Helt rätt att lägga ner

Skrivit i Corren 21/12:

”Som feministisk regering måste man göra skillnad”, förklarade statsrådet Åsa Regnér (S) när hon hösten 2016 annonserade att den feministiska politiken skulle befästas i ett nytt ämbetsverk: Jämställdhetsmyndigheten.

Verksamheten drogs igång i januari 2018 med Lena Ag som generaldirektör, direktvärvad från kvinnorättsorganisationen Kvinna till Kvinna. Men redan nu måste hon börja avveckla hela rasket.

Det är en effekt av M/KD-budgeten som riksdagen nyligen antog. Reaktionerna på beslutet att lägga ner Jämställdhetsmyndigheten har varit upprörda, inte bara från vänsterhåll. Även Liberalerna uttrycker förfäran. ”Ett rejält kliv bakåt”, skriver tre av partiets företrädare alarmistiskt i Aftonbladet (19/12).

Verkligen? Skattebetalarna som tvingats finansiera myndighetens tveksamma bidragsprojekt är måhända av en annan uppfattning. Exempelvis har pengar anslagits till ”menscertifiering av arbetsplatser” och till kampanjer för att ”motverka den ensidiga och mansdominerade debatten om kärnvapen”.

Under sitt knappa verksamhetsår har Jämställdhetsmyndigheten också hamnat i blåsväder för att ha stängt ute män från ledande befattningar (GP 13/11) och dragits med omfattande arbetsmiljöproblem bland personalen som stress, mobbing och trakasserier (SR 10/11). Knappast en lysande start som ger mersmak.

Skälet till varför Jämställdhetsmyndighetens försvinnande bör välkomnas är dock tyngre och djupare. Statsvetaren Bo Rothstein tillhör dem som länge varit kritiska mot den typ av myndigheter som Lena Ags fögderi representerar.

Sverige hyser en veritabel flora i samma genre: Folkhälsomyndigheten, Barnombudsmannen, Energimyndigheten, Forum för levande historia… Det är ämbetsverk vars egentliga karaktär snarare kan beskrivas som åsiktsproducerande statliga lobbyorganisationer.

Deras existens, menar Rothstein, är ett uttryck för ”principen att folket skall tänka och göra som staten vill” istället för tvärtom (DN 1/10 2016). Jämställdhetskampen är mycket angelägen, det har vi icke minst fått #metoo-rörelsen som ett dramatiskt kvitto på. Men att regeringen delegerar till offentliganställda byråkrater att vara ideologidrivande politiska spjutspetsar på detta område (och andra) är en demokratisk perversion.

Opinionsbildande aktivism är en sak för partierna, medborgarna och civilsamhällets sammanslutningar – inte förvaltningen. Märkligt att just Liberalerna anmäler en avvikande mening därvidlag.

Till ägandets försvar

Skrivit i Corren 23/9:

Alla förståndiga människor borde som hökar vaka över äganderätten och näringsfriheten. De är två helt centrala fundament för skapande, välstånd, fungerande marknader, fredligt samarbete och civilisation.

Där inte äganderätt och näringsfrihet existerar – eller respekteras – finns bara fattigdom, underutveckling, plundring, godtycke och otrygghet.

Den starkes makt regerar oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra, skyddade kontraktsmässiga relationer är möjliga. Vad kan växa i ett sådant samhälle? Endast tistlar och ogräs. Kapitalismen kan aldrig slå rot.

Istället blir det en rövarekonomi av kortsiktig rovdrift på människor och natur, där en elit med våld tillskansar sig det lilla överskott den kan få tag på, medan folkmajoriteten lämnas i förtryck och elände. Det är den empiriska erfarenheten genom historien, icke minst är det illustrativt hur 1900-talets socialistiska experiment i Kina och Sovjetunionen utföll.

Detta visar vilken avgörande betydelse äganderätten och näringsfriheten har. Därför måste vi vara ytterst försiktiga med att nagga dem i kanten eller börja urholka respekten för dem, även i mogna demokratier och oavsett vilka ideologiska modeåsikter som råkar vara i svang.

När röda vindar blåste under 70-talet borde exempelvis Folkpartiet – som då var ute efter att fiska röster i den traditionella arbetarklassen – vetat bättre än att driva en motvillig S-regering till att statligt utreda LO-fackens idé om förmögenhetsutjämning via indragning av företagens ”övervinster”.

Uppmuntrad av det liberala stödet blev LO ännu radikalare och resultatet? Löntagarfonderna. Hade förslaget blivit verklighet i Rudolf Meidners ograverade version skulle Sverige omvandlats till en fackligt styrd socialistisk ekonomi, utan varken någon äganderätt eller näringsfrihet att tala om längre.

I dessa dagar är det jämlikhet och feminism som står högt på den politiska agendan. Inget fel i det, i och för sig. Men när det slår över i en statssanktionerad rödfärgad genuspopulism bör vi ana fara för liberala värden. Mycket riktigt har S/MP-regeringen aviserat en lag om könskvotering av börsbolagens styrelser.

Att det innebär ett övergrepp mot äganderätten och näringsfriheten anses tydligen må vara hänt i den goda sakens namn. Det är långtifrån lika allvarligt som löntagarfondskatastrofen naturligtvis, men sveket från politiska krafter som borde begripit bättre och hållit vakt vid gränsen är identiskt.

I den förra regeringen lekte Moderaterna och Folkpartiet eftergivet med den radikalfeministiska elden och hotade upprepade gånger företagen med tvångskvoteringslagar. Grattis till det krattandet av manegen!

Ännu absurdare är att Östsvenska handelskammaren nu ryggradslöst meddelar att man anser S/MP-regeringens kvoteringsförslag vara ”ett välkommet hot”. Och detta ska alltså vara näringslivets egen intresseorganisation i vårt län, suck!

Det är icke staten, utan ovillkorligen företagens ägare som ska bestämma och ta ansvar för hur stolarna fördelas könsmässigt i deras privata styrelserum. Att vägra acceptera sådant som en självklarhet, är att lämna äganderätten och näringsfriheten öppen för nya attacker och inskränkningar. Hur lyckat blir det, tror ni?

Nu måste vi ha ransonering!

Skrivit i Corren 6/3:

Män pratar väldigt mycket. Särskilt män som är politiker. Har de väl öppnat munnen tar det aldrig slut. Det är undersökt och belagt.

I Dagens Samhälle läser jag om kommunfullmäktige i Umeå, där två kvinnliga politiker fick nog av det manliga malandet och mätte alla ledamöters inlägg med ett schackur. Männen bredde ut sig helt skamlöst och tog 87 procent av talartiden!

Uppenbarligen hjälpte det inte, antar jag, att kvinnorna lite finkänsligt försökte föregå med gott exempel genom att hålla sig kort och till sak.

Det hämningslösa manliga pladdret är ett allvarligt samhällsproblem som gör att hederligt folk blir trötta, ledsna, får ont i huvudet och bara vill gå hem. Vi måste ha skick och fason i skapelsen. Jag kan endast se en långsiktigt hållbar lösning. Det är hög tid att Gud tar sitt ansvar och griper in!

Han har gjort det förr, i Tage Danielssons förträffliga Sagor för barn över 18 år (1964). Där avslöjas för övrigt att Gud i det civila heter Karl-Ragnar.

För honom är det naturligtvis extra plågsamt med babblet, då han som yrkesverksam allsmäktig gudom ständigt ser och hör allt. Därför beslutar han sig för att sonika ransonera männens prat: ”Tja, om jag drämmer till med att ge dom hundra miljoner ord var, räknat från födelsen, så har dom i alla fall god marginal till en del dösnack också”.

Alla män informerades om vad som gällde och vid varje jämt miljontal ord ringde det en liten klocka i deras öron. Skulle någon till äventyrs vara på väg att uttömma ransonen och endast tio ord återstod, larmade klockan med korta signaler i en minut. Det fungerade perfekt.

”Själva vetskapen om att ordförrådet var ransonerat gjorde att många av de talföraste herrarna på jorden satte sig ner och tänkte efter en stund varje gång det ringde i öronen… Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.

Varför Karl-Ragnar nu låtit ordransoneringen upphöra begriper jag inte, men tydligen är det en form av liberalisering som manliga politiker saknar förmågan att hantera. Snälla, rädda Umeå åtminstone!

Kommunal uppfostran, nej tack!

Skrivet i Corren 15/11:

1934 publicerade det socialdemokratiska radarparet Alva och Gunnar Myrdal sin famösa bok Kris i befolkningsfrågan, den sociala ingenjörskonstens bibel. Svenskarna omyndigförklarades utan pardon. Politiker och byråkrater skulle styra in i detalj för att lägga livet till rätta för vanligt folk.

Makarna Myrdal skrev rakt på sak: ”Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och framför allt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning.”

Numera framstår boken som frånstötande, ogenerat förnumstig och närmast absurt maktfullkomlig. Medborgarna betraktades som mindre vetande barn, vilka måste tas om hand och uppfostras av den politiska överheten. Allt för nationens bästa.

Den värsta folkhemska förmyndarideologin har idag tunnats ut och mildrats. Men förkärleken till offentliga pekpinnar i stort som smått är fortfarande högst märkbar. I Linköping tycks de förtroendevalda, oavsett parti, se det som helt legitimt och oproblematiskt att använda kommunen till en slags medborgerlig uppfostringsanstalt.

Man har till exempel anställt genuspedagoger inom förskolan i syfte att motverka traditionella könsrollsmönster hos barnen. ”Jämställdhet är en fråga om kunskap och ett område man måste sätta sig in i. Det får inte reduceras till en åsiktsfråga”, förkunnas det magistralt på kommunens hemsida.

I myrdalsk anda är det offentliga experter som vet bäst hur barn ska formas till vettiga vuxna, inte några opålitliga jämställdhetsamatörer med egna åsikter som barnens föräldrar.

Måhända okynneskör föräldrarna med egna bilar också. Det tycker den nya majoriteten i stadshuset inte om. Individuellt bilåkande ses som ideologiskt oönskat beteende av i synnerhet Miljöpartiet och ska därför försvåras. Istället ska Linköpingsborna förmås att byta livsstil och helst börja cykla i radikalt ökad omfattning.

Måste du köra bil för klara vardagspusslet med jobb, skola, familj och fritid? Tänk om. Trampa eller ta bussen. Det ligger i ditt och samhällets objektiva intresse, ty så har den offentliga makten i all sin vishet bestämt.

Vi ska även fostras till en ”klokare” konsumtion av mat och dryck. Tag bara kampanjen som det politikerkontrollerade kommunala bolaget Tekniska verken bedriver. Affischer på stan uppmanar Linköpings invånare att ”dissa vatten på flaska”. Meningen är att främja ett hållbart samhälle.

Förutom att kommunbolagets kampanj slår mot den privata bryggerinäringen och de lokala butikerna i Linköping som säljer flaskvatten, är den direkt vilseledande. Ingen behöver dissa Ramlösa eller Loka till förmån för Tekniska verkens kranvatten.

Ditt miljösamvete kan vara rent: snittkonsumtionen av flaskvatten är ungefär 25 liter per person och år, vilket i klimathänseende inte påverkar mer än om du äter en (1) bit 150 grams nötkött (Svenska Miljöinstitutet IVL, 2009).

Förmynderiet slår också fel när Linköpingspolitikerna vill få oss att handla mer ”etiskt och rättvist” genom att köpa produkter från LO-fackens och Svenska kyrkans varumärke Fairtrade. Det gynnar inte kampen mot fattigdomen, tvärtom.

Produktionen är dyr, ineffektiv och hårt kritiserad av seriösa granskare (se exempelvis uppmärksammade forskningsrapporter från University of London 2014, eller från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009).

Småskaligheten och de reglerade priserna inom Fairtrades alternativa handelssystem konserverar redan utsatta sociala och ekonomiska förhållanden. Jordbruksarbetare anslutna till Fairtrade har inte bättre lön och arbetsvillkor än andra inom samma region, ofta är deras villkor till och med sämre.

Det garanterade minimipriset gör att mekanismen för utbud och efterfrågan sätts ur spel, vilket leder till kostsam överproduktion av bland annat Fairtradeodlat kaffe. Det mesta tvingas organisationens certifierade bönder faktiskt dumpa på den vanliga marknaden, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för reguljära kaffeodlare att klara sig. Etiskt? Rättvist?

Hur den borgerliga alliansen med Moderaterna i spetsen kunde göra Linköping till en officiell ”Fairtrade city” 2009 framstår som gåtfullt. Antagligen lät det mest som en godhjärtad och kreddig grej, alla nickade välvilligt runt sammanträdesbordet och Paul Lindvall orkade varken faktakolla eller ta debatten. Kanske.

Omständigheterna spelar föga roll. En idéburen liberal politiker hade aldrig accepterat konceptet ändå, utan reagerat principiellt instinktivt mot själva tanken att kommunen ska skriva fredliga och skötsamma människor på näsan om hur de bör äta, dricka och i övrigt leva sina liv.

Politiker och byråkrater besitter ingen gudagiven allvishet som ger dem rätten att intervenera hur som helst på alla möjliga områden i tillvaron. Offentlig makt måste brukas vaksamt, försiktigt och ödmjukt. Risken att något går snett och åtskilligt elände följer är annars överhängande (vilket också makarna Myrdals respektlösa sociala ingenjörsexperimenterande visade).

Att hyggligt administrera och utveckla den kommunala kärnverksamheten är en nog så komplicerad och ansvarsfull uppgift. Stanna vid den.

Hot utan grund

Skrivit i Corren 11/10:

Nyligen menade förra statsrådet Birgitta Ohlsson att Folkpartiets feministiska kamp lidit skada av valet. Kvinnorepresentationen i FP:s decimerade riksdagsgrupp rasade till en fjärdedel. Något som Ohlsson hävdade ”aldrig är acceptabelt för ett liberalt riksdagsparti, där många av oss har börjat hota näringslivet med framtida kvotering”.

Ohlssonliberalerna kan trösta sig med att de ändå vunnit en seger. Deras hot mot näringslivet har ju nu blivit regeringspolitik. De rödgröna kräver minst 40 procent kvinnor i bolagsstyrelserna år 2016, annars gör regeringen våld på äganderätten och näringsfriheten genom lagstiftad tvångskvotering.

Men i en ny Timbrorapport visas att den påstådda kvinnodiskrimineringen i näringslivet är en myt. Med utgångspunkt från ålder, relevant examina och yrkeserfarenhet är inte kvinnor missgynnade i förhållande till motsvarande kompetensprofiler bland männen.

I takt med att allt fler kvinnor gör samma utbildnings- och karriärresa, kommer de sannolikt att dominera börsbolagens styrelser runt 2030. Ohlsson och hennes politikerkompisar kan sluta hota. Marknaden fixar feminismen utan kvoteringssocialism.

Vänsterns antirasism bäddade för SD

Skrivit i Corren 22/9:

Antirasism och feminism. Två frågor som diskuterats intensivt och stått högt på den politiska agendan. På kultursidornas intellektuella kommandohöjder har det fullkomligt frossats i dessa ämnen. Vad blev effekten på valresultatet?

System- och civilisationskritiska partier som V och MP, vilka flitigt testuggat antirasismens och feminismens credo, lyfte aldrig. Trots hyfsad framgång kvarstod Schymans Fi i den utomparlamentariska kylan. Istället drabbades vi av en backlash när SD svällde till närmare 13 procent i väljarstöd och intog prestigepositionen som riksdagens tredje största parti. Kan ni förstå? En främlingsfientlig rörelse sprungen ur nazismen!

Jag har en gnagande misstanke om att vänstern bidragit till SD:s triumftåg. Självklart inte för att antirasism och feminism i sig skulle vara något fel. Det är utslag av klassisk liberalism, den universella idén om att alla människor är skapade fria och jämlika. Diskriminering svär mot dessa civilisatoriska grundvärden.

Men vänstern är inte liberaler. Deras tankevärld baseras på marxistisk klasskamp och antikapitalism. Man tillskriver människor kollektiva egenskaper beroende på plats i samhällshierarkin (arbetare är goda, borgare onda) och strävar efter revolutionär förändring.

Reformism av liberalt eller socialdemokratiskt snitt är en omöjlig väg på grund av det kapitalistiska systemets strukturella förtryckarmekanismer. Därför blir det kompromisslösa störtandet av rådande förhållanden en objektivt tvingade nödvändighet för att befria arbetarklassen.

Våra dagars intellektuella vänster har tappat intresset för den traditionella arbetaren. Denne finns ju knappt längre, utan har blivit hopplöst förborgerligad och medelklassig.

Desto populärare är att applicera den marxistiska modellen på kön och etnicitet. Således duger inte gängse tal om jämställdhet och jämlikhet.

Nej, kvinnor är som grupp strukturellt förtryckta, oavsett om de som individer är medvetna om det eller ej. Män förtrycker strukturellt, medvetet eller ej. Ty så är könsmaktsordningen konstruerad. I princip är det bara dem med marxistiskt färgade feministiska glasögon som kan se och åtgärda detta.

På samma sätt fungerar rasismen. ”Vithetsnormen” och ”rasifieringen” av människor är inbyggt i vårt samhällssystem, ja en direkt produkt av det. Vilket liberala antirasister med ljus hudfärg inte kan förstå, inte heller liberala antirasister med mörk hudfärg (dessa mot sin etnicitet svekfulla Onkel Tom-figurer!).

Deras engagemang utgör ett bländsken som avleder uppmärksamheten från kärnproblematiken och befäster på så sätt diskrimineringen som finns varsomhelst och överallt.

Denna vänsterideologiska radikalisering försvagar motståndet mot SD och stöter bort förnuftigt folk, i värsta fall lockar galenskaperna över dem till Jimmie Åkessons famn. Paradoxalt nog bekräftar vänsterns urspårade idéer SD:s världsbild av ett konspiratoriskt gruppförtryck från maktens sida, fast med omvända förtecken.

Det är vanliga, hederligt strävsamma vita svenskar som är offren! De är systematiskt förfördelade genom mångkulturalismens sinistra strukturer. Riv dessa, kör den svenskfientliga politiska och mediala eliten på porten, och ni skall bliva fria!

Ytterligheterna göder som vanligt varandra. 2014 blev kostymfascisterna vinnare.

Folkpartiets dilemman

Skrivit i Corren 5/8:

Den inrikespolitiska sommarstiltjen efter Almedalen ger nu vika så smått när partierna börjar komma ur startblocken inför valrörelsens sista avgörande veckor.

Det märks inte minst i centrala Linköping, där Folkpartiet dessa dagar köpt sig utrymme på affischtavlorna för sina två huvudbudskap. ”Rösta för skolan” är det ena. Vilket då skulle vara att välja Folkpartiet, givetvis.

Men den uppmaningen har inte längre samma fräschör som förr. En rimlig invändning är ju att FP redan fått åtta år i regeringen till att genomdriva sin högprofilerade skolpolitik. Med klent resultat. Trots ett energiskt reformarbete av Jan Björklund och ökade resurser till utbildningsväsendet skymtar ännu inget ljus i tunneln. Vilket förstås är ett pedagogiskt problem att förklara.

Sanningen är dock att Folkpartiet inte gjort något dåligt jobb gällande skolan. Många satsningar är goda och hedervärda. Men verktygen som står till den politiska sfärens förfogande (vilka i huvudsak är två: regleringar och skattepengar) har svårt att bita på skolkrisens orsaker, som främst tycks ligga på värderingsplanet.

När stora delar av lärarkåren visar tecken på demoralisering, när elevernas flit och disciplin lämnar en hel del övrigt att önska, när många föräldrar flytt ansvaret för barnens studier – vad ska då Jan Björklund göra? Han kan rycka och dra i spakarna på sitt departements kontrollrum.

Effekten blir begränsad, eftersom lösningarna är för svårfångade och i mycket ligger bortom räckvidden för regeringspolitikens maskineri.

Det hindrar emellertid inte folkpartisterna från att försöka styra medborgarnas beteenden på ett annat område. Det andra huvudbudskapet på FP:s affischer i vårt offentliga rum lyder ”Feminism utan socialism”. En oblyg vädjan till oss att se FP som alternativet till Gudrun Schyman, vars skapelse Feministiskt initiativ fått ett betydande genomslag i media och opinion. Här är något hett och fräscht att exploatera i motsats till den slitna skolfrågan.

Både i Almedalen, och under den gångna helgens sommartal i Göteborg, ägnade Björklund stort utrymme åt att framställa FP som borgerlighetens svar på de schymanska locktonerna. FP har förvisso ett historiskt arv att falla tillbaka på inom jämställdhetspolitiken (kamp för kvinnlig rösträtt exempelvis).

Men partiet tyngs också av en från liberala utgångspunkter besvärande fallenhet för social ingenjörskonst, där man inte skyr att använda statsdirigerande ingrepp i syfte att ”korrigera” människors privatliv i mer ideologisk önskvärd riktning.

En och sedan två pappamånader i föräldraförsäkringen duger inte längre för FP. Ytterligare en tredje månad för att uppfostra Sveriges familjer krävs av Björklund. Därtill med en fördubblad ”jämställdhetsbonus” på skattebetalarnas bekostnad. Och i bakgrunden vilar hotet om lagstiftad tvångskvotering av börsbolagens styrelser, ett solklart övergrepp på näringsfriheten och äganderätten.

”Feminism utan socialism”? Blåklinten har vissa röda nyanser ändå. Den bristande respekt som FP har för politikens gränser, parat med den illa dolda opportunismen att haka på Schymans framgångsvåg, skämmer onekligen partiets jämställdhetsoffensiv. Även om utfallet i praktisk politik antagligen inte blir mycket bättre än inom skolan.

Människosläktet är, på gott och ont, inte så lättstyrt trots allt.

Min feministiska ikon

Skrivit i Corren 18/6:

När ni läser dessa rader har jag tagit semester en månad från tidningen och lagt mig i hängmattan med drottning Kristina. Eller snarare Linköpingshistorikern Erik Peterssons uppmärksammade bok om henne, Maktspelerskan – drottning Kristinas revolt.

Normalt sett är jag inte direkt begeistrad av kungligheter, men Kristina! Give her a big hand! Henne är det ju bara omöjligt att inte tjusas av. Där kan man snacka om någon som verkligen utmanade den ”könsmaktsordning” som det numera är så politiskt poppis att ondgöra sig över.

Kristina var som bekant dotter till den megalomaniske krigarfantasten Gustav II Adolf. Under 1600-talet härjade han vilt i Europa under sitt protestantiska korståg mot papisterna. Sannolikt drevs han av en febrig dröm att göra sig till kejsare över hela kontinenten (det gick förstås åt skogen, men å andra sidan lyckades Gustav II Adolf grunda Göteborg och den bedriften är väl inte fy skam).

Efter faderns död i Lützendimman ärvde Kristina tronen. Men hon gillade inte att tvingas in i en förutbestämd roll och agera efter vad de inskränkta konventionerna krävde av en kvinna, protestant och drottning.

Som intellektuellt orienterad var det heller inte konstigt att Kristina vantrivdes i de dragiga gemaken på Stockholms slott och längtade till den eviga staden Rom. Den nyblivna brackiga svenska stormakten som hon fått på halsen, var ju en hopplöst provinsiell och andefattig öken i jämförelse med vad de katolska ärkefiendernas metropol hade att erbjuda.

Alltså gjorde hon slag i saken; kastade kronan, konverterade och drog. En större skandal har Europa sällan skådat. Men Kristina tog det kallt.

Hon var en sann individualist, som med stolthet och mod röjde sin egen väg genom livet. Att dessutom göra detta i 1600-talets råbarkade värld där toleransen för avvikare var minimal, förminskar inte precis prestationen. I historiens galleri tillhör Kristina en av mina käraste favoriter – just därför att hon rakryggat satte sig över konformismen, vägrade gå in någons ledband och envist hävdade rätten att få vara sig själv.

Det du, Gudrun Schyman! En mer inspirerande feministisk förebild för både män som kvinnor lika får man väl leta efter.

Varning för Folkpartiet

Skrivit i Corren 7/3:

Internationella kvinnodagen stundar och vilken fråga tycker då Sveriges jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) är mest angelägen att lyfta fram?

Svaret fick vi i gårdagens Corren, där hon med anledning av 8 mars skrivit en debattartikel med sina folkpartikamrater Carl B Hamilton (ekonomisk-politisk talesperson) och Karin Granbom Ellison (riksdagsledamot från Östergötland). FP-trion brände av allt krut på att angripa näringslivet.

Det största jämställdhetsproblemet vi tydligen brottas med i Sverige verkar nämligen vara könsbalansen i företagens styrelserum. Fler höga klackar måste det bli!

Är det inte märkligt hur politiker från höger till vänster så varmt och innerligt ömmar för ett redan tämligen privilegierat samhällsskikt? Kreti och pleti, kvinnor som män, kan ju knappast ens drömma om chansen att rekryteras till de högsta bolagstopparna.

Ändå läggs massor av politisk energi på att agitera för den övre medelklassens karriärmöjligheter. Frågan har rent av blivit flaggskeppet i den svenska jämställdhetsdebatten. Proportioner, någon?

Maria Arnholm och hennes FP-lierade viftar till och med det skarpaste vapen de har i sin politikerarsenal: den offentliga tvångsmakten som ytterst vilar på statens våldsmonopol.

”Utan snara förbättringar och tydliga åtaganden om ökad kvinnorepresentation i bolagens styrelser blir det svårt att avvisa förslag om ny lagstiftning. Vi hoppas vi slipper lägga tvingande lagförslag till riksdagen, men vi tvekar inte om det till sist skulle krävas”, förkunnar Arnholm & Co hotfullt som vore de statsfeminismens motsvarighet till Jimmy Hoffas Teamsters.

Därmed borde dessa ”liberaler” vara diskvalificerade från fortsatt maktutövning. De är helt uppenbart inte främmande för att begå övergrepp både på näringsfriheten som äganderätten, två fundament i ett fritt och demokratiskt samhälle.

Politiker ska hålla sig till sin egen sfär. Om det så är 100 procent män eller 100 procent kvinnor i privata företags styrelser, so what? Det är bolagens sak att bestämma. Aldrig Folkpartiets!

Nej till statsfeminism!

Skrivit i Corren 17/1:

Ett tips inför EU-valet den 25 maj. Det skadar inte att ha koll på vad Europaparlamentets ledamöter har för sig borta i Bryssel och Strasbourg. De väljare som ogillar överstatliga angrepp på näringsfriheten och äganderätten har exempelvis goda skäl att ställa EU-kandidaterna från S mot väggen i vårens valrörelse.

Deras partigrupp tillhörde den majoritet i Europaparlamentet som i november förra året röstade igenom kravet på att börsbolagen i EU måste ha minst 40 procent kvinnor i sina styrelser senast 2020.

Bland dem som ogenerat tryckte på ja-knappen fanns S-veteranen Marita Ulvskog, som toppar partiets lista till parlamentet. Även om hon aldrig varit näringsfrihetens mest profilerade representant (milt uttryckt), kan man ju undra hur långt denne tidigare EU-motståndare i folkomröstningen 1994 numera tänkt sig att unionens maktbefogenheter ska sträcka sig.

Lyckligtvis avvisade den svenska regeringen kravet. Efter omröstningen deklarerade näringsminister Annie Lööf (C) raskt på twitter: ”Jag vill inte se en lag om kvotering. Jag tror företag mår bra av ägaransvar, frihet och sunt förnuft”. Fint! I motsats till S kan väljarna tryggt lita på borgerligheten i denna fråga, eller hur?

Glöm det. Därför skadar det inte heller att ha koll på de olika partiföreträdarnas ideologiska kompass inför riksdagsvalet den 14 september. Alliansregeringen må ha motsatt sig överstatliga diktat för hur enskilda företag ska styras.

Men inom Alliansen är man inte främmande för att missbruka den nationella statsapparaten i precis samma syfte. Annie Lööf i all ära, fast vad har hon att sätta emot Moderaternas mäktige finansminister Anders Borg?

Både han och finansmarknadsminister Peter Norman (M) hotar nu det svenska näringslivet med statlig tvångskvotering. Även jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) lär vara inne på lagstiftningsspåret (SvD  12/2).

Att S-ledaren Stefan Löfven förra veckan gjorde Ulvskog glad och skramlade med vapnet bör väl inte förvåna. ”Om det inte blir ordning på det här, ja då ska vi lagstifta”, sa han till TT 13/2. Men att borgerligheten börjar vika ner sig för den vänsterfeministiska genuspopulismen är lika förbluffande som bedrövligt.

Vilken ”ordning” som råder i fördelningen mellan antalet stolar för män och kvinnor innanför dörrarna i privata styrelserum är ingen sak för staten. Det är (och ska!) vara upp till företagens ägare att bestämma och ta ansvar för.

Grundläggande liberala värden står på spel här. Ett är vaktslåendet om den politiska sfärens gränser, att hålla staten tuktad och värna civilsamhällets friheter. Ett annat är att främst se människor som individer, inte att bunta ihop och förminska dem till något slags ömkansvärt kollektiv.

Kvotering är på flera sätt en kränkning, ovärdigt och kontraproduktivt i bekämpandet av de kvarvarande könsstereotypa fördomar som både kvinnor och män drabbas av.

Jämställdhet är rätten att få vara sig själv; att bli bemött, respekterad och vägd utifrån den egna karaktären och kompetensen. Inte att bli definierad och dömd efter vilket könsorgan man råkar födas med – en attityd som snarare befästs genom den statssocialistiskt färgade feminism som S och M svärmar för. Det är djupt olyckligt.