När USA inte går att hålla i handen längre

Skrivit i Corren 18/10:

Under onsdagen var försvarsminister Peter Hultqvist på besök i Linköping och gav sitt moralhöjande stöd åt Saabs ambition att sälja JAS Gripen till Finland. Det vore förstås toppen om affären går i lås. Icke minst därför att det – som Hultqvist påtalade i Corren 17/10 – skulle innebära en ytterligare välkommen fördjupning av det svensk-finska försvarssamarbetet.

Peter Hultqvist har själv varit en drivande kraft för att våra bägge länder sedan 2015 knutit allt närmare militära band, detta givetvis som följd av den hårdnande pressen från Ryssland. Den säkerhetspolitiska betydelsen ska inte underskattas, men samarbetet har en uppenbar avgörande brist. Sverige och Finland har inga regelrätta alliansförpliktelser.

Det saknas garantier för att vi skulle bistå varandra om Ryssland skruvar upp trycket och går till konfrontation. När det kommer till kritan: vad talar för att Sverige skulle vara villigt att utlösa krigstillstånd för Finlands skull, eller tvärtom?

Blir vi utsatta för ett samtidigt angrepp är det heller inte givet att vi tappert skulle kämpa skuldra vid skuldra i envist försvar våra länders respektive territorium. Någon part kan ju av nödtvång anse det fördelaktigare att sluta en kvick separatuppgörelse med den ryska övermakten och därmed lämna den andra parten i sticket.

En annan sak vore om Sverige och Finland tog steget in i Nato som fullvärdiga medlemmar, vilket hade undanröjt alla tvivel och ordentligt stärkt säkerhetsläget kring det utsatta Östersjöområdet.

Om det inte var för Donald Trump.

Försvarssamarbetet med Finland är naturligtvis av ringa vikt jämfört med det som är den bärande bjälken i Peter Hultqvists säkerhetspolitiska bygge. Även om han intimt utvecklat Sveriges icke-bindande partnerskap med Nato, är det direktlänken till USA som Hultqvist lagt mest krut och förhoppningar på.

Det börjande lovande när Barack Obama var president. Men sedan kom Trump. Med sveket mot kurderna i Syrien har USA:s trovärdighet som en stödjande kompanjon nått en ny, direkt alarmerande bottennivå. Konsekvensen för Sverige är bister. Grunden för Peter Hultqvists hela försvarsstrategi ser ut att vittra bort.

Och vad är Natoalliansen värd utan USA? Demokraten och presidentkandidaten Joe Biden sa nyligen: ”Nato kommer inte att överleva om Trump blir omvald”. Det låter kanske som en överdriven farhåga. Men vågar någon längre lita fullt ut på motsatsen?

Europa gör nog bäst i att försöka ta eget ansvar för sin säkerhet. Pax Americana är på väg ut i historien.

Livsglädjens diktare

Skrivit i Corren 7/11:

Till och med den reaktionäre tsaren Nikolaj II vägrade godta de fanatiska nykterhetsivrarnas krav. Men när Finland blev självständigt från Ryssland i första världskrigets slutfas kunde puritanerna driva igenom sin vilja i parlamentet. 1919 infördes totalförbud mot att sälja och nyttja alkoholhaltiga drycker i vårt östra grannland. Lagen var i kraft till 1932.

Ett monumentalare fiasko för det politiska förmynderiet och sipphetens moralväktare har väl sällan skådats. Ett entusiasmerande uttryck för det är Henry Parland, vars samlade poetiska produktion Svenska litteratursällskapet i Finland precis utgivit i en omfattande volym. Den bör ni läsa!

Parland dog ung, blott 22 år gammal 1930 i scharlakansfeber, men skrev in sig i evigheten som en av den finlandssvenska modernismens främsta namn vid sidan av Gunnar Björling, Edith Södergran och Elmer Diktonius. Han är också en representant för den fascinerande mångkulturellt transnationella sfären som utmärkte Europa innan krigen.

Släkten Parland hade engelska anor, i hemmet talades tyska, ryska och finska. Henry Parlands skolspråk var dock svenska vilket han också valde att författa på.

I hans säregna, korta nysakliga dikter möter vi ett Helsingfors på 1920-talet vars jazziga uteliv vibrerar minst lika uppsluppet dekadent som i de kontinentala metropolerna Berlin och Paris. ”Högre, högre må det trummas, / högre må det visslas, tutas. / Vi vill glömma och berusas, / Livet måste njutas, njutas.”

Trots finska statens armé av kontrollanter var alkoholförbudet hopplöst att upprätthålla. Lönnbränning skedde i väldig skala, spritsmugglarna ansågs som folkhjältar och på de officiellt torrlagda dansrestaurangerna var det brukligt att beställa ”starkt te” (gissa vad det innehöll…).

Parland skulle egentligen studera juridik. Tydligt är att annat lockade. ”Fastän / vi supit hela natten / skall vi klara / lögnerna / växlarna / skandalerna för i dag. / Vi behöver blott / en flaska vichyvatten / för att gå / vidare.”

Hos Parland finns en stark dragning till allt som är modernt: bilar, motorcyklar, film, telefoner, reklam. ”Ute i Tölö / en affisch om bilringar, / årets bästa. / Varje morgon / då jag väntar på spårvagnen / står jag andäktigt tyst / inför dess / stolta, befallande: / köp!”

Världen är i uppbrott, ny teknologi vinner mark på bred front, kommersialismens sekel är inne, samhället ömsar skinn. Konservativa krafter förfäras som vanligt över att gamla ideal och normer utmanas. I retsam opposition mot bakåtsträvarna förkunnar Parland: ”Ideal-realisationen / – ni säger, den har redan börjat / men jag säger: / vi måste ytterligare sänka prisen.”

Han bejakar nuet, omfamnar tidens skeende, vänder humoristiskt på kritiken om materialismens själlösa ytlighet till att istället ideologisera och besjäla tingen. Hyllningen av klädmodet är typiskt spefull: ”De vida byxornas program / vi skall vara / mera kläder, / mindre människor, / och själen insydd i uppslagen.”

Det är skojigt att visats i Henry Parlands sällskap. Hans friska livslust och allmänliberala hållning är elektrifierande.

Alla i hjärtat unga, oavsett ålder, kan nog känna igen sig i Parlands budskap till pekpinneriets glädjedödare: ”Nej / ungdomen vill fördärvas / ungdomen vill se blott barnförbjudna filmer / läsa ocensurerade skrifter / och då den blivit fördärvad / (men inte tillräckligt gammal) / skriker den / mera! / mera! / mera!”

Rusta upp? Går inte!

Skrivit i Corren 23/11:Corren.

Finlands arméchef Seppo Tovionen ger fint beröm i Expressen (22/11): ”Det är en av de bästa träningsanläggningarna i norra Europa. Därför har vi alltid varit intresserade av att komma hit och träna”. Och hit, det är Östergötland, närmare bestämt Kvarn vid Borensberg i Motala kommun.

Där ligger försvarets markstridsskola, som nu gästas av finska soldater vilka samövar med svensk trupp för operationer i urban miljö. Krutröken över den östgötska myllan är ett konkret uttryck för 2015 års överenskommelse mellan Sverige och Finland om att knyta tätare militära band, detta som en reaktion på det hårdnande trycket från Ryssland.

Det är givetvis utmärkt att vi vässar den gemensamma beredskapen, allt som kan göras det i avseendet är välkommet. Ändå har det hela drag av symbolpolitik. Våra bägge länder är fortsatt allianslösa. Garantier för att broderfolken kommer att stå skuldra vid skuldra i en konfrontation med den store björnen i öster existerar inte.

Antag att ryssarna hotar Gotland. Vad säger att Finland nödvändigtvis finner det ligga i sitt nationella säkerhetsintresse att gå i krig för vår skull, särskilt om Moskva sänder signaler till Helsingfors att de kan sitta lugnt i båten så kommer inget att hända dem?

Eller ta scenariot med ett ryskt besättande av Åland (demilitariserat sedan 1800-talet): vad talar för att Sverige är villigt att utlösa krigstillstånd för egen del genom att skynda till Finlands hjälp?

Ställer man dylika skarpa frågor får det finsk-svenska militärsamarbetet (hur lovvärt det än är) karaktären av en papperstiger. Dessutom har Sverige inte mycket att erbjuda finländarna i militärt bistånd.

Till skillnad från dem har vi ju radikalbantat försvaret och ännu har våra politiker inte funnit det värt att satsa tillräckliga resurser på att återta förlorad förmåga. I förhållande till BNP är försvarsanslagen (1,1 procent) lägst av alla Östersjöländers.

Men tänk om riksdagspartierna i denna stund fick en kollektiv lidnersk knäpp? Plötsligt enas man om att verkligen prioritera värnet av landet i budgeten. En förbluffad försvarsmakt dränks i pengar att rusta Sverige till tänderna med. Tyvärr är det inte möjligt, annat än på sikt.

Anledningen är att systemet blivit så urholkat, främst på personalsidan, att resurserna inte kan tas om hand. Johan Wiktorin, vd i underrättelseföretaget Brqthrough, har gjort följande belysande jämförelse. 1939 var soldatkåren dåligt utbildad och materialbristen omfattande. 1940 reparerade regeringen detta genom att satsa svindlande 11,5 procent av BNP på försvarsmakten (det var ju krig i Europa).

Då fanns en organisation intakt som snabbt kunde ge pengarna effekt; träna manskapet, sköta materielen, et cetera. Nu? Borta.

Alltså har Sverige lyckats hamna i den sämsta av världar.

Vi har ett svagt, underfinansierat försvar som inte kan stärkas inom rimlig tid, eftersom grundorganisationen förfallit till en nivå där den saknar kapacitet att pumpa upp sig. Samtidigt har vi inga allierade, endast till intet förpliktigande förbindelser med USA och Nato – samt Finland. Ryssarna räknar oss till västlägret, utan att västlägret garanterar oss ett dyft.

Skakigt läge? Jo. Men vi kan åtminstone glädjas åt finländarnas goda betyg åt träningsanläggningen i Kvarn.

Vikten av Diktonius

Skrivit i Corren 13/9:Corren.

”Ni är god som bara en fallen ängel kan vara det”, skrev Hagar Olsson till Elmer Diktonius. Det är Jörn Donner som citerar den underbara meningen i sin fina biografi över den store finlandssvenske modernisten; Diktonius. Ett liv.

Nästan ett decennium har nu gått sedan boken kom ut. Jag finner den på nytt under en flytt, bläddrar, fascineras, är åter fast.

Donner menar att han med sitt biografiska verk vill försöka rädda Diktonius från glömskan. Är det verkligen så illa? Håller en av de främsta poeterna ur vår nordiska kultursfär på att försvinna som levande läsning? Måhända, själv har tanken aldrig ens slagit mig.

I tonåren kom jag av en slump över en volym av Diktonius samlade dikter. De blev något av en uppenbarelse. Sedan dess har han ständigt funnits där som följeslagare i mitt personliga universum.

I sin tidiga produktion framträder Diktonius som radikal politisk och litterär bildstormare. Det är svårt att inte ryckas med av den potenta, dynamiska, expressiva kraft som dominerar hans lyrik under 1920-talet, oaktat om man delar författarens revolutionsromantiska socialism eller ej.

Men det är framför allt hans mjukare sidor som fångar. Exempelvis dessa rader ur Taggiga lågor från 1924: ”Barnet i trädgården / är ett underligt ting: / ett litet litet djur / en liten liten blomma. / Det myser som en katt åt nejlikorna / och skubbar sitt lilla huvud / mot solrosens jättestängsel. / Tänker kanske: sol är gott – / grönt är gräsfärg / Vet kanske: jag växer!”

Nästan lite Beppe Wolgers över det, inte sant?

Från 30-talet skulle också Diktonius utvecklas i mer naturlyrisk och ödmjuk humanistisk riktning. Dock blev de sista åren förmörkade av sprit, psykisk isolering och en tilltagande åderförkalkning. Han åldrades i förtid, kraften sinade, förvirringens dimmor slöt sig tunga kring honom. Men ur sin förtvivlan kunde Diktonius ännu skapa storslagen, gripande poesi.

Jag tror knappast att någon som tagit del av dikten Förvittrad sfinx, utgiven i samlingen Novembervår (1951), kan undgå att röras på djupet av detta drabbande vittnesbörd från författarens eget skuggrike. Känn bara på inledningen: ”den stora mänskokatten jag / förstenad lever / årtusens sandstormar / mitt öga ansikte / har nästan utplånat / kommande årtusen / mig ännu väntar / den stora mänskokatten jag / förstenad / här i öknen lever”.

Elmer Diktonius var en banbrytare på den litterära scenen, ett utropstecken i sin diktargeneration som bland andra inkluderade Edith Södergran och Gunnar Björling. Varför läsa honom, varför alls poesi?

Därför att lyriken är reservatet för det ogarderade, ett själens vattenhål där vi kan lägga av våra rustningar, för en stund strunta i olika invanda positioneringar, låta det fria sinnet kommunicera och föda hjärtat. Poesin är den mest mänskliga av erfarenhetsbanker.

Genom dikten ges den gränsöverskridande, rika möjligheten att tolka, omtolka, förstå och få stadigare grepp kring tillvaron och oss själva, ja överhuvudtaget att bättre kunna hålla ihop i denna märkliga, inte sällan prövande och hårda värld. Som grundsten för ett öppet, tolerant, mångfaldigt samhälle är lyriken omistlig.

Så läs gärna Diktonius. Han är en bekantskap av bestående, inspirerande värde.

Öppna Sverige

Skrivit i Corren 7/1:Corren.

”De tusen sjöarnas land”, brukar Finland vackert kallas. Men Sverige skulle spefullt kunna kontra med beteckningen ”De många fler tusen sjöarnas land”.

Kolla SMHI:s statistik. Finland har 56 000 sjöar som är större än 1 hektar (100 gånger 100 meter). Och Sverige? Sorry, finländare. Vi har 95 700 stycken. Totalt upptar dessa sjöar närmare tio procent av vår nations areal, eller 40 000 kvadratkilometer. Det är mycket vatten att trivas i, på – eller bara njutas av från stranden.

Apropå det, skulle Sverige även kunna kallas ”De oändliga strändernas land”. Inräknat havskusterna är den sammanlagda strandlinjen 386 000 kilometer lång. Fick någon infallet att inspektera hela den sträckan till fots, vore det en promenad som motsvarar nio och ett halvt varv runt jordklotet. Toppen, inte sant?

Människor har sedan urminnes tider älskat att bosätta sig vid vatten och Sverige kan erbjuda hur mycket utrymme som helst. Tyvärr kompliceras saken genom ett modernt, politiskt beslutat påfund: strandskyddsregler.

Dessa är avsedda att värna natur, miljö och allemansrätten. Nu råder det ingen direkt brist på natur heller i Sverige, endast cirka 7 procent av landet är uppodlat. Så vad är problemet?

Knappast tillgång på stränder eller gröna marker, utan snarare strandskyddsreglerna som i sitt missriktade syfte försvårar människors möjligheter att bo i vattennära lägen.

Det är särskilt bekymmersamt för glesbygdskommuner, vilka i urbaniseringens tidevarv berövas möjligheten att locka tillbaka folk genom att exploatera attraktiva områden till låga priser jämfört med storstäderna.

För närvarande pågår en översyn av strandskyddet. Rimligast vore dock ett generellt avskaffande, undantaget känslig strandmark som staten uttryckligen finner särskilt skyddsvärd. En reform som i ett slag hade gjort Sverige öppnare och trevligare.

Integritet i kläm

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

I Sverige betraktar vi gärna staten som den gode herden, vilken ger oss trygghet, välfärd och omsorg. Därför betalar vi fortfarande höga skatter utan att knota nämnvärt, och låter våra liv ringas in av statens rika flora av myndighetsorgan. Storebror ser dig, men det är väl inget problem då Storebror i grunden är snäll och välvillig. Eller?

Även i en mogen demokrati som Sveriges finns skäl att vara på sin vakt. Trots att statens roll är att vara vår tjänare med allmänhetens bästa för ögonen, finns alltid risken att friheten och integriteten hamnar i kläm mellan de offentliga systemens dominanta kugghjul.

Ett signifikativt exempel är DN:s avslöjande att flera myndigheter bedriver omfattande försäljning av personuppgifter om oss till kommersiella aktörer. Detta är alltså information som inhämtas genom statens tvångsmakt och som sedan bjuds ut på marknaden.

Guld värt för företag som vill sälja sina produkter via riktad reklam. Och en fin intäktskälla för myndigheterna som sitter på dataregistren. Verksamheten är fullt laglig som konsekvens av offentlighetsprincipen.

Att byråkrater agerar grosshandlare i personliga uppgifter om medborgarna känns emellertid inte helt klockrent, för att uttrycka det milt. Tilliten till myndigheternas oväld riskerar att äventyras, särskilt som vetskapen i folkdjupet om denna vidlyftiga hantering är tämligen blygsam eller rent obefintlig.

Också politikerna i riksdagen verkar ha tagits på sängen. Från M, FP och S hörs nu krav på åtgärder för att strama upp informationsförsäljningen.

Ett tips: titta på Finland. Där är integritetsskyddet betydligt bättre. Vill myndigheterna kränga personuppgifter i kommersiellt syfte måste först uttryckligt godkännande inhämtas från människorna det berör. Den modellen borde även Sverige överväga.

Sisu behövs i Akademien

Skrivit i Corren 14/Corren.3:

På dagens kultursida i Corren skriver historikern Christer Nilsson om den hårt trängda svensktalande minoriteten i Finland. Det är en viktig artikel, läs den! Ty utvecklingen är lika sorglig som oroande.

Svenskans grundlagsfästa status som nationalspråk jämte finskan ifrågasätts allt högljuddare. Extremistpartiet Sannfinländarna (motsvarigheten till SD här hemma) kräver enfaldens inskränkta konformism. Medvetenheten om vårt månghundraåriga förflutna som gemensamt rike håller på att förloras i historielöshetens töcken – även på denna sida Östersjön.

Överhuvudtaget lämnar Sveriges intresse för den finlandssvenska skaran åtskilligt övrigt att önska. Märkligt, inte minst mot bakgrund av dess imponerande traditionsrika och vitala kultursfär. Tänk bara på författare och poeter som Bo Karpelan, Monika Fagerholm, Edith Södergran, Jörn Donner, Elmer Diktonius…

Själv har jag länge undrat varför inte Svenska Akademien har några ledamöter från detta sällsamt mångbegåvade och fascinerande svenskspråkiga Finland. Sedan riket klövs 1809 har Akademiens dörr österut varit både stängd och låst. Är detta verkligen förenligt med Gustav III:s intentioner? Jag tvivlar.

Som grundare slog han fast att Akademiens centrala uppgift är att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Vilken tillgång hade inte de som talar, skriver och verkar på den vackert klingande finlandssvenskan varit därvidlag.

Jämför med Gustav III:s förebild, Franska Akademien. De bryr sig i upplysningstidens anda naturligtvis inte om medborgarskap, utan väljer in ledamöter från hela den franskspråkiga världen. Förvisso är den väldigt mycket större än den svenskspråkiga.

Vårt eget område begränsar sig till Sverige och omkring 300 000 människor i Finland. Men desto angelägnare att vi stärker banden och håller ihop. Eller vad säger du, Peter Englund?

Lära för livet

Skrivit i Corren 5/11:

Centern hänger på gärdsgården till riksdagen och arbetar nu med ett uppdaterat idéprogram, som kan ge det gamla bondeförbundet en ny vår. Bland annat diskuteras om inte den traditionella skolplikten borde slopas. Det låter lovande.

Nyligen uttryckte jag själv tvivel kring skolplikten och pekade som kontrast på Finland (Corren 31/10). Där är skolan frivillig. Istället råder läroplikt, som gäller från sju års ålder tills den grundläggande utbildningen fullgjorts (maximalt tio år). Antingen deltar eleven i den offentliga skolans undervisning, eller så står det eleven fritt att förvärva motsvarande kunskaper på annat sätt. Föräldrarna ansvarar för att läroplikten följs under tillsyn av kommunen och betyg ges tidigt.

Poängen är att läroplikten sätter den individuella kunskapsinhämtningen i första rummet. Skolplikten är däremot främst ett kollektivistiskt tvång att infinna sig i skolan. Den garanterar inte att eleverna måste lära sig något. I princip kan man bara sitta av sina nio år i grundskolan och sedan lämna bänken som analfabet.

Svenska elever presterar också betydligt sämre resultat i de internationella PISA-mätningarna vad gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap än vad finska elever gör (Finland toppar rankningen, Sverige ligger under genomsnittet). Det vore intressant om Centern vågade tänka nytt och liberalt på skolområdet. Inte minst Folkpartiets Jan Björklund kan ju behöva en match.

Finlandssvenskans sak är vår

”Vad beror det på att vi förhåller oss som vi gör till de svensktalande på andra sidan vattnet? Vad beror det på att vi behandlar dem som… ingenting?”

Detta frågar sig Göran Skytte i en läsvärd op-ed i söndagens SvD. Han har onekligen rätt i att Sveriges intresse för den svenskspråkiga minoriteten i vår forna östra rikshalva lämnar åtskilligt övrigt att önska. Vilket inte minst är synd utifrån ett kulturellt perspektiv.

Den finlandssvenska kultursfären är rik och vital, dess traditioner imponerande. Tänk exempelvis på författare och poeter som Bo Karpelan, Edith Södergran, Johan Ludvig Runeberg, Tove Jansson, Göran Schildt, Kjell Westö, Monika Fagerholm, Märta Tikkanen, Marianne Alopaeus, Tito Colliander. För att enbart nämna ett spontant antal.

Själv har jag länge ställt mig undrande till varför inte Svenska Akademin har några ledamöter från detta sällsamt mångbegåvade, fascinerande svenskspråkiga Finland. Sedan vårt gemensamma rike klövs som följd av katastrofkriget mot Ryssland 1808-1809 har Akademins dörr österut varit både stängd och låst.

Jag tror knappast att det är förenligt med grundaren Gustav III:s intentioner. Han slog fast att Akademins centrala uppgift är att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Vilken tillgång hade inte de som talar, skriver och verkar på den vackert klingande finlandssvenskan kunnat vara därvidlag. Jämför med Franska Akademin, förebilden till vår egen.

Fransmännen bryr sig i upplysningstidens anda naturligtvis inte om medborgarskap. De väljer in ledamöter från hela den franskspråkiga världen. För några år sedan tog nobelpristippade Assia Djebar plats på stol nummer fem, hon är från Maghrebområdet i norra Afrika. Läs hennes fina roman L’amour, la fantasia. Den finns i svensk översättning med titeln Kärleken, kriget – en algerisk mosaik.

Den svenskspråkiga världen kan förstås inte mäta sig med den franska i utbredning. Vårt område begränsar sig till Sverige och omkring trehundratusen människor i Finland. Av desto större vikt att vi stärker banden och håller ihop. Hör du det, Peter Englund?