Skrivit i Corren 9/6:
”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet”.
En klassisk passage ur republikanen Calvin Coolidges State of the Uniontal inför den amerikanska kongressen 1923. Coolidge var president under Gatsbyepokens gyllene decennium, då landets välstånd tog fart och USA transformerades till världens ledande industrination.
Coolidge fokuserade på att sänka skatterna, reducera den offentliga skuldbördan och minska den politiska sfärens grepp om samhällslivet. Varsamhet med skattemedel var ett honnörsord i Vita huset under denna tid. Kongressledamöternas iver för dyra skrytprojekt var nu som då mycket utbredd. Men Coolidge hade inget till övers för sådana dubiösa försök att köpa väljarnas röster med deras egna pengar och red effektiv spärr mot slöseriet.
Tänk om det existerade fler politiska ledaren av den kalibern! Själva har vi en rödgrön regering som ideologiskt är Coolidges raka motsats och sorglöst höjer skatterna över i stort sett hela fältet, medan en splittrad icke-socialistisk riksdagsmajoritet valhänt gnyr och fumlar.
Det som dock är mest kännbart för vanligt folk är hur skattenivån tenderar att skena iväg uppåt inom den kommunala sektorn. Problemen med att hålla välfärdskostnaderna i schack har till och med fått LO-basen Karl Petter Thorwaldsson att larma om behovet av ett kommunalt skattestopp.
Eftersom kommunskatten är ”platt” (samma procentsats för alla) drabbas ju – precis som Coolidge påpekat – mindre bemedlade människor hårdast när pålagorna ökar. En annan oroande konsekvens är att arbete lönar sig allt sämre.
Men den här utvecklingen är inte ödesbestämd, vilket man ibland kan få intryck av i debatten – i synnerhet när den politiska särintresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) är i farten med uppgivna skräckprognoser över hur mycket skatterna ”måste” höjas för att kommunerna ska få debet och kredit att gå ihop.
Det finns faktiskt – hör och häpna! – kommunpolitiker av annat virke, som liknar gamle Calvin i attityd och handlag. KD:s Sara Skyttedal i Linköping närmare bestämt. Det alternativa budgetförslag som hon signerat hade garanterat Coolidge gillat. KD vill frigöra hela en krona åt oss i kommunal skattesänkning (fullt finansierat), vilket betyder att en genomsnittlig Linköpingsfamilj årligen får behålla flera välbehövliga tusenlappar mer i den egna hushållskassan.
Partiet går samtidigt fram med rödpennan i den vildvuxna utgiftsfloran, kräver rationellare resursutnyttjande, drar åt bidragskranarna, slår ner på stadshusets begeistring att sätta sprätt på våra pengar i diverse marknadsföringsprojekt av oklart värde, och underkänner kostnadstunga prestigebyggen som en ny simhall för svindlande 750 miljoner kronor.
Istället riktar KD sin koncentration på välfärdens kärna med satsning på trygghetsväktare, verksamhet för utvecklingsstörda, karriärtjänster för lärare, avlastning för personal inom skolan och omsorgen, etc. Imponerande välavvägt, lika frihetligt som socialt ansvarsfullt. Det finns hopp om politiken!
Christian Dahlgrens Blogg 