Långö som det var då (69)

Muraregatan kring 1920. I huset till höger (Muraregatan 25) finns ett bageri, som drivs av Carl Wilhelm Emanuel Pettersson. I den större byggnaden till vänster finns butiken Långö Specerier – i folkmun kallad ”Trappa upp, trappa ner”.

Muraregatan i början av 70-talet, från en annan vinkel. Butiken ”Trappa upp, trappa ner” är utrymd. Nu ska hela rasket rivas.

Samma del av Muraregatan idag. Radhusen byggdes 1978-79.

Lämna en kommentar

Under Långö

Långö som det var då (68)

Backen på Östra Strandgatan åren kring 1960.

Lämna en kommentar

Under Långö

Långö som det var då (67)

Blekinge Läns Tidning den 29 april 1903.

Lämna en kommentar

Under Långö

Långö som det var då (66)

Blekinge Läns Tidning den 25 februari 1903.

Lämna en kommentar

Under Långö

En sån där typisk krönika innan sommarlovet

Skrivit i Corren 18/6:

Jaha, krönikedags igen. Vad ska jag skriva? Ingen aning, ärligt talat. Mitt huvud är vid det här laget ekande tomt på idéer. Vill bara iväg på semester och det är jag väl knappast ensam om när det är fredag och stranden väntar, gott folk. Förstår ni mig? 

Jo, nu dök en idé upp! 

Det är ju snart Wimbledon igen och apropå det så har jag hittat ett gammalt exemplar av tidningen Music Life, ett japanskt KISS-special från 1977, där Gene Simmons svarar på allt mellan himmel och jord. På frågan om sitt idrottsutövande får vi otippat veta att han gillar att spela tennis ”to the death”. 

Trots att jag är ett inbitet KISS-fan sedan barnsben, har jag aldrig hört talas om denna sensationella uppgift tidigare. Kanske är det svårt att visualisera Simmons på en tennisbana, men tydligen är demonbasisten ingen motståndare att leka med, oförsonligt jagande med racketen intill döden för att vinna varje boll.

Spelar han månne fortfarande? Hur är hans backhand? Serven? Vilket är hans favoritunderlag? Visst är vi alla ivriga att få mer information! Nåväl, när det gäller sport måste Gene definitivt räknas som den överlägset coolaste i originalgruppen. 

Om ni brinner av nyfikenhet på de övriga medlemmarnas motionsaktiviteter: Peter Criss simmar, Paul Stanley bowlar, Ace Frehley idrottar föga överraskande inte alls – fast han gillar å andra sidan att titta på tennis (vilket ändå är värt en liten stjärna i boken åt The Spaceman, eller hur?).

Okej, det var det ämnet det. Hur många tecken är det kvar? Jämrans också. Jag måste fylla lite spaltutrymme till. Det är blankt i skallen alltså, krampaktigt tomt på… Just det, apropå tomhet. Skulle du vara en spaceman som Ace och råka trilla oskyddad ut i tomma rymden, då gäller det att illa kvickt finna en lösning. 

Motstå reflexen att hålla andan, blås ut luften direkt, annars sprängs lungorna. Vakuum är farligt lurigt. Cirka 15 sekunder är tiden att handla, sedan blir du medvetslös. Men det är ingen större fara än, förutsatt att en hjälpande hand är i krokarna som kan rädda dig inom 1 till 2 minuter. Sedan är det tyvärr ganska kört. Sensmoral: Säkrast är som vanligt att stanna hemma och spola kröken. 

All right, nu fick jag till ett antal rader ändå, minsann. Fiffighet krävs det. Man kan väl börja runda av då så smått. En knorr, något tänkvärt, ett politiskt budskap av en klok person som… som… tja, Gösta Bohman kanske! Japp, honom tar vi. 

Så här sa han i riksdagen på min födelsedag den 4 juni 1976: ”Och jag vill till sist än en gång upprepa att det måste vara den enskilda medborgarens frihet som skall stå i centrum för samhällsarbetet”. 

Inte sant? Rösta på Gösta. Och därmed är jag i mål, puh! Slut för idag, tack för idag. Trevlig sommar, kära läsare! 

Lämna en kommentar

Under Kultur, Politik, Rock, Rymden, Tennis

Ett oansvarigt och cyniskt misstroendevotum

Skrivit i Corren 17/6:

På måndag kommer en misstroendeomröstning mot regeringen att äga rum i riksdagen. Och som oppositionens stridsstyrkor är formerade, betyder det adjöss till Stefan Löfven som statsminister.

Kanske. Gardera med kryss. När hela havet stormar i politiken kan allt hända och fram till att omröstningen verkligen sker är det vådligt vågat att sia någonting säkert. Det må tyckas nattsvart för Löfven idag. Men det kan ha ändrats till imorgon bitti. Eller lördag förmiddag. Vem vet?

Ty säga vad man vill om den här killen. Men dålig på att behålla greppet om regeringsmakten är han inte. Löfven har brutit sig ur svåra lägen förr och triumferat mot tuffa odds, som vore han den svenska politikens motsvarighet till Harry Houdini. Ska han lyckats blända publiken med ett nytt överlevandstrick också denna gång?

Själv törs jag luttrad inte satsa mina egna surt förvärvade och hårdbeskattade pengar på varken det ena eller det andra. Men jag är sannerligen inte förvånad över att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna funnit varandra och blåst upp frågan om marknadshyror i nyproduktion till en förevändning att skapa politiskt kaos, möjligen nyval på kuppen.

Det är bara att instämma med Centerns Annie Lööf: ”Det här visar ju varför ytterkantspartierna inte ska ha inflytande över svensk politik, det blir ju en lekstuga där man har mer fokus på spel och taktik och mindre på viktiga samhällsproblem.”

Knepigare att begripa är Moderaternas och Kristdemokraternas agerande när de villigt rusar för att göra V och SD sällskap på barrikaden. Visst, varsågod att störta Löfven. Men verkar det inte ganska märkligt, rent cyniskt faktiskt, att fälla honom som protest mot en marknadsliberal reform som M och KD gillar? Vilken uppfattning bidrar man då till att ge väljarna om hur politik bedrivs i detta land? Det är inte seriöst, helt enkelt.

Och hur ansvarigt är det att kasta Sverige in i regeringskris nu, medan pandemin fortfarande grasserar och det blott är dryga året till ordinarie riksdagsval? Att V och SD är sjövilda partier till sina respektive naturer är ingen ursäkt för att även M och KD ska uppträda som busungar i riksdagens OBS-klass.

Lämna en kommentar

Under Politik

Akta så att inte Storebror klampar in

Skrivit i Corren 16/6:

Inspirerade av George Orwells dystopiska roman 1984 komponerade den brittiska rockgruppen Judas Priest i 80-talets början låten Electric Eye som gisslar övervakningssamhället: ”You think you’ve private lives / Think nothing of the kind / There is no true escape / I’m watching all the time”. 

Av sångtexten framgår vidare att det spanande elektriska ögat kommit till genom val, för att skydda medborgarna. Men blivit en allseende spion som berövat enskilda människor deras frihet. Electric Eye räknas numera som en klassiker inom den tunga rockmusikgenren heavy metal och utgör ett tidstypiskt exempel på hur samhällsdebatten färgar populärkulturen.

Då, tidigt 80-tal, var fortfarande integritetsfrågorna politiskt brännbart stoff – särskilt som årtalet i titeln på Orwells bok närmade sig. Var han på väg att bli sannspådd i sin otäcka vision, hotade statens växande kontrollmakt att utvecklas till demokratins fiende, väntade Storebrors totalitarism i farstun? 

Ta upp den debattråden idag och hur många tror du lyssnar? Det är inte längre den starka staten vi fruktar. Snarare följderna av en statsmakt som visar allvarliga tecken på försvagning och därför inte går att riktigt lita på. Det är också en utveckling som bär draksåddens faror med sig. 

Frihetens grundläggande villkor är att lag och ordning råder, att människor kan känna sig trygga och säkra i vardagen. Hur ser det ut i Sverige och en stad som Linköping? En hänsynslös gangsterkultur, en råbarkad kriminalitet har slagit rot och statens våldsmonopol är i gungning. Detta är A och O att åtgärda. Hederligt folk måste skyddas, brottsligheten stävjas. Inget snack om det. 

Vi behöver en effektivare polis, skarpare lagstiftning, hårdare straff, utökade befogenheter åt staten att ingripa och kontrollera, kommunala vakter på gator och torg, fler övervakningskameror, hela batteriet! Vem däremot? 

Inte jag. Än. Det finns definitivt goda och nödvändiga skäl att vässa tänderna och pumpa musklerna. Jag är bara en smula betänksam över risken för fartblindhet i de tuffa tagens samtid, att kraven på trygghet och säkerhet gör att personliga integritetsaspekter offras bortom rimlighetens gräns, att medborgerliga fri- och rättigheter naggas mer än lovligt i kanterna när staten släpper bromsen och rusar på bred offensiv. 

Var ständigt nyktert vaksam mot makten, vänner. Annars kan vi vakna till en morgondag i Storebrors skugga där de gamla tonerna blivit plågsamt aktuella: ”You think you’ve private lives / Think nothing of the kind / There is no true escape / I’m watching all the time”. 

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Integritet, Kultur, Lag och rättsväsende

Bilen har kommit för att stanna

Skrivit i Corren 15/6:

Flinade ni åt rubriken? Det var avsikten. Grodan kunde varit en klassiker med tanke på upphovsmannen. Men den släpptes tyvärr inte igenom av Expressens legendariske chefredaktör Bo Strömstedt. Ett gravt publicistiskt misstag, menade han i sina memoarer Löpsedeln och insidan (1994):

”Jag ångrar alltjämt – ett älskvärt exempel – den överdrivna hänsynsfullhet jag visade när Pehr G Gyllenhammar en gång bett att få skriva en artikel. En underdirektör hade dummat sig, litet bilfilosofi var av nöden. Birgitta Reis på Volvo ringde och undrade om manuskriptet kommit fram och jag svarade – efter att länge ha övervägt med mitt samvete – att jag tänkte ändra första meningen. 

’Jaså’, sa hon bistert, ’skulle det vara något fel på den?’ ’Du kan ju läsa själv’, sa jag. Hon läste och började fnissa generat. Första meningen löd: ’Bilen har kommit för att stanna’. Fortfarande sörjer jag över att jag berövade svenska folket ett ordspråk.”

Ja, synd. Men det lustiga syftningsfelet åsido. Gyllenhammar hade ändå rätt i det han egentligen menade. Att bilen inte kommer att försvinna. Idag må ogina politiker och aktivistiska byråkrater hett önska bort bilarna till förmån för andra kommunikationsmedel, helst kollektiva eller pedaldrivna, gärna apostlahästarna i centrala stadsmiljöer. 

Det är dock empiriskt ostridigt att människor i allmänhet värderar sin flexibla, personliga mobilitet mycket högt, vill äga och köra egen bil även om det svider i plånboken av fördyrande pålagor. Få tecken tyder på en falnande folklig attraktionskraft. I synnerhet som bilarna blir allt bränslesnålare, säkrare, tystare och miljövänligare. Snart kan vi glömma bensin, diesel och avgaser. Fordonsflottan elektrifieras och med AI-teknikens snabba utveckling kan den runt hörnet även vara självstyrande ute på vägarna. Räkna med att växande privatbilism hör framtiden till. 

Men det vill uppenbarligen inte Linköpings makthavare veta av. Som Corren rapporterat (9/6) ska tillgängligheten för bilar i innerstaden försämras ytterligare. Cyklister och fotgängare ska i första hand prioriteras enligt kommunens trafikplan, i andra hand kollektiva färdsätt. I tredje hand kommer bilisterna. Målet är att andelen resor med bil ska minskas från 64 till 40 procent. Vad tror ni konsekvenserna blir för den redan pressade cityhandeln? 

Den borgerliga Linköpingsalliansen lovade i sitt samverkansprogram efter maktskiftet 2018 att förbättra framkomligheten – särskilt i tätorten, åtgärda parkeringsproblematiken i stadskärnan, gör den nåbar och ”inte skambelägga nyttjandet av olika trafikslag”. Med andra ord skulle det äntligen vara politiskt okej för vanliga människor att köra bil i Linköping. Men det är väl som med ambitionen att sänka skatten. En avstannad tanke. 

Lämna en kommentar

Under Linköping, Trafik och kommunikationer

Mannen som stod det onda emot

Skrivit i Corren 12/6:

Om kungahuset tyckte Vilhelm Moberg inte. ”I en monarki uppkommer alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen av Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, dundrade han i pamfletten Därför är jag republikan (1955). 

Men trots sin principfasta republikanism och liberala frihetslidelse hade Moberg ett gott öga till Karl XI, kungen som 1680 inrättade det karolinska enväldet. Hur gick det ihop? Svaret finns i skriften Svensk strävan, publicerad under brinnande världskrig 1941 när Sverige hukade under hotet av nazitysk ockupation. 

Innan Karl XI:s regentperiod hade tidigare kungar och drottningar förlänat stora delar av kronans jord- och godsegendomar till adeln (bland annat som belöning för att frälset ställt upp i det evinnerliga krigandet). En fatal konsekvens var att Sverige närmade sig ett feodalt system, där traditionellt fria torpare och bönder blev utlämnade åt aristokratins godtyckliga herremakt. Karl XI satte stopp för detta. Han behövde åtgärda statens konkursmässiga finanser och rusta upp det misskötta militära försvaret. Lösningen? 

Mängder av gods och gårdar som adeln berikat sig på drogs in till kronan igen – den så kallade reduktionen. Högadelns ställning försvagades markant och kronans stärktes till den grad att Karl XI kunde göra kungamakten enväldig. Dock strängt under lagen, vilket han noga påpekade och bondeståndet jublade. Adelns tyranniserande runt omkring i bygderna var ett avslutat kapitel. Äntligen garanterades ordning och rättvisa i den svenska staten, ansågs det. 

Vilhelm Moberg, alltid på småfolkets sida, gav den kungliga politiken ett erkännande som sannerligen inte var fy skam. I Svensk strävan hävdade han: ”Karl XI:s reduktion är den största sociala omvälvningen i nyare tid i Sverige. Den räddade en bondeklass, som höll på att förslavas. Därmed räddade den helt enkelt förutsättningarna för uppkomsten av det moderna Sverige, för uppbyggandet av det land som är vårt. Den betecknar kanske den allra största segern för svensk strävan på frihetsgrund.” 

Det kan låta som en paradoxal slutsats av Karl XI:s väg till sin enväldesposition. Men han var ändå en duglig, seriöst arbetande monark och så himla fel hade väl inte Moberg. Att det sedan gick åt pipan med förskräckelse när Karl XII tog över faderns tyglar må vara en annan femma. Hursomhelst, poängen i resonemanget var att Vilhelm Moberg ville inpränta att det stolta arvet efter generationer av frihetssträvande svenskar då, 1941, var i direkt dödlig fara att gå om intet. 

Hitler och hans mordiska knektar stormade triumferande fram genom Europa. Våra broderländer Norge och Danmark var nyligen härtagna. Det var absolut nödvändigt att bjuda nazisterna beslutsamt motstånd och försvara det fria, oberoende Sverige från att förslavas. Inget opportunistiskt medlöperi, ingen feg och ryggradslös anpassning till den grymma herremakten på folkmaktens bekostnad!

Strax efter krigsutbrottet 1939 publicerade Moberg ett upprop, delvis alluderande på Bergspredikan, för att tydliggöra vad som låg i vågskålen och han var beredd på det yttersta offret: 

”Jag har någonting att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår: Det är rätten att råda över mig själv, över själ och kropp. Det är rätten för mina barn att leva fria i det land, där de fötts… Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattar i den sköna drömmen om jorderiket, som en gång skall höra människan till… Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden. Jag måste stå det onda emot.”

Nej, haraktigt undfallande inför frihetens fiender – som åtskilliga inom den svenska samhällstoppen dessvärre nesligen var – kan man svårligen anklaga Vilhelm Moberg för. Det mörka året 1941 publicerades inte blott Svensk strävan, den skriften var endast en uppladdning till Mobergs viktigaste insats för att höja allmänhetens beredskapsmoral och stridsvilja. 

På hösten utkom romanen som behandlade konfrontationen med ondskan i 1650-talets småländska Värend. Dess självägande bönder hamnar under oket när svenska kronan skänker markerna till en förtryckande, utsugande tysk adelsman. Bönderna svär att enade resa sig mot inkräktaren. Men de flesta bleknar när det verkligen gäller. Vore det inte förnuftigare med eftergifter och foglighet som kanske får tyrannen på mildare tankar? Sådant moraliskt och civilisatoriskt ruinerande kollaborerande är dock väsensfrämmande för unge bonden Ragnar Svedje. 

Med vapen gör han motstånd och tvingas fly till skogs. ”Rätten var kvar och den var oförgriplig. Den var hans, rätten att råda sig själv. Icke behövde han egen frihet mindre, därför att de andra kunde umbära sin. Icke satte han priset lägre på friheten, därför att de fega kunde vara den förutan.” 

Men han förblir inte ensam. En hemlig budkavle sprids från by till by som manar de förtryckta till uppror. ”Neka dagsverken! Hemsök adelsgårdarna! Kvittera herrarna! Vi skall göra oss frie! En eld är någonstans i lönndom upptänd, och nu löper den omkring… Budkavle kommer! Budkavle går! Rid i natt, i natt!”

Det gick inte att ta miste på den dagsaktuella symboliken. Berättelsen Rid i natt! blev en jättesuccé, slukades i stugorna, en klar indikation om var vanliga svenskar stod. Friheten var folkets arvedel och den skulle fortsatt värnas i prövningens stund. Hos den överväldigande majoriteten vilade uppslutningen bakom demokratin, rättsstaten och humanismen på solid grund. 

80 år har passerat sedan Rid i natt! första gången mötte läsarna och åter präglas tiden av krafter som utmanar våra frihetsvärden. Hur stark är viljan, beredskapen, förmågan, att stå det onda emot numera? 

Lämna en kommentar

Under Historia, Kultur, Litteratur

Sommar, sol och sopor

Skrivit i Corren 10/6:

Loja vågor nere vid strandkanten, lekande måsar i skyn. Omsluten av idel flytande blått vilar dagen på årorna och det är skönt att leva. Ett stilla jubel i bröstet. Underbara juni med frihet, ljus och prunkande rikedom. 

Har någon tolkat känslostämningen bättre än gamle Israel Kolmodin i psalmen, den mest älskade av dem alla, det svenskaste av soundtrack: ”Den blomstertid nu kommer / med lust och fägring stor. / Du nalkas, ljuva sommar, / då gräs och gröda gror. / Med blid och livlig värma / till allt som varit dött, / sig solens strålar närma, / och allt blir återfött.”

Ja, lyrisk är sommaren, den efterlängtande. Det svalkar härligt från sundet där båten är förtöjd. Jag ligger på klippan, ser ut över vattnet och himlen, dricker kaffe, äter en fralla och bläddrar lite förstrött bland nyheterna i tidningen. En anspråkslös picknick i naturens vänliga famn. Vem kan väl vara inomhus dessa dagar, om man inte tvunget måste? 

Det är också tydligt att mitt tillfälliga smultronställe frekventerats av andra utelivsnjutande personer, vilket jag självklart inte har något emot – om det inte vore för spåren som de lämnat. Några tömda läskburkar, sladdriga matförpackningar i papper och plast, en använd engångsgrill. Allt nonchalant kringspritt på marken intill ett buskage i närheten. Det är sånt som får ilskans mörka moln att fara genom sinnet. 

Den blomstertid nu kommer, hand i hand med den stora nedskräpningstiden då konsumtionssamhällets sopor bland gräs och gröda gror! Svärande tog jag ansvaret för mina okända medmänniskors ansvarslöshet och plockade upp eländet, givetvis. Men ska det verkligen vara nödvändigt? Saknar folk grundläggande vett och hyfs och basal miljömedvetenhet? Den hedervärda organisationen Håll Sverige rent har tagit fram intressanta siffror. 

Förra året i juni uppskattades att 35 miljoner skräpföremål, motsvarande 60 ton skräp, kastades på marken bara under en vecka i vårt avlånga konungarike. Vanligast är cigarrettfimpar, följt av snusprillor, därefter (i fallande skala) material i plast, papper/kartong, metall och glas. Varför dessa skamliga 60 veckovisa ton överhuvudtaget kunnat hittas, mätas och vägas är dock gåtfullt. 

Enligt den opinionsundersökning som Håll Sverige rent redovisar på sin hemsida tycker nämligen 99 procent av oss, alltså i princip varenda kotte, att nedskräpning är fel. Ändå ligger skräpet där. Konstigt va? Att agera dumt, trots att man vet att det är dumt, är dummare än dummast. Skärpning, medborgare. 

Hälsa inte sommaren välkommen med ovälkommet avfall, undvik att skita ner Sverige när det är som vackrast. Var glad, var vettig. Det är inte huvudet du ska stoppa i närmaste soptunna, det är ditt skräp. 

Lämna en kommentar

Under Kultur, Miljö