget rättssamhälle längre? Vad hände med respekten för äganderätten? Leif Östling har inte gjort något kriminellt. Han har tjänat pengar utomlands och investerat dessa privat förvärvade inkomster i två andra EU-länder. Helt lagligt. Men sådant gör systemets väktare nervösa.

Det sätter ett obekvämt ljus på det skyhöga svenska skattetrycket som Östling utmanar genom att inte utan vidare snällt underkasta sig fogden hemmavid. Han bryter mot den implicita politiska förkunnelsen att staten har fri dragningsrätt på alla svenska medborgarnas ihoparbetade pengar i den heliga kollektivistiska solidaritetens namn.

Han har dessutom mage att rakt ut i statstelevisionen fråga: ”Vad fan får jag för pengarna?”. Inte undra på att larmet går bland rikets styrande klass och deras lojalister. En profil som Östling! Han spelar inte efter de blågula konsensusreglerna! Han agerar subversivt och svär i kyrkan! Folk kan ju få idéer!

Ja, tänk om folk faktiskt fick det. Ty Leif Östlings burdusa fråga är knappast orimlig. Vanliga löntagare har inte samma möjligheter som mångmiljonären Östling et consortes att skatteplanera. Därför sitter de mycket hårdare fast i fogdens skruvstäd (inräknat ”dolda” skatter tvingas Medelsvensson lämna cirka 70 procent av frukten från sin arbetsinsats till det offentliga varje månad) och är väsentligt mer beroende av systemet än välbärgade människor i socialgrupp 1.

Förra året inkasserade politikerna totalt 1920 miljarder kronor i skatt. En svindlande summa. Vad får vi för pengarna? I oroliga omvärldstider finns inget militärt försvar värt namnet som kan trygga nationens frihet och trygghet. Polisen tycks lösa allt färre brott ju högre anslag myndigheten får. Samma sak med utbildningsväsendet.

Skolan kostar skjortan men resultaten går sannerligen inte att skryta med. Skattekronorna rullar till den kostnadstunga sjukvården, ändå är tillgängligheten ett så kroniskt problem att patienter bokstavligen riskerar att dö i väntan på behandling.

Något måste vara allvarligt fel när avgörande systemsektorer som dessa inte levererar. De som bär ansvar för resursernas förvaltning har skäl att erinra sig den legendariske socialdemokratiske socialministern Gustav Möllers bevingade ord: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Istället surras Leif Östling vid skampålen. Men är det verkligen han som hotar skattemoralen?

Lämna en kommentar

Filed under Skatter

Stig på Sydostexpressen!

Skrivit i Corren 6/11:

Förra veckan hölls ett samregionalt seminarium i Linköping om Stångådals- och Tjustbanans framtid. Ljus eller mörk? Det beror givetvis på. 2016 tog mer än 665 000 personer tåget på sträckorna, en ökning med 10 procent på ett år. Den positiva resandeutvecklingen, om den står sig, är ett prima argument för dem som vill rusta upp banorna. Här finns potential.

Enligt en ny rapport, framtagen av järnvägskonsulten Per Corshammar på uppdrag av de sju kommunerna längs Stångådalsbanan, skulle en helrenovering kosta 4 miljarder kronor. Inte billigt, men sannolikt en vettig investering. Modern banstandard ger snabbare tåg och restiderna kan kortas substantiellt.

I jämförelse med idag skulle vi kunna börja tala om en ”Sydostexpress” mellan Linköping och Kalmar. Regionerna knyts fastare ihop och förstoras. Pendlingsmöjligheterna blir väsentligt bättre, smidigare transporter gynnar näringslivet och de mindre kommunerna får attraktivare villkor.

Politiker och företag från Kalmarsidan är angelägna om en upprustning. Det var förstås ingen slump att seminariet om Stångådals- och Tjustbanan därför förlades till Linköping, eftersom Östergötlands makthavare behöver väckas. De har hittills visat klent intresse och satsar hellre sitt krut på Ostlänken.

Men två tankar, eller spår, borde rimligen gå att hålla i huvudet samtidigt. Den hägrande vinsten med vassare kommunikationer till Stockholmsregionen bör inte fördunkla tillväxtchanserna som även uppgraderingen av Stångådals- och Tjustbanan ruvar på.

Det existerar ingen motsättning, tvärtom. Som Per Corshammar säger: ”Då har man ett större upptagningsområde och det betyder att ju fler järnvägar man kan få till sin stad, desto mer betyder det för arbetsmarknaden och lönsamheten i Linköping” (SVT 1/11).

En mörkare framtid för järnvägsförbindelserna till Västervik och Kalmar lär det dock bli om våra bägge regioner inte kan samarbeta. Som bekant kammar Stångådals- och Tjustbanan noll i Trafikverkets förslag till nationell transportsystemplan perioden 2018-2029.

Utan enad Kalmar-Östergötlandsfront är utsikten nog minimal att ändring i statens anslagsprioriteringar kommer till stånd. Det vore tråkigt. Förfaller banorna och ”Sydostexpressen” blev en dröm blott, gjorde vi oss själva en otjänst.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Trafik och kommunikationer