Tacka Bildt och Carlsson!

Mellan 1870-1970 åtnjöt Sverige en nära nog oavbruten ekonomisk uppgång. Tack vare det liberala systemskifte som framsynta statsmän likt finansminister Johan August Gripenstedt genomdrev under 1800-talets mitt, kunde vi bli ett av världens rikaste länder.

Sedan kom det grus i välståndsmaskinen.

Medborgarna tog standardhöjningen för given och trodde att den bara skulle fortsätta av sig självt i all evighet. Politikerna – till höger som vänster – var mer intresserade av att föreslå nya kostnadskrävande välfärdsreformer, än att underhålla de ekonomiska hjul som höll hela systemet i gång.

Resultatet blev kris, rost och devalveringar.

Sverige behövde en ny start, men det skulle bli flera förlorade år innan stagnationen kunde brytas. De första stegen togs när Ingvar Carlsson var statsminister och Kjell-Olof Feldt finansminister. Valutaregleringen avskaffades, det gamla snåriga skattesystemet reformerades och Sverige ansökte om medlemskap i EU.

Den borgerliga Bildt-regeringen, som tillträdde 1991, fortsatte på den inslagna vägen med än större frenesi. Olof Palmes socialistiska löntagarfonder skrotades och privata alternativ uppmuntrades. Det blev friskolor, reklamradio och bemanningsföretag.

Och inte minst: telemarknaden avreglerades, vilket ledde till IT-sektorns starka framväxt.

I det korta perspektivet överskuggades dock betydelsen av Carlsson-Bildt-epokens strukturreformer av det statsfinansiella moras som Sverige sjönk ned i under början av 90-talet. Det var priset vi fick betala för gamla synder.

Men Göran Persson genomförde sedan med betydande dådkraft en ekonomisk sanering som fick Moder Svea på rätt köl igen. Det är också Perssons historiska insats.

Och i övrigt? Inte mycket, tyvärr.

Efter den framgångsrika budgetsaneringen hade Persson skaffat sig massor av politiskt kapital, som han egentligen aldrig haft lust att spendera.

I kombination med sin unikt starka maktposition och retoriska briljans skulle Persson på ett lysande sätt kunnat fullfölja reformeringen av Sverige och stärka vårt lands möjligheter att klara globaliseringens utmaningar.

Istället har Göran Persson blivit ett förlorat löfte. Efter 90-talets kraftprov har han tyckt sig nöja med att njuta av makten för dess egen skull, och ägnat sig åt en del halvhjärtade politiska projekt av i detta sammanhang mindre betydelse.

Förvisso uppvisar Sverige glänsande tillväxtsiffror just nu. Storföretagen gör rekordvinster. Men det är effekten av socialdemokratiska och borgerliga reformer som ligger ett drygt decennium tillbaka i tiden. Massarbetslöshetens gissel tycks dock bestå. Och vad görs för att få bukt med det stora antalet sjukskrivna och förtidspensionerade?

Det går inte att möta framtiden genom att vila på gamla lagrar. Skall vi bädda för en god tillväxt och välfärd även i morgondagens Sverige borde vi vara i färd med en rad nödvändiga åtgärder.

På agendan står exempelvis: Ett lägre skattetryck, som inte dödar det personliga initiativet. En växande tjänstesektor. En flexiblare arbetsrätt. Ett utbildningsväsende av internationell toppklass. Säkerställandet av billig energi till hushåll och företag. En ordentlig översyn av socialförsäkringssystemet.

Intet av detta är Göran Persson märkbart intresserad av att åstadkomma. Därför behöver Sverige en ny regering.

(Borås Tidning 2006-08-09)

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.