Björn Afzelius in memoriam

 ”Att spela rock’n’roll är inte en fråga om liv och död. Det är betydligt viktigare än så!”

Orden tillhör naturligtvis Björn Afzelius, en av våra största artister. Inte bara i Sverige. Han var minst lika älskad i Norge och Danmark. I Norden sålde han omkring 2,5 miljoner skivor under sin karriär. Älskad, förresten. Det är en sanning med stark modifikation.

Det fanns massor med svenskar som föraktade, rent av hatade, honom också. Ta bara kritikerna som gjorde det till en grej att alltid ge Afzelius pissiga recensioner under 80- och 90-talen. I nyliberlismens ”satsa på dig själv”-epok sågs han mest som en pinsam dinosaurie från den progressiva musikrörelse, vilken många helst ville glömma. Särskilt av dem som vänt kappan efter vinden när ungdomens radikala glöd falnat och bytt åsikter efter tidens mode.

Sådana ryggradslösa opportunister var heller knappt vatten värda i Björn Afzelius ögon. Han fortsatte envist att hålla fast vid sina humanistiska ideal om jämlikhet och solidaritet, även när det blåste snålt. Och det retade ju förstås. Kanske stod Afzelius i grund och botten som symbol för det rämnade folkhemmets dåliga samvete?

Visst var han även en livsnjutare av rang, men för utsatta människor fanns alltid ett stort, rött klappande hjärta. Hur mycket stålar Afzelius drog in på sina otaliga välgörenhetskonster för världens fattiga och förtryckta vet jag inte. Det var i alla fall åtskilliga miljoner kronor som fann vägen till Sydafrika, Nicaragua, Chile, Palestina – och Kuba.

Ursprungligen naiv om naturen av Castros regim erkände Afzelius sig duperad, gjorde upp med revolutionsromantiken och smugglade sedan in pengar till den kubanska oppositionen (i sitt eget gitarrfodral!). Medge att det krävs både mod och karaktär för sånt.

Dock är det nog Afzelius djupt personliga låtar som berört mig mest – som Ikaros, Exil, Dockhemmet och Atlantis. Han var mycket mer än någon politisk ”plakatsångare”. Lyssna själva! Det är snarast påfallande hur ofta han i sin produktion fokuserade på känslor, mänskliga relationer och kärlekens skiftande ansikten. Hudlös och självutlämnande nådde han rakt in i själen på sin publik, knöt band till lyssnarna som nästan är att lika vid vänskap.

Idag är det precis tio år sedan Afzelius för alltid lämnade scenen. Du fattas mig, Björn.

(Borås Tidning 2009-02-16)

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.