Fruset ögonblick, kl 03

Vargtimmarna tickar, oväder. Det rister i fogar och väggar. Jag vaknar ur en undflyende dröm. Vad handlade den om? Några ord, en strof, något bekant som kaljedoskopiskt visualiserats och blixtrat förbi. Försöker hålla kvar de nästan bortdunstade fragmenten. Så klickar det till, mönstret blir klarare.

Bläddrar fram trettonde sången i Harry Martinsons Aniara. Omöjligt att inte förnimma Ulf Palmes klassiska uppläsning, hans majestätiska röst ekar i versraderna:

O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.

Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.

På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går.

Jag lämnar sängen för köket, värmer en kopp choklad, vispar i lite grädde. Nattens mörker utanför fönstret smälter ihop med rymdens, trotsad endast av strandlyktans gula, flämtande sken. Snöpuder virvlar i den stränga vinden som drar in från havet. Våra liv är omärkliga irrbloss i evigheten. Må vi åtminstone inte likt Aniaras skepp störta ohjälpligt vilse under den korta tid vi fått oss till del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.