Mörkret är vår vän

Skrivit i Corren 6/2:

Den amerikanske uppfinnaren Thomas Edison led av skotofobi, extrem mörkrädsla, och gjorde något åt det. 1879 tog han patent på glödlampan. Varde elektriskt ljus! Fiffig karl reder sig alltid.

Nåja, sanningen att säga var inte Edison först med bedriften. Redan 1809 hade den engelske kemisten Humphrey Davy konstruerat en båglampa som förvandlade elektricitet till ljus. Ära den som äras bör.

Det gäller faktiskt även den mycket mer praktiskt användbara glödlampan, som uppfinnaren Joseph Swan (också han från Storbritannien) visade upp en fungerande, fast mindre effektiv variant av, innan Edison kom in på banan. Men varför komplicera en god historia?

Hur som helst markerade glödlampornas kommersiella intåg det avgörande tekniksprång som fick det artificiella ljuset att spridas över världen. Människan var inte längre underkastad naturens skiftningar mellan dag och natt, slapp treva sig fram genom mörkret i det flämtade svaga skenet av vax- och stearinljus, gas-, fotogen- och oljelampor.

Nu kunde vi ta kontroll över dygnet, till nytta och nöje ordentligt lysa upp våra hem, fabriker, kontor, gator och torg. August Strindberg, den gamle pålitlige rabulisten, var dock tidigt skeptisk. 1884 dundrar han i pamfletten Om det allmänna missnöjet, dess orsaker och botemedel mot det elektriska ljuset som ”förstör ögonen och förlänger arbetsdagen – för arbetaren”.

Ett halvsekel senare skulle den japanske författaren Junichiro Tanizaki reflektera kritiskt över utvecklingen i essän Till skuggornas lov (1933). Hans ärende var att försvara den typiskt österländska kulturtraditionen mot det västerländska inflytande som bland annat medfört att den moderna staden dränks i skarpt ljus och gräll neon.

Ivern att jaga mörkret på flykten får Japans urbana miljöer att mista i särart och nyansrikedom. Arkitekturen banaliseras. Kvarteren förlorar sitt trivsamt, mystiska dunkel och sina fantasieggande skuggeffekter vid kvällar och nätter. ”För oss ligger inte skönheten i tingen utan i det mönster av skuggor, av ljus och mörker, som bildas mellan dem”, menar Tanizaki.

Ännu brydde sig få om sådana finkänsliga invändningar mot den ohejdade elektriska ljusrevolutionen. Förutom möjligen astronomerna, som tvingades flytta teleskopen längre och längre bort från bebodda trakter. Den ökande förekomsten av artificiellt ljus tenderade nämligen att blockera himlavalvets stjärnparad.

Det är ett problem som bara blivit värre och värre. Vid ideala förhållanden under en klar, molnfri och opåverkad natthimmel kan vi med blotta ögat se i runda slängar 6000 stjärnor. Vincent van Goghs berömda virvlande målning Stjärnenatt (1889) vittnar om en tid när det sprakande kosmosfyrverkeriet fortfarande var allmän egendom. Icke så idag.

83 procent av mänskligheten, och 99 procent av befolkningen i Europa och Nordamerika, har ingen ren och praktfull Vintergata kvar att beskåda. De flesta gnistrande stjärnor ligger skymda. I vissa särskilt drabbade områden kan man knappt se några alls. Det är en majestätisk och förunderlig dimension av tillvaron som berövats oss. Vi har blivit ett centralt kulturarv fattigare. Det var också astronomerna som myntade begreppet ”ljusförorening” och började trycka på alarmknappen.

På senare år har medvetenheten tilltagit, sakta men säkert, om människans ansvar för att bättre vårda mörkret. En tankeväckande bok i ämnet är biologen och fladdermusforskaren Johan Eklöfs uppmärksammade Mörkermanifestet. Om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm (2020).

Som han påpekar är en tredjedel av alla ryggradsdjur och nära två tredjedelar av de ryggradslösa djuren nattlevande. Det är alltså när vi själva brukar sova ”som det mesta av naturens verksamhet sker i form av parning, jakt, nedbrytning och pollinering”. Denna febrila aktivitet störs och avstannar i det ymniga mänskliga ljusläckage som inte borde finnas där.

På nattliga satellitbilder ser vi hur jordklotet bokstavligen glöder av belysning. Konsekvenserna är ekologiskt förödande för otaliga insekter, djur och växter. 150 år efter att Thomas Edisons tände sin lampa har vi lyckats besegra mörkret till den grad att vi står inför en upplyst mardröm i naturen med förtvining och massdöd.

Ljusföroreningarna inverkar även olycksbringande på människans egen evolutionärt kalibrerade biologiska klocka. Följderna är sömnsvårigheter, depression, stress, fetma, förhöjda cancerrisker. Allt det här låter ju väldigt trist och nedslående. August Strindberg tycks ha fått mer rätt än han någonsin anade om det elektriska ljusets skadeverkningar.

Som lök på laxen har glödlamporna fasats ut och ersatts av de verkningsfullare och billigare LED-dioderna. Vi kan bada i det artificiella ljuset som aldrig förr. Eller använda det smartare. Ty LED-tekniken gör det samtidigt relativt enkelt att lösa ljusföroreningarnas miljöproblem, skriver Johan Eklöf:

”LED-ljuset kan riktas och därmed avgränsa de belysta ytorna och minska oönskad ljusspridning. Det går att kontrollera och förändra ljusets färger till att efterlikna dygnets naturliga spektrum av ljus, och genom att styra intensiteten kan skuggor framhävas, vilket ger ett både naturligare och behagligare intryck”.

Miljöpartiet i Linköping har nyligen lämnat in en intressant motion om att kommunen bör anta riktlinjer för att lokalt åtgärda ljusföroreningarna. Håll tummarna för bifall. På köpet skulle vi då också med LED-teknikens hjälp kunna få ett estetiskt vackrare Linköping, mer av den stad som Junichiro Tanizaki förordade i Till skuggornas lov. Vore inte det häftigt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.