När dragningskraften upphört

Skrivit i Corren 21/5:

KD har startat en skolkampanj. Någon som vet vad den handlar om? Någon som ens märkt av dessa skolkampanjande kristdemokrater?

Skolan är förvisso het, men konkurrensen i just den frågan är också mördande på det politiska marknadstorget. Kanske är efterfrågan på ännu ett skolfrälsande riksdagsparti mättad.

KD har länge levt farligt i riksdagsspärrens dödsskugga och senaste Sifomätningen på 2,7 procent bekräftar situationens allvar. Hotet om att partiet ska ramla ur riksdagen är inte nytt och kristdemokraterna måste vara luttrade vid det här laget. När det drar ihop sig till skarpt läge på valdagen har räddningen ofta varit moderata stödröster.

Men kan KD även räkna med denna hjälp 2014? Fortsätter kräftgången på samma låga nivåer är risken att KD uppfattas som förlorat, och lojaliteten bland borgerliga väljare upplöses inför utsikten att deras röster ska bli värdelösa. Fredrik Reinfeldt lär då få svårt att sitta kvar som statsminister.

Å andra sidan: om inte KD anses relevant för väljarkåren, vad är meningen med föreningen? Göran Hägglund är en sympatisk person och han har träget försökt muta in ett eget utrymme åt sitt kultur- och socialkonservativa parti.

För några år sedan lanserade han begreppet ”verklighetens folk” och utsåg KD till ”politikens gränspolis” gentemot civilsamhället. En intressant ansats, som fick stor medial uppmärksamhet. Men folket i stugorna gäspade.

Inte heller KD:s traditionella sakfrågor inom familje- och äldrepolitiken väcker entusiasm. Det omhuldade vårdnadsbidraget är exempelvis ingen kioskvältare. Att KD nu istället trevar efter att göra sig gällande på skolpolitikens område tycks mest bära desperationens drag. Allt annat har ju fallit på hälleberget.

Möjligen vore det för mycket begärt av KD:s aktivister, men för utomstående betraktare förefaller det vettigaste alternativet vara att lägga ner partiet innan 2014 års valrörelse.

Det hade dels kunnat förbättra borgerlighetens chanser att vinna en tredje regeringsperiod, dels blivit en välgörande strukturrationalisering av mängden riksdagspartier. I dag är de åtta stycken, vilket inverkar menligt på de parlamentariska arbetsformerna och den offentliga beslutsmaktens effektivitet (särskilt som konstitutionen från 1975 är anpassad för det antal som då fanns representerade: fem).

Det KD:s kris främst aktualiserar är dock själva existensberättigandet hos en politisk rörelse vars dragningskraft slocknat. Även Centern har samma problem och dess försök till makeover har knappast gjort succé. Vad hindrar då nedläggning eller sammanslagning med något annat parti?

För aktivisterna brukar den egna partiidentiteten sitta så djup att man hellre går under med det sjunkande skeppet än frivilligt ger upp. Dessutom står mycket pengar och åtskilliga människors försörjning på spel. Det totala partistödet på runt fem miljarder kronor fungerar i praktiken konserverande.

Hade däremot partierna tvingats finansiera sig själva på väljarnas nåder, skulle vi nog fått se ett moderniserande förtryckningstryck i det politiska landskapet som kunnat vitalisera den representativa demokratin.

Privatisera kungen

Skrivit i Corren 20/5:

I går var det lysningsgudstjänst för prinsessan Madeleine och Christopher O´Neill i huvudstadens Slottskyrka. Som en liten uppvärmning inför bröllopet den 8 juni. Kärlek är härligt och jag önskar de unga tu all lycka.

Men varför ska denna privatsak vara en statsangelägenhet? Nog förefaller det tämligen apart i ett modernt, demokratiskt samhälle. Bara en sådan sak att Madeleine och hennes fästmän tvingades begära tillstånd av regeringen för att gifta sig. Men en sådan bestämmelse är tydligen nödvändig så länge statschefsämbetet tillsätts genom arv inom en särskild familj.

Själv är jag republikan, men jag förstår samtidigt lockelsen med kungliga bröllop, glam och yra. Synd att mista om monarkin avskaffades. Jag har ett kompromissförslag.

Skilj istället kungahuset från staten genom att privatisera det. Ofta sägs hur viktiga kungligheterna är för exporten, att de förgyller Sverigebilden utomlands, ger glans åt vardagen i folkhemmet, etc.

Rimligen borde alltså kungahusets varumärke vara värt en hel del på den öppna marknaden. Näringslivet och många andra skulle säkert betala bra för familjebolaget Bernadotte AB:s tjänster.

Och vad hindrar sedan ättlingarna till Gustav Vasas släkt, som satt på tronen tidigare, att starta upp ett eget privat kungahus? Konkurrens inom den rojalistiska eventbranschen vore väl enbart toppen. Som det kungliga valspråket lyder: För Sverige i tiden!

Alla får sjunga men inte Israel?

Skrivit i Corren 17/5:

I Malmö arena ljuder schlagern, på Malmös gator ekar demonstranternas slagord och fördömanden. Nej, det är inte 1975 längre när vänstern arrangerade en alternativ proggfestival i protest mot att Sverige stod värd för Eurovisioncirkusen.

Nu är det 2013 och alla, inklusive Ulf Dageby som då i Sillstryparns gestalt hånade ABBA, påstår sig digga den glittriga musikfesten. Hånet och avskyn riktas istället mot ett av deltagarländerna. Gissa vilket?

Naturligtvis samma som heller inte skulle få spela Davis Cup-tennis i Malmö 2009. Fyra år senare vill vänsteraktivisterna även stoppa landets representanter från att sjunga.

I spetsen för ondagens gatudemonstration under parollen ”bojkotta Israel” gick en av stadens egna företrädare: Daniel Sestrajcic, ordförande i Malmös kulturnämnd och ledande namn i det lokala Vänsterpartiet. Han kräver total isolering av Israel. Kulturellt, politiskt, ekonomiskt, idrottsligt. Allt i namn av solidaritet med palestinierna. Jag tvivlar inte på hans övertygelse.

Men bojkott? Den skulle sannolikt inte bli effektiv och inte leda till något konstruktivt. Dessutom är det principiellt tveksamt att bojkotta länder som tillhör samma demokratiska värdegemenskap som oss själva.

Vidare får man obehagliga associationer till arabvärldens försök att krossa Israel efter statens bildande 1948. När arabdiktaturerna inte kunde utplåna landet genom vapenmakt inleddes en långvarig bojkott med samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan.

Ändå vet jag inget land som det hojats lika ofta om bojkott mot i Sverige. Man kan undra varför. Inget annat land väcker lika hätska känslor bland den svenska vänstern som världens enda judiska stat och Mellanösterns enda demokrati. Man kan undra varför.

I Malmö deltar flera länder med minst sagt läskiga meriter gällande mänskliga rättigheter. Exempelvis Vitryssland, en hänsynslös diktatur. Men bara ett land vill Daniel Sestrajcics vänsterfolk stänga ute. Man kan undra varför.

Släpp in de utestängda

Skrivit i Corren 16/5:

Människor med funktionshinder upplever sig alltmer marginaliserade, enligt en färsk rapport från Handisam (myndigheten för handikappolitisk samordning). Funktionshindrade deltar i långt färre sociala aktiviteter än övriga befolkningen. Många säger sig sakna nära vänner.

Isolering, ångest, brist på motion och ekonomisk utsatthet är en farlig kombination för vilken människa som helst. Än värre naturligtvis för personer som på grund av fysiska eller psykiska handikapp har svårare än andra att bryta den onda cirkeln.

Nyckeln till komma ur det samhälleliga utanförskapet är arbete. Men tröskeln är ingalunda enkel att forcera. Finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen har inte gjort situationen lättare.

Endast 44 procent av personer med nedsatt arbetsförmåga har jobb, konstaterar Handisam. Sätt den siffran i kontrast till övriga svenskar: 75 procent. ”Arbetsgivare måste våga anställa personer med funktionsnedsättning i större utsträckning än vad som görs i dag”, skriver myndigheten. Javisst.

Men problemet är inte olikt det som drabbar ungdomar och invandrare på vår arbetsmarknad. Även dessa grupper sorteras ofta bort. Ser man det från arbetsgivarnas perspektiv är riskpremien för anställning helt enkelt för omfattande.

Ingångslönerna är höga, arbetsrätten stel och oflexibel. Då vågar man inte gärna chansa på ett osäkrare kort i högen av ansökningar. I princip finns hur mycket arbete som helst att utföra i samhället. Vad det handlar om är att prissätta arbetsuppgifterna rätt.

I Sverige har vi emellertid låtit den politiska sfären och inblandade intresseorganisationer rubba marknadsmekanismerna så att utbud och efterfrågan fått besvärligare att mötas.

Och detta förhållande slår hårdast mot människorna som har sämre förutsättningar att konkurrera om de jobb som erbjuds. Massor av andra jobb som skulle kunnat uppstå existerar inte alls, eftersom skevheterna i marknaden gjort dessa jobb ekonomiskt omöjliga.

Med detta sagt, kan man förstås inte bortse från att även diskriminerade attityder mot funktionshindrade är en del av problemet. Åtskilligt vore vunnet om vi började fokusera på de enskilda människorna och deras individuella kompetenser, istället för att främst identifiera dem utifrån deras handikapp och därför döma dem till passivt bidragsberoende.

Här har vi ändå en stor outnyttjad arbetskraftsresurs som kan göra vårt land rikare och bättre. Rådande stigmatisering är olycklig, dock inte hopplös.

Erfarenhetsmässigt tenderar anställningen av en funktionshindrad person på en arbetsplats att bana vägen för fler. Företag som hamburgerkedjan Max och ICA-koncernen har medvetet satsat på att öppna sina dörrar för funktionshindrade med goda resultat.

Startsträckan innan de kommit in i jobbet må vara längre, men få utför sedan sitt arbete lika plikttroget och entusiastiskt. Det blir en bra affär för samtliga parter. Humanism, marknad och mångfald är vägen framåt. Återstår att ta bort hindren.

Coolidge fick USA att blomstra

Skrivit i Corren 10/5:

Korka upp champagnen, 1920-talet är tillbaka! En ny filmversion av F Scott Fitzgeralds kioskvältarroman The Great Gatsby har snart premiär. Nu axlar Leonardo DiCaprio rollen som den mystiske miljonären Jay Gatsby med sina överdådiga fester på Long Island.

Frågan för dagen är: kan han matcha Robert Redfords ikoniska tolkning från 1974? Inte helt lätt, milt sagt. Men efter att ha sett några smakprov känner jag mig hoppfull. DiCaprio verkar fylla den stiliga Gatsbykostymen med den äran.

20-talets gyllene era av lyx, flärd, snitsiga kläder och intagande art déco-miljöer har väl egentligen aldrig upphört att fascinera. Dock är det kanske inte konstigt att en renässans tycks på gång just i dessa tider när ekonomisk oro och politisk desillusion satt sitt märke på världen.

Våra blickar tenderar ju då, i vanlig ordning, att riktas bakåt mot svunna decennier när människans tillvaro syntes enklare, sorglösare, lyckligare. Ett visst mått av eskapism finns naturligtvis i detta, men också ett slags sökande.

Har vi måhända förlorat något i det förflutna som kan hjälpa oss att återfå fotfästet och optimismen? I Sverige är Olof Palme het igen, paradoxalt nog förefaller lågkonjunkturens 70-tal blivit svenskarnas Arkadien.

I USA talar man allt mer om Calvin Coolidge.

Han var president under Gatsbyåren 1923-29, republikan från Vermont och son till en lokal skatteindrivare. Den unge Calvin brukade göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och glömde aldrig den grundläggande läxan: ”Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den”.

För Coolidge blev respekten för arbete och företagande närmast helig. Politiker skapar inga resurser. Det är de enskilda människornas möda och strävsamhet som bygger landet. Följaktligen ogillade han när den politiska klassen tog sig större maktanspråk under 1900-talets början.

Så kallade progressiva presidenter som Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson började intervenera allt mer i det amerikanska samhällslivet, något Coolidge såg som en oroväckande trend mot att kväva medborgarnas initiativförmåga och marknadsekonomins välståndsbildande krafter.

Som Coolidge uttryckte det: ”Jag vill att Amerikas folk ska arbeta mindre åt staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukterna av sina egna ansträngningar. Det är frihetens främsta innebörd.”

Möjligheten att omsätta orden i praktiken kom 1920. Warren G Harding vann valet till Vita huset, Coolidge följde med som vicepresident och tog över rodret när Harding dog i en hjärtattack tre år senare.

Thatcher och Reagan? Coolidge är originalet. Den viktigaste ledaregenskapen för honom var att veta när en politiker bör avstå från handling. Kan problemen lösas ändå, är det ens problem som politiker ska blanda sig i, riskerar situationen att förvärras genom offentligt ingripande?

Staten ska sköta sitt, vara skarpt avgränsad och inte bli en integrerad del i människornas vardagsliv, menade han. Denna konst att hålla sig cool behärskar inte många makthavare, få lika mästerligt som Coolidge.

Kritiken om passivitet kunde han elegant avfärda genom att peka på resultaten av vad han faktiskt gjorde. Som att principfast avreglera, ta bort hinder och lyfta de bördor vilka hotade USA:s förutsättningar att utvecklas och blomstra.

Följande siffror fann jag i den nyligen publicerade boken Calvin Coolidge: A Documentary Biography av historikern David Pietrusza. Knappast underligt att dagens amerikaner ser 20-talet i ett romantiskt skimmer.

Mellan 1921-29 krympte den federala budgeten från 5,1 miljarder till 3,3 miljarder dollar. Statskulden minskade från 22,3 miljarder till 16,9 miljarder dollar åren 1923-29.

Coolidge sänkte skatten fyra gånger under sina sex presidentår. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara stimulansen av denna sänkning ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls.

Effekten? Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent, inkomsten per capita ökade med 30 procent mellan 1922-1928, reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent, samtidigt som arbetslösheten under hela perioden var 3,3 procent i snitt.

Vem har sagt att sänkta skatter och minskad statsmakt inte fungerar?

Coolidge hade tyvärr lämnat scenen vid börsraset i oktober 1929. Hans efterträdare Herbert Hoover och Franklin D Roosevelt svarade med att återreglera ekonomin, kraftigare än någonsin.

Detta batteri av illa genomtänkta offentliga åtgärder förvärrade krisen och drog ner USA i en långvarig depression. Det skulle sannolikt gått bättre om man hållit fast vid 20-talets politiska paroll: Keep cool.

Håll EU borta från vardagen

Skrivit i Corren 8/5:

Datumet i almanackan var 9 maj, 1950. Den franske utrikesministern Robert Schuman hade kallat till presskonferens med löftet om en ”kommuniké av största vikt”.

De församlade journalisterna behövde inte bli besvikna. Andra världskriget låg bara fem år bort i tiden. Minnet var färskt av slagfältens fasor och Hitlers terrorvälde i Europa.

Robert Schuman hade varit med förra gången också, under första världskriget 1914-18. Men då som tysk, eftersom han växte upp i provinsen Lothringen som Tyskland tagit från Frankrike efter sitt segerrika fälttåg på 1870-talet.

Vid Versaillesfreden 1919 var rollerna omvända och Lothringen återfick sitt franska namn Lorraine – vilket medförde att Schuman bytte fosterland på kuppen. Freden i Versailles hade dock blivit grogrunden för Hitlers väg till makten och ännu ett europeiskt blodbad.

Nu fick det vara nog, menade Schuman. För journalisterna presenterade han en sensationellt radikal försoningsplan. Frankrikes och Tysklands kol- och stålindustri utgjorde ”krigets livsnerv”, basen för de bägge arvfiendernas militära styrka.

Om man istället satte produktionen under gemensam kontroll kunde nya väpnade konflikter omöjliggöras.

Två år senare var kol- och stålunionen verklighet. Förutom Västtyskland och Frankrike anslöt sig Italien, Holland, Belgien och Luxemburg. Numera har unionens medlemsskara utökats till 27 länder, inklusive vårt eget, och kallas för EU.

Säga vad man vill, men gamle Robert Schuman har lyckats väldigt bra med sitt syfte. Att EU-staterna skulle skicka soldater mot varandra förefaller ju komplett otänkbart.

Ändå lär det knappast bli folkfest på den officiella Europadagen i morgon, till åminnelse av Schumans historiska kommuniké. I Sverige vill inte ens en majoritet av invånarna vara med längre, enligt SOM-institutets senaste undersökning.

Medlemskapet stöds bara av 42 procent, euron gillar endast 9 procent. EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) kommenterade siffrorna i måndags med att hon vill återskapa förtroendet genom intensivare politisk debatt i EU-frågor och ”visa hur de påverkar oss i vår vardag”. Men det är väl just detta som är felet.

EU har säkrat freden och givit oss en inre marknad för fri rörlighet och handel. Kombinerat med värnet av mänskliga rättigheter är det en fantastisk prestation som gjort vår tillvaro tryggare och rikare.

Problemet är att EU utöver detta utvecklats till en byråkratisk koloss, ivrig att med sin ansiktslösa och ständigt svällande makt lägga sig i allt mer av människornas vardag.

Eurokrisen, där varenda regel för valutasamarbetet brutits, har inte hejdat ambitionerna. Utan tvärtom blivit en förevändning för att öka centraliseringen till Bryssels aristokrati av tjänstemän och ytterligare tunna ut demokratin. Är det konstigt att den folkliga skepsisen tilltar?

EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i enskilda människors liv. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för fredens och frihetens bevarande.

Rökning är inte längre så hippt

Skrivit i Corren 7/5:

En förförisk Marlene Dietrich, tuffingen Humphrey Bogart, flärdfulla Audrey Hepburn. Vad vore dessa legendariska stilikoner på bioduken utan en rykande cigarett?

Att röka var snyggt, coolt och världsvant. Det räckte med att handla en ask Camel eller Lucky Strike för att känna sig lite som en filmstjärna själv. 1946, året efter andra världskrigets slut, rökte hälften av Sveriges manliga befolkning. Men enbart 9 procent av kvinnorna.

I mitten av 70-talet hade emellertid det kvinnliga blossandet ökat till 41 procent, medan männen trappat ner på rökningen till 32 procent. Numera har de flesta svenskar fimpat helt eller aldrig börjat. Andelen dagliga vanerökare är nästan jämt fördelade mellan könen: 10 procent män och 12 procent kvinnor.

Fortfarande kan man naturligtvis se denna krympande skara som på tok för många. Men det går ju stadigt åt rätt håll i alla fall. Att röka är helt enkelt inte fashionabelt längre, vilket den populärkulturella utvecklingen ger tydliga indikationer på.

Ingen kan förvandla sig till Bogart eller Hepburn genom att blott tända en Camel. Snarare hamnar man i samma sociala lågstatuskategori som de odrägliga kedjerökande tvillingsystrarna Patty och Selma i The Simpsons.

Medvetenheten om hälsofarorna är så utbredd att praktiskt taget varenda kotte är väl bekanta med dem: lungcancer, hjärt- och kärlsjukdomar, KOL. Den allmänna toleransen gällande rökning har också blivit påtagligt mindre.

Förbud mot att blossa på krogen och i andra offentliga lokaler har massiv acceptans. Få kan tänka sig en återgång till dagarna då det ännu var okej att ha askkoppar på restaurangborden. Denna epok ter sig mycket avlägsen, men rökförbudet på svenska serveringsställen trädde faktiskt inte i kraft förrän 2005.

Frizonerna som återstår är antingen ute, eller inom det privata hemmets fyra väggar (där rökarna knappt ändå röker eftersom det luktar så illa).

Men för bidragsfinansierade organisationer som A Non Smoking Generation och Folkhälsoinstitutet är allt detta inte nog. De kan ju inte bara lägga av och nöja sig, utan måste motivera den egna existensen och sina anställdas jobb genom att tvärtom mobilisera ännu hårdare mot tobaksbruket.

Passiv rökning utomhus utmålas därför som rena skräcken, trots att hälsoriskerna är tämligen försumbara. Folkhälsoinstitutets byråkrater filar på förslag till nya förbudslagar som skulle innebära att polisen tvingas jaga rökare i parker, gathörn och på badstränder.

A Non Smoking Generation har förstås glatt hakat på och dragit igång en namninsamlingskampanj i syfte att förbjuda rökning på alla svenska lekplatser.

Nog är det olämpligt om vuxna sitter och röker i sandlådan tillsammans med sina barn, men är det verkligen ett sådant stort och hotande samhällsproblem att statsmakten måste ta fram batongen?

Den beskäftigt tramsiga förmyndarmoralism som bägge organisationer ger uttryck för, framstår lika omodern och ur takt med tiden som rökningen i sig.