Rappakalja om oljans slut

Minns ni Romklubben? Den grundades mitt under värsta vänstervågen 1968 av den italienske Fiatdirektören Aurelio Peccei som en slags exklusivare motsvarighet till välgörenhetslunchätarna i Rotary.

Där samlades en självutnämnd elit av världsfrälsare inom vetenskap, politik och näringsliv i syfte att räcka de förtrampade massorna en räddande hand.

Romklubben existerar fortfarande, men för en tämligen undanskymd tillvaro numera. Annat var det 1972, när medlemmarna presenterade rapporten Tillväxtens gränser. Genomslaget blev enormt. Länge skulle Romklubbens opus åberopas i den politiska debatten som vore det stentavlorna Moses bar med sig från Sinai.

Rapportens budskap var att mänskligheten stod inför en apokalyps av närmast bibliska proportioner. Den moderna utvecklingen ledde i racerfart mot avgrunden. Överbefolkning och rovdrift på livsviktiga resurser innebar att en civilisatorisk kollaps väntade runt hörnet.

Det skulle exempelvis inte dröja många år innan jordens reserver av bly, zink och koppar var uttömda. Lika illa var det förstås med olja, kol och naturgas. Några decennier till bara – sedan var det obevekligen finito.

Hade Romklubbens spådomar slagit in skulle vi på denna sidan milliennieskiftet leva i en dystropisk Mad Max-tillvaro. Som vanligt med denna typ av undergångspredikningar blev verklighetens facit ett annat. Mänskligheten har det idag generellt sett bättre än någonsin.

Fattigdomen minskar radikalt, svältkatastrofer blir allt ovanligare, överbefolkningens gissel visade sig vara en myt. Lika ogrundad var varslet om att tillgångarna på mineraler som bly och koppar skulle försvinna.

Ett grundfel som Romklubben gjorde var att man rent statiskt drog ut på kurvor om ökad förbrukning, utan att räkna med vilka korrigeringar som teknologiska och marknadsekonomiska faktorer kunde väntas medföra i kalkylen.

Men vad lär vi oss av historiens misstag? Föga, tycks det. Särskilt oljan, den ständigt sinande, har varit ett populärt ämnesområde för generationer av alarmister. Debattfrågan är ungefär som modet med utsvängda jeans. Ibland ute, ibland inne. Och nu är det åter trendigt med 1972 års förkunnelse om att snart – mycket snart! – är det minsann tomt i tanken för gott.

En som trillat dit är vår egen statsminister Göran Persson, naturromantikern som från sitt rymliga gods i Sörmland skissar på projektet att tvinga in hela Sverige i en liten kravmärkt grön folkhemsstuga.

Persson vill inte enbart dra ur kontakten för hälften av landets elproduktion genom att skrota kärnkraften. Även oljan skall bort från riket innan källorna torkat ut i världen. En kommission är redan tillsatt för ändamålet. Lagom till 2020 måste svenska undersåtar upphöra med den syndiga oljeanvändningen.

I veckan lät sig statsministern intervjuas av DN och förklarade glatt hur prisspiralen på de allt sällsyntare dropparna skulle förändra våra levnadsbetingelser. Bland annat var det adjöss med nöjet att resa billigt med Ryanair till Europas metropoler. ”Det kommer att bli ohyggligt mycket dyrare att flyga lågpris i framtiden”, påstod Persson efter sin titt i kristallkulan (9/5).

Dråpligt nog offentliggjorde Energimyndigheten i samma veva en studie (Oljans ändlighet – ett rörligt mål), vilken helt drog brallorna av regeringschefen.

Någon risk för att oljan tar slut finns inte och den kommer dessutom att bli billigare, slogs det fast i rapporten. ”Kraftigt fallande priser” är rimligt att vänta på marknaden runt 2008-2010 och Energimyndigheten påpekade även nyktert: ”Att bestämma mängden utvinningsbar olja är som att försöka nå regnbågen. Den flyttar sig bortåt ju närmare man kommer”.

Värt att komma ihåg är att vi har större tillgång på olja nu, än när Romklubben skrämde upp hederligt folk med sina katastrofprofetior. Detta trots ökad produktion och tillväxt. Konstigt? Inte alls.

Ty som ekonomen Klas Eklund förklarat: ”Högre oljepriser gjorde det lönsamt att söka efter nya fyndigheter även där utvinningskostnaderna var högre; de högre priserna gjorde det samtidigt lönsamt att spara olja och utveckla nya, energisnålare produktionsmetoder; allt detta gav efter hand ett utbudsöverskott på olja som drev ned priserna på olja igen” (Jorden gick inte under, Industriförbundet 2000).

Dessutom har vassare teknik medfört att det både är lättare att upptäcka nya oljefält, samt att exploatera gamla fyndigheter som tidigare varit svåra att komma åt. Det säkraste man kan säga är faktiskt att det svarta guldet lär fortsätta flöda rikligt länge än.

Tag alltså snacket om den förestående oljebristen för vad det är: rappakalja.

(Borås Tidning 2006-05-14)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.