En författare som bråkar med språket

En frisk januaridag i Stockholm. Jag vandrar längs Bellmansgatan från Södermälarstrand och sneddar över Maria Magdalenas kyrkogård. Får syn på Evert Taube och hälsar med en lätt nick. Han ligger begravd här, liksom skalderna Erik Johan Stagnelius och Lasse Lucidor.

Men mitt mål är en av Sveriges nya diktare – Elise Karlsson, nominerad till Borås Tidnings debutantpris för romanen Fly. Hon arbetar som redaktör på förlaget Modernista, som huserar i en rymlig källarlokal några stenkast från kyrkan.

Något burdust klampar jag på genom förlagsporten och hittar henne bakom ett skrivbord täckt med papper, fotografier och böcker. Vi slår oss ner i kaffevrån en bit bort.

Bredvid reser sig en hylla full med gula ryggar – klassiska svenska 1900-talsromaner som Modernista haft den goda smaken att ge nytt liv i bokhandeln. Bland verken syns PC Jersild, Willy Kyrklund – och Lars Gustafssons Tennisspelarna från 1977. Just den romanen har jag som tennisfreak länge förgäves sökt på antikvariaten.

Elise Karlsson skänker mig generöst ett exemplar och vägrar acceptera någon betalning.

– Vi kan väl säga att det är för en recension, ler hon.

Du utövar möjligen inte tennis själv?

– Nej, men jag spelar tennis på Wii, Nintendos senaste konsol. Det är ganska roligt.

Vem vet? Måhända kommer även Elise Karlssons Fly att räknas som en modern klassiker i framtiden. Prosan är lika slipad som självsäkert experimenterande, skriven med en god portion frihet mot gängse språkkonventioner.

Berättelsen handlar om två lesbiska par som spenderar semestern tillsammans i ett sommaridylliskt Hälsingland. Som rämnar till ett tryckkokande kammardrama mellan de fyra karaktärerna: tunnelbaneföraren Eva (1) och inredningsarkitekten Eva (2), samt ”kulturhäxan” Magda och hennes flirt Amanda.

Är inte detta typiskt svenskt egentligen – dessa ständiga relationsproblem i bergmanland…

– Jo, på ett sätt utgår det ifrån ”Vi hade iallafall tur med vädret”-intrigen. Men på ett lite stört sätt (skratt). På ett annat sätt är det en depressiv människas syn på världen. Jag tänker då på Eva (1) – både hur hennes språk och hennes syn på människorna deformeras av hennes inre tillstånd, depressionen. Men det finns även en klarsynthet där.

Samtidigt finns det mycket humor.

– Ja. Det är väl det som är klarsyntheten.

Du använder dig flitigt av populärkulturella referenser, som Tarantino och Madonna, blandat med tyngre gubbar som Pierre Bourdieu.

– Han är felstavad dessutom, haha. Själva dialogerna är någon sorts parodi på den kulturella medelklassen, med referenser till både det högkulturella och populärkulturella. Ofta är det bara ett tomt prat, där det också kan dyka upp någon omedveten insikt.

Förklara.

– Hmm… Ta Eva (1) och Magda till exempel. Det handlar inte så mycket om vad de pratar om. Utan sättet att kommunicera. Magda pratar väldigt mycket, medan Eva lyssnar ganska ointresserat. Fast det finns ändå en slags ömhet i detta. Det är väl det som intresserar mig mera än själva utläggningarna.

Många kritiker har berömt dig för språkbehandlingen. Vad är viktigast för dig: språket eller berättelsen?

– Min utgångspunkt har ju varit språket. Med den här boken försökte jag också arbeta ordentligt med intrigen. Verkligen bygga upp den från grunden och ha en tanke på hur intrigen skulle utvecklas under bokens gång. Sen kanske jag använder väldigt subtila markörer för det.

Ditt förhållande till språket?

– Jag skrev väl rakare förut, poetiskt, men inte så grammatiskt tillkrånglat. Men sen läste jag grammatik på universitetsnivå och blev irriterad över att det finns så många regler som bestämmer språket, men som alla inte har insikter och kunskaper om.

Du vill vara något av språklig anarkist?

– Jag ville bråka lite med språket och vad man ”får” göra med det. Och sen tycker jag att hur människor använder språket säger mycket om dem.

Ett bråkigt språk kan dock bli en barriär för läsaren.

– Jo. Men folk skriver ju av olika skäl. En del skriver för att underhålla så många som möjligt. Jag skriver kanske inte för att underhålla människor. Eller… ibland kanske.

Vilka läsare vänder du dig till?

– När jag skriver vänder jag mig till 2-3 människor som jag känner ordentligt. Som jag vet ska kunna uppskatta vad jag skriver. Sen hoppas jag förstås att det är fler än 2-3 personer som vill läsa boken och kunna tilltalas av den.

Elise Karlsson blir tyst ett ögonblick, funderar.

– Jag tänker mig väl läsare som vill ha ut mer av litteraturen, språket och hur människor interagerar med varandra. På ett sätt även hur små moraliska val i livet kan påverka mycket.

Vad tyckte dina egna 2-3 läsare om Fly?

– De var jättenöjda. Och de är ännu mer nöjda med min nästa bok.

De har redan läst den?

– Ja. Jag skrev en stor del av andra boken i väntan på att den första skulle släppas – lite i ren skräck för mottagandet. Boken heter Lonely Planet och kommer i mars. Den är en slags uppföljare till Fly och utspelar sig något år efteråt. Den handlar om Amanda och är skriven ur hennes perspektiv. De andra karaktärerna ur Fly är också med, men nu får man hennes syn på dem. Från början hade jag tänkt att skriva en roman i tre delar. Men det blir nog bara de här två.

Du blev utgiven på samma förlag som du är anställd på. Var inte det en gräddfil till debuten?

– Kanske. Jag tror inte det är särskilt ovanligt i för sig. Det finns ett antal förläggare i Sverige som skriver skönlitteratur. Om man själv är värd att publiceras bryr man sig inte.

Du är kompis med Martina Lowden som fick BT:s debutantpris förra året. Sitter ni och planerar karriären tillsammans?

– Vi är hemska småkarriärister… Nä, det väldigt skönt att ha stöd av en väninna när vi båda går igenom samma saker.

Ingen avund när Martina Lowden fick priset?

– Absolut inte. Jag tycker att hon är den största författaren i vår generation. Hon var väl värd debutantpriset.

Du är även redaktör för Viktor Johansson bok Kapslar, som också är nominerad till årets debutantpris. Ni konkurrerar alltså.

– Det känns inte så hårt. Jag tycker Viktor förtjänar priset bättre. Jag har ju redan gått vidare från den första boken nu. Men den borde å andra sidan få alla andra priser…

Jag har hört att du och Viktor Johansson håller på med en TV-film.

– Har han läckt det? Ja, vi skriver ett manus tillsammans. Det är mer HBO än det mesta som har gjorts för svensk TV.

Vill du avslöjat något om handlingen?

– Nej. Vi behöver komma längre i den kreativa processen.

Varför gillar du att arbeta med honom?

– Som författare är han trevlig, ödmjuk och entusiastisk.

Brukar inte författare vara trevliga?

– Jag kan väl bara tala för mig själv och säga: nej.

Verkligen? Beskriv dig själv!

– För att börja med de positiva sidorna så är jag kreativ, smart och rolig. Mina negativa sidor: cynisk, misstänksam, lättirriterad.

Gillar du att bli intervjuad?

– Eh… Nej (skratt).

(Borås Tidning 2008-02-15)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.