Upp med ridån för TV-teatern!

Skrivit i Corren 7/4:

Att vara eller icke vara, det är frågan som Hamlet ställde och han gjorde det första gången i svensk television söndagen den 4 december 1955. Regissören Alf Sjöberg hade repeterat i två månader med 18 skådespelare och ett studioteam på 30 man för denna exklusiva Shakespeareföreställning som sändes direkt.

I huvudrollen syntes den magnifike Bengt Ekerot – och det gjorde även kameror och mikrofonsladdar. Men trots sådant tekniskt mankemang, som kanske snarare accentuerade dramats tidlöshet, blev bemötandet en stor framgång. Svensk TV hade klarat det historiska eldprovet. Det gick ju faktiskt att göra teater i rutan! 

Tvivlare på den saken fick definitivt kapitulera två år senare, 1957, när Ingmar Bergman debuterade som TV-regissör med en uppsättning av Hjalmar Bergmans Herr Sleeman kommer. Sjöbergs och Bergmans pionjärinsatser etablerade TV-teatern som ett kulturellt flaggskepp inom den dåvarande public service-verksamheten. 

TV-publiken togs på allvar. De konstnärliga kvalitetskraven var liksom produktionsmålen högt ställda. En fast kärnensemble anställdes. Pjäser, klassiker blandat med nyskrivet material, sändes i strid ström, minst en gång varje vecka. Det blev allt från August Strindberg till Harold Pinter. 

Guldåldern mellan 60- och 80-talen bjöd på åtskilliga oförglömliga höjdpunkter. Exempelvis skulle Lars Molin fira skandaltriumf med Badjävlar, Bo Widerberg väcka uppmärksamhet med Arthur Millers En handelsresandes död, och Björn Melander göra Lars Norén till en fixstjärna med Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud. Den svenska TV-teatern nådde brett genomslag i folkhemmet och gav internationellt eko därtill. Men dess existens skulle icke få vara. 

Lars Löfgren, som ledde TV-teatern 1969-83, har kallat nedläggningen för ”en obegriplig dumhet av ett företag som skall stå i allmänhetens tjänst”. Det är inte svårt att instämma. Förra veckan var Löfgren en av de 53 namnkunniga teaterprofiler som på DN:s kultursida (31/3) krävde att SVT skulle hissa upp ridån igen. Det vore ett särskilt angeläget initiativ nu i denna dystra coronatid som tvingat landets alla teatersalonger att gapa tomma.

Statens mediebolag är årligen garanterade flera miljarder skattekronor i anslag. Nog borde utrymme finnas att återskapa den levande, dynamiska, spännande nationalscen som TV-teatern representerade. ”Sveriges största folkteater” hette det om den förr, då SVT fortfarande menade något med begreppet public service.

Trettondagsafton

Narren Feste Shakespeare Trettondagsafton

Den karln är vis nog till att spela narr,                  
Och vett behövs, om slikt skall göras väl;                           
Han måste giva akt på mänskors lynne,                   
Personers egenskap och tid och ställe                                
Samt, falken lik, slå ned på varje fjäder,                            
Som kommer för hans syn. Det är en idrott      
Så full av möda som den vises konst;
Ty dårskap, visligt anbragt, klokhet röjer
Den vises dårskap, säg, vem den förnöjer?

– Viola om narren Feste i Shakespeares Trettondagsafton, akt 3, scen 1.

Bruna dassen åter?

Skrivit i Corren 28/2:Corren.

Tågen går sannerligen inte som på räls längre. Allt har spårat ur. Nyliberalismen bär skulden.

Det menar dramatikern Gertrud Larsson som slår fast: ”Verkligheten är en absurdistisk tragedi. Det är resenärer och anställda som drabbas”. Nyligen hade hennes pjäs Hela folkets järnväg urpremiär inför en fullsatt salong på Uppsala stadsteater. Det är en rödglödgad satir i vänsterpolitisk 60-talstradition över hur Alliansen slaktat våra järnvägar på ideologins altare.

”Huvudperson här är en infrastrukturminister som är övertygad om att de problem som uppstår i tågtrafiken inte alls beror på avreglering utan på att den inte är tillräckligt avreglerad”, förklarade Gertrud Larsson vid premiären (SvD 16/2) med syrlig adress till statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M).

Marknadstänkandet har helt enkelt gått för långt. Det var bättre förr, när statens trygga hand styrde och SJ var ett hederligt gammalt ämbetsverk med totalansvar för hela ruljansen (inklusive spåren). Precis som det var, låt säga 1971 kanske?

Det var då trubaduren Stefan Demert för första gången sjöng: ”SJ, SJ, gamle vän, festligt att du lever än, men du ser rätt krasslig ut, snart går ditt sista tut”. Så var det med den återregleringsnostalgin som även de rödgröna riksdagspartierna ger uttryck för.

Demerts visa blev lika populär som ”hela folkets järnväg” var impopulär. Gamla tåg med risig komfort, usel service, ökänt svettiga ostmackor i plastförpackning, biljetter som var dyrare än flygets, överbyråkratisering och en ekonomi i stadig utförsbacke sedan 50-talet.

”Tag en tripp med 2:a klass, gratis vatten, bruna dass, om du kommer fram i tid, så fröjda dig därvid”, skalade Stefan Demert ironiskt vidare om det statliga järnvägsmonopolets allt annat än gyllene dagar.

Numera åker däremot svenskarna tåg som aldrig tidigare. Antalet resor är på väg mot 200 miljoner årligen, en ökning med nästan 140 procent sedan 80-talet! Om effekterna av den av vänstern så avskydda avregleringen skriver Gunnar Axelsson i sin utredning En enkel till framtiden? (SOU 2013:83):

”Jag konstaterar att Sverige sedan 1988 haft en stark tillväxt i järnvägstrafiken, särskilt i den regionala persontrafiken, och att det i flera andra avseenden skett betydande förbättringar, exempelvis vad gäller produktivitet och säkerhet. För godstransportköparna har marknadsöppningen inneburit ökade möjligheter att använda tåget till konkurrenskraftiga priser. Upphandling av persontrafik i konkurrens har många gånger lett till betydande kostnadsminskningar”.

EU-kommissionen ser både Sveriges och Storbritanniens avregleringspolitik som ett föredöme för övriga Europa eftersom ”järnvägsmarknaden växt, samtidigt som tillfredsställelsen hos passagerarna och personal ökat” (DN 26/2).  Men förseningseländet?

Fakta är att punktligheten var som sämst för 30 år sedan, därefter har en avsevärd uppryckning skett. Kvarvarande problem beror snarare på åratal av eftersatt underhåll och bristande nyinvesteringar i den fasta infrastrukturen från den politiska sfärens sida. Det är alltså knappast marknaden som är boven i dramat, det är staten som inte skött sig.

Mot denna bakgrund fick uppenbarligen Gertrud Larssons pjäs en på flera sätt rättvis recension på DN:s kultursida i tisdags. Rubriken löd: ”Politisk satir om SJ spårar ur”.

Teater i natten

Måsen

Ofrivilligt vaken och klockan visar att det är förskräckligt sent (eller tidigt). Men fördelen med att inte kunna sova är att man kan tillbringa natten med Anton Tjechovs Måsen, i Radioteaterns uppsättning från 1954 (Radioteaterns pjäser är alltid som bäst när de är ordentligt vällagrade). Briljante Tiovo Pawlo är med. Och Georg Årlin! Det är han som spelar Tengil så oförglömligt coolt i filmatiseringen av Bröderna Lejonhjärta. Den här versionen av Måsen är regisserad av Lars-Levi Laestadius i samarbete med Malmö stadsteater. Kan höras på SR:s hemsida.

Än finns Tage Danielsson bland oss

Snart är det premiär för årets Tage-revy i Linköping. I en artikel på Correns kultursida idag (14/7) har jag träffat både Tage och hans lokala uttolkare, skådespelaren Håkan Bäck: 

Det var två somrar sedan jag sist arbetade på Corren. Varje morgon när jag promenerade in till redaktionen på Badhusgatan brukade jag passera Tage, som stod under den lummiga grönskan och sa hej. Samma sak när jag återvände på kvällen.

Man blev alltid på gott humör av att kunna hälsa på honom. Bara en sån sak som att han vägrade vara något på “-ist”. Utom humanist och cyklist. Det är en skön attityd, tycker jag.

Denna sommar bor jag i andra kvarter som inte ger tillfälle till dessa dagliga möten. Lite synd. Jag har saknat Tage. Så en förmiddag styrde jag stegen dit, och jodå. I korsningen mellan Östgötagatan och Vasavägen stod han fortfarande troget som en harmonisk trygghetspunkt i stadslivet.

På en av parkbänkarna intill hade jag dessutom stämt träff med skådespelaren och producenten Håkan Bäck. Han medverkar i årets Tage Danielsson-revy, som har premiär i Gamla Linköpning den 25 juli. Jag frågar honom om skulpturen, skapad av konstnären Karl Göte Bejemark, gör den Tage Danielsson rättvisa?

Håkan Bäck drar lite på svaret, är tyst ett slag. Och säger sedan:
– Det är nog svårt att hitta en bild av Tage. Han var en mångfacetterad person. Men ja, kanske. Han står här i frack och statyn är porträtterad av honom som medverkande i en revy på Katedralskolan. Det blir en symbolisk blandning av finkulturen och det jordnära, han hade ju bägge sidor i sig.

Din egen Tagerevy, vad bjuder ni på där?
– Det blir flera nummer ur Lådan, som Hasse och Tage satte upp 1966.

Som klassikern med Aftonbladet eller Expressen?
– Ja.

Och Vad i helvete har dom för sig i banken efter 3?
– Ja. Vilken koll du har (skratt). Vi har även med texter från hans litterära verk, bland annat några dikter som Ragnar Dahlberg läser. Själv håller jag en monolog som heter Har vi råd att ha kvar våra vänner från socialgrupp 3. Den handlar om valvindarna som vänder, hur vissa byter fot och inte längre vill kännas vid sin arbetarbakgrund. Det är slående hur den texten fortfarande håller.

Du menar att Tage Danielsson ännu är relevant inte bara som underhållare, utan också som samhällskritiker?
– Absolut. Många av hans texter känns aktuella, vilket gör revyn legitim. Det är verkligen inte bara nostalgihumor. Vi vill också hålla hans minne levande. Stora profiler kan försvinna ur medvetandet förbluffande snabbt. Det räcker med en ny generation, sedan är de bortglömda.

Hur ser du på Tages politiska engagemang?
– Han kom från ett arbetarhem, men gick aldrig i ledband och såg det som viktigt att utmana partipiskor och våga kritisera. Han skriver någonstans om skillnaden mellan solidaritet och lojalitet. Man ska akta sig för att vara lojal, då kan man hamna var som helst. Tage upplevde ju en besvikelse över att solidariteten förlorades när lojaliteten med arbetarrörelsen istället skulle sättas främst.

Finns det några arvtagare till Tage idag?
– Det gör det kanske. Men samhället är kallare och humorn har förändrats. Numera är det humor draget till sin spets, ofta stenhård och cynisk, gränsande till mobbning. Tage Danielsson kunde vara vass, men samtidigt väldigt insiktsfull och allt han skrev kom ur ett varmt hjärta.

”Den som älskar extra mycket
blir på ondskan extra vred.
När den snälle blir förbannad
blir han ilsken med besked.”
(Animalen, 1979)

”Jag kan en sång om skärgården. 
Så här går den:
Roslag och plankon.
Taube och Carl Ankton.”
(Samlade dikter, 1967)

”Moraliskt påstående: Den som sover syndar icke.
Men detta är ju lika sant: Den som syndar sover icke.
Hur gör man?”
(Bok, 1963)

”Vad gör ett idealland
som ständigt känner pressen
från jämmerland till kvalland?
Går man där, ytterst lessen,
galoschtungt framåtskridande
med pukan stämd i moll?
Tvärtom, du sorgset kvidande.
Se här din svåra roll:
att inse världens lidande 
med glädjen i behåll.”
(Samlade tankar från roten, 1985)

Try 69 – you like it! (13)

På Dramaten i Stockholm håller Ingmar Bergman den 27 februari 1969 en öppen repetition av George Büchners pjäs Wozyzeck. Demonregissören får syn på DN:s teaterkritiker Bengt Jahnsson. Pang! ”Det kändes skönt att klippa till”, säger Bergman nöjt till Expressen dagen därpå. Jahnsson hade nämligen på ett ”infamt sätt förödmjukat och förolämpat vissa skådespelare”. Smockan kostar 5000 kronor i böter. Bergmans kommentar: ”Det var det väl värt!”

Låt TV-teatern göra comeback!

För tjugo år sedan bröts det svenska TV-monopolet när TV3 dök fram i rutan. Numera finns en uppsjö av svenska TV-kanaler att välja bland. Och idag startar ännu en: TV4 Sicence Fiction.

Därmed inte sagt att det våras för svensk TV-produktion. Enligt en undersökning i Svenska Dagbladet är det – föga förvånande – främst amerikanska och brittiska program som dominerar i våra blågula kanaler. SVT håller emellertid ställningarna med mest egenproducerat material i etern. Dock är trenden nedåtgående. Åren 1998-2006 minskade SVT:s utbud av svenska program från 76 till 69 procent.

”I TV-världen är det en stor minskning, och den hade varit ännu större om det inte varit för en del billiga svenska produktioner, till exempel riksdagsdebatter” säger mediaprofessorn Kent Asp (SvD 26/2).

Tablåerna måste förstås fyllas och riksdagsdebatter i all ära – men hur lattjo är det? Att göra mer kvalitativa program i egen regi är dyrt. Alltså ser vi sällan eller aldrig sånt hos de kommersiella aktörerna, som hellre importerar budgetvänliga anglosaxiska produktioner i parti och minut.

Nog vore det trist om inte SVT då förmådde utgöra en slagkraftig motvikt. Ty som journalisten Jan Gradvall konstaterar i samma SvD-artikel: ”Svensk TV på svenska är en stor del av vårt kulturarv, som en slags kulturell minnesbank. Efterfrågan på framför allt svenska dramer är oerhört stor och idag är det egentligen bara SVT som gör sånt.”

Den pågående serien Kungamordet är ett exempel – och det är just dramaserier som SVT främst satsar på i detta sammanhang. De är billigare att göra än singeldramat, som är praktiskt taget ute ur bilden.

Men det finns en lösning som både vore kostnadseffektiv och skulle öka mångfalden av kvalitativt högtstående dramaprogram på svenska. Väck liv i TV-teatern.

Redan på 50-talet anställde statstelevisionen en fast ensemble skådespelare. Regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman engagerades. Målet var att sända en pjäs i veckan av förstklassiga och spännande dramatiker, från Strindberg till Pinter. Dessa produktioner fick inte bara brett genomslag i folkhemmet, utan gav även eko utomlands.

Tyvärr försvann denna nationalscen när TV-teatern upphörde och ersattes med diversehandeln SVT Fiktion. Lars Löfgren, som ledde teatern 1969-83, kallade häromåret nedläggningen för ”en obegriplig dumhet”.

Förhoppningsvis förmår SVT:s nuvarande chef Eva Hamilton visa större klokskap genom att hissa upp ridån igen.

(Borås Tidning 2008-02-29)

Plats på scen för Berenett

På lördag lyfts ridån för höstens stora teatersatsning i Borås: Angels in America. Gästande skådespelaren Lars-Erik Berenett har dock koll på premiärnerverna.

– De är helt OK, säger han lugnt när vi träffas uppe på stadsteatern.

Nej, inget nervdaller här inte. Lars-Erik Berenett är ju också en mycket rutinerad herre. Personligen gör han ett påfallande varmt och sympatiskt intryck. Raka motsatsen till den diaboliske rollfiguren Roy Cohn som han spelar i föreställningen.

– De säger att Cohn är ond, fast… Som en gammal vis man sa: ”Ni behöver inte känna någon skuld, för kom ihåg: då gjorde ni så gott ni kunde”.

Angels in America är skriven av den amerikanske dramatikern Tony Kushner och utspelar sig i Reaganepokens USA. Men budskapet är ändå rykandet aktuellt.

– Pjäsen vittnar om de stora frågorna i vår tid. Och den gör det på ett poetiskt och raffinerat sätt. Hela tiden under repetitionsarbetet har det avslöjats underliggande lager, som inte syns när man läser manus och utan upptäcker först när man arbetar på scenen, säger Lars-Erik Berenett och tillägger eftertänksamt:

– Det är en pjäs som gör att man själv känner sig sedd.

För regin svarar en av Sverige mest namnkunniga regissörer, Björn Melander.

Hur är det att jobba med honom?

– Det har alltid varit lustfyllt och oerhört spännande. Vi har tidigare arbetat både med TV och scenteater tillsammans, säger han och nämner föreställningar som Onkel Vanja och Drottning Kristina (som hade Lena Nyman i huvudrollen).

Lars-Erik Berenett och Björn Melander träffades redan på scenskolan i Göteborg under 60-talet. Bägge fick sitt konstnärliga genombrott i stor stil ungefär tjugo år senare på Göteborgs stadsteater med de legendariska Norénuppsättningarna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud (som även visades i TV-rutan).

– Bo Widerberg sa att nu har det fötts en ny stor regissör. Jag tror att Lars Norén också blev riks- och världskänd då, minns Lars-Erik Berenett som dock för egen del är tveksam till det där med konstnärligt genombrott.

– Jag vet inte. Har inte det perspektivet på mig själv.

Som skådespelare blev han iallafall känd för den breda allmänheten när han gjorde den hårdkokta polisen Hassel i elva TV-filmer mellan åren 1986-99.

– Hassel? En positiv kille som är socialt engagerad. Vi umgicks mycket med riktiga poliser för att skapa trovärdighet. Jag fick en väldigt stor respekt för polisens svåra arbete.

Apropå att bli förknippad med Hassel berättar Lars-Erik Berenett att han en gång stoppades vid vägkanten i en av polisens rutinkontroller. När konstaplarna såg vem som satt i bilen sa de bara: ”Jasså, här kommer du och hjälper till”.

Lars-Erik Berenett bor idag utanför Helsingborg sedan sju år tillbaka. Han hade tröttnat på Stockholm och ville byta livsmiljö. Mest på skoj ringde han gamle vännen Göran Stangertz och frågade om inte denne kunde bli teaterchef i Skåne så att de kunde flytta.

– Det blev helt tyst i luren. Så sa Göran: ”Du är konstig du, Lasse. De har precis ringt mig från personalklubben på Helsingborgs stadsteater och bett mig söka den utlysta tjänsten som teaterchef”.

Samarbetet med Stangertz i Helsingborg har bland annat resulterat i rolltolkningar i pjäsklassiker som Dödsdansen, Vem är rädd för Virginia Woolf och En handelsresandes död.

Men nu gästar Lars-Erik Berenett alltså Sjuhäradsbygden med Angels in America.

Vad tycker du om Borås?

– Jag är överraskad över hur charmig stan är. Jag har bara kört igenom Borås via motorvägen tidigare och tyckt att det verkade ganska trist. Men det är en mycket vacker och synnerligen njutbar stad. Dessutom med massor av fantastiska matställen.

(Borås Tidning 2007-09-27)

Bakom ridån med Eva Claar

Angels in America. Repetition pågår. Dunkelt ljus i salongen. På scenen: Gunilla Rydholm-Eriksson i en gul soffa och Lars G Svensson som slår på en boxningssäck. Björn Melander avbryter, ger instruktioner.

Själv sitter hon vid scenkanten, strax bredvid sufflösen och väntar på sin tur att agera. Det verkar dock dröja ännu några minuter. Hon nickar åt mitt håll, tillsammans smyger vi ut bakom ridån och slår oss ned för ett samtal.

Eva Claar. Beskriv din roll.

– Jag gör en kvinna som heter Harper, gift med Joe (Lars G Svensson). Vi är ett mormonpar från Salt Lake City som flyttat till New York och bott där i flera år. Vi är det enda heterosexuella paret i föreställningen. Det är viktigt för pjäsen att även skildra den heterosexuella sidan.

– Men i grunden handlar det om människors kärlek och då spelar könet ingen större roll.

Relationen med Joe är något problematisk.

– Ja, det kommer fram att min man är bög och hur handskas man med det? Det är inte självklart att man måste gå skilda vägar, om det ändå finns en djup kärlek där.

Parets religion gör det knappast lättare?

– Vi är mormoner som är besatta av olika skamkänslor över vad man får och inte får göra. Inte dricka alkohol, inte dansa… Mormoner lägger vikt vid att hålla samman familjen och då tror jag inte det heller är populärt att vara homosexuell.

Harper verkar vara en utsatt person som missbrukar tabletter och…

– Nej, nej! Jag är en frisk, stark och sund människa – fast jag käkar valium och har lite ångest.

Eva Claar fortsätter med att insisitera på att hon verkligen inte har några större problem, hennes situation är faktiskt ganska normal, i stort sett. Vad då valium? Det är väl inte så farligt. Hon är minsann OK.

Som intervjuare börjar jag känna viss förvirring.

Vänta nu. Är det du eller din rollfigur som talar?

– Det är Harper (skratt). Man kan välja att poängtera olika sidor av karaktären, förstår du? Stark eller svag. Men hon har ett jävla skav i sitt förhållande. Harper står för den amerikanska drömmen, fint yttre, snygga kläder, snygg frisyr och med ett bitvits krackelerat inre.

– Men det är viktigt att inte göra kvinnorna som är med i pjäsen till offer och det tycker jag inte att vi gör.

Att arbeta med Björn Melander?

– Inspirerande! Han ger oss analysen av texten, så vi vet vad som ligger bakom den och kan driva detta i alla våra repliker. Man måste veta i tanken vad man vill, det är grundläggande för skådespeleriet.

Ditt yrke, hur ser du på det?

– Jag tycker det här jobbet är ett forskningsarbete, i människor och i mig själv. Man måste våga möta sin roll och låta sig bli drabbad. Och sen kan man lyckas mer eller mindre. Men det handlar inte om att lyckas egentligen, snarare att göra försök på vägen.

Säger Eva Claar och kikar bort mot scenen. Där tycks hennes kolleger vara färdiga. Regissören ser sig om. Vi tar adjö. Dags för Harper att göra entré.

(Borås Tidning 2007-09-14)

Thorsten Flinck – teaterns McEnroe

Uppdrag: intervjua Thorsten Flinck inför lördagens föreställning av Doktor Flinck på Sagateatern i Borås.

Det är något att bita i för en journalist. Bara att få tag på honom är inte helt lätt.

Intervjutiderna bokas om några gånger. Thorsten ber artigt om ursäkt. Han är på turné, befinner sig i bilen, måste repetera, etc.

Till sist gör vi upp om att jag skall ringa honom på Frimurarhotellet i Linköping mellan klockan nio och halv tio på morgonen.

Jag ringer och ringer. Signal efter signal. Timmarna går.

Hopplöst.

Men sent framåt eftermiddagen får min mobil plötsligt liv.

– Tjena, det är Thorsten. Du hette Christian? Borås Tidning? Sorry. Det var sånt jävla liv här på hotellet i går efter föreställningen, lät som ett gäng hockeyfans höll på hela natten. Var tvungen att byta rum, kunde inte somna förrän klockan sju på morgonen, jag steg precis upp.

Om Thorsten Flinck är nyvaken märks det knappast. Han pratar fort som en kulspruta och är så intensivt närvarande man kan bli på andra sidan av en telefonlur.

Jag förstår omedelbart att det är no bullshit som gäller och öppnar med frågan:

Gillar du tennis?

– Nej. (tystnad)

Synd. Annars kan man se dig som teaterns motsvarighet till John McEnroe, bägge ansedda att vara rebelliska genier, som…

– Det där är nog inte så dumt, säger Thorsten Flinck eftertänksamt om jämförelsen. Och får snabbt upp ångan igen.

– På den tiden såg jag faktiskt en hel del tennis. McEnroe hade sitt sätt att vara, va. Han använde ilskan för att komma någon vart. Var kompromisslös. Föll utanför gängse strukturer. Men folk missförstod honom och då kommer hatet, misstänksamheten.

– Jag är totalitär i det jag gör. Konsten, skådespeleriet är inte fiktion! Det handlar om att skoningslöst slita sönder våra käraste illusioner. Teaterns uppgift är att peka på nya former av sanning, allmängiltigt, så otolkat som möjligt.

– Teatern ska inge människorna framtidstro, skapa solidaritet människor emellan. Förstår du? Du hänger med, va? (skratt)

Eh, visst.

Det är sannerligen en utmaning att försöka anteckna när Thorsten Flinck gasar på. Orden väller fram, resonemanget kör hit och dit i halsbrytande fart. Det är namn, associationer, anekdoter och liknelser i hundratusen knyck.

Jag kämpar tappert med pennan. Thorsten Flinck är inne på en förklaring varför han är kristen socialist. Han drar ut på en historisk exposé över hur kyrkan traditionellt varit ett skyddat rum för tiggare och andra olycksbarn, hoppar sedan tillbaka till scenkonsten.

-Det är inte för inte teatern drar till sig så många särlingar, liksom resturangbranschen för övrigt, där finns exempelvis det största antalet homosexuella – och sådana som mig.

-Det är också det vackra med teatern, att det finns så många sköra människor där, sköra i betydelsen att de bär på drömmen om något bättre.

– Jag har skitat ner det mesta i mitt liv, bråkat, fått sparken, gjort idiotiska saker. Men som konstnär är jag vit. Hantverksmässigt är jag den mest kunnige i landet på mitt yrke. Och ska du vara närvarande på alla nivåer så kostar det. Man måste riskera både ett och två och tre skott i hjärtat.

Flinck fortsätter med att tala om kontroverserna på Dramaten, om Ingmar Bergman, rövslickande skådespelarkolleger…

Vi kommer så in på hans föreställning av Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas, som av upphovsrättsliga skäl är omdöpt till Doktor Flinck.

Hur vill du beskriva den?

– Som det väl står på affischen, ett slags samtal mellan Thorsten Flinck och publiken. Det var tre år sedan den hade premiär och jag vet att min version av Doktor Glas är bra. Så in i helvete bra! Är vi klara?

En standardfråga bara. Vad tycker du om att komma till Borås?

– Jag var i Borås förra året och spelade med ett band, inte mitt eget band alltså, ett annat band, i någon stadshuskällare. Det var roligt och trevligt. Jag hoppas att boråsarna kommer och värmer mig på lördag. Då ska jag värma dem och mer därtill.

– Christian! Du har fått din intervju, jag måste checka ut från hotellet. Hej!

(Borås Tidning 2007-03-31)