En Rob Roy med Pär Rådström

Borås, lördagkväll. Jag sitter vid en bardisk i stan tillsammans med en kvinna, vars utseende påminner om Lena Olin. Sånt händer inte jämt. Situationen är, tja, ni förstår – onekligen ganska angenäm.

Det här är en stund man gärna vill njuta av. Naturligtvis får jag inte det. Kvinnan med det långa mörka hårsvallet, som alltså liknar Lena Olin, blir strax upptagen av en uppdykande väninna. Och när två väninnor möts… Suck. Minuterna tickar förbi. Långsamt. Deras samtal varar i evighet.

Well, sånt är livet. Det gäller att kunna hantera sin besvikelse. Eller frustration. Så istället använder jag de eviga, solitära minuterna åt att bläddra i drinkmenyn. Jag beställer sällan drinkar. Spydde av för många Manhattan i tonåren. Men denna gång måste jag göra ett undantag. På det här stället kan nämligen bartendern blanda en Rob Roy.

Rob Roy. Bara namnet är coolt. Ger en sorts förnimmelse av en annan värld. En svunnen tid fångad i läckra, stilrena svartvita fotografer. En värld med Lucky Strikes, trenchcoats och Citroën DS19, där Dave Brubeck och Charlie Parker regerar.

Pär Rådström brukade dricka Rob Roy. 4 cl skotsk whisky. 2 cl söt Vermouth. Ett par stänk Angostura bitter. Rört med is, silat. Serverat i ett väl kylt cocktailglas, toppat med ett körsbär som garnering.

Det var länge sedan jag tänkte på Pär Rådström. Lite synd. Han var en av min sena ungdoms författarhjältar, som tog över när gymnasieårens obligatoriska Jack Kerouac-period bleknade bort. Jag har aldrig druckit Rob Roy förr. Nu gör jag det. Till minnet av Pär. Den stilistiske eleganten som levde fort, världsvant och intensivt. Lika hemma i Paris som i Stockholm. En jazzdiggare av rang. Vilket märks på språket, rytmen i meningarna, bokstävernas puls.

Minnet av Pär. Jag dricker Rob Roy och tänker på läsupplevelser som Ärans portar, Stjärnan under kavajslaget, Tiden väntar inte och Ballong till månen. Samtliga romaner som jag hänfört slukade en sommar. Sådana böcker skrivs inte mer.

Numera skriver svenska författare gäspiga prosaexperiment om relationer som involverar förfördelade minoriteter och innehåller skrikande referenser till Pierre Bourdieu. Eller så skriver svenska författare om trötta poliser som löser trötta brott i trötta miljöer. Annat var det på 50-talet.

Jag har en festlig bild hemma där Pär Rådström och kompanjonen Stig Claesson, Slas, sitter på ett vägräcke med var sin pilsnerflaska i handen. De bägge lirarna har tagit en paus under sin gemensamma vandring från Stockholm till Södertälje. Ett äventyr företaget enbart för att bevisa att de orkar gå så långt. Svenska författare promenerar inte till Södertälje längre. (Nog sagt i ämnet.)

Slas var ofta Pär Rådströms följeslagare på vägarna. Tillsammans reste de ut i efterkrigstidens Europa. Rapporterade till folkhemmets tidningar och radioapparter om sällsamma upplevelser. Som denna upptäckt av en märklig maträtt i Italien, vilken var: ”en egendomlig hybrid mellan pannkaka, omelett och bröd vilken täcks med olika ting och gratineras i ugn. Det är mycket gott, mycket mättande och kostar omkring en krona”.

Vad var det? Om inte pizza. Sedermera hyfsat populärt även i Sverige. Nog var 50-talet en annan värld alltid. Då till och med pommes frites, vitlök, baguette och rödvin var exotiska nyheter. Få drack Rob Roy. Men Pär Rådström gjorde det. Och kunde vid sitt stambord på Tore Wretmans krog Teatergrillen svänga ihop hejdlösa drifter med den pretentiösa akademiska litteraturkritiken i BLM.

En favorit är hans parodiskt dryga analys av Povel Ramels ”diktning” i crazyschlagern Far, jag kan inte få upp min kokosnöt. Pär Rådström. Give him a big hand och studera följande tolkning:

”Fader kan ej lösa problemet, ej heller dra sig undan. Han låter sonen försöka lösa det själv och står, sedan hela hans omvärld raserats, ensam med sitt barn och det ännu och olösta problemet. Det är egentligen en ganska fin karakteristik av den pacifistiska demokratiens skenbara vanmakt i en värld av våld. Ty den är skenbar denna vanmakt! Ramel låter samhället-huset gå under men låter människorna leva. Och ger dem som en mänsklighetens evige följeslagare den oöppningsbara kokosnöten. Hur långt har vi här kommit från Bertil Malmbergs Dikter vid gränsen, där det talas om ´tom vid vår sida hänger kalebassen´”.

Det är sånt jag sitter och tänker på över min Rob Roy. Faktiskt blir det en riktigt angenäm stund ändå. Så vänder sig Lena Olin mot mig. Ler. Säger något. Hennes väninna har försvunnit. Jag ler också, mumlar något tillbaka. Vi bryter upp. Går vidare i kvällen.

Ärligt talat finns det nog godare drinkar än Rob Roy. Men minnet av Pär. Det smakade bra.

(Borås Tidning 2008-01-23)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.