I ett torftigt möblerat rum på det schweiziska värdshuset Vita hästen dog han. Under närmare trettio år hade den allt mer ensamma och förvirrade mannen irrat Europa runt.
Han kallade sig själv överste Gustafsson, men hette egentligen Gustav IV Adolf. Kungen som förlorade Finland i ett ödesdigert krig, avtvingades tronen och fick sitt namnchiffer systematiskt utplånat i offentligheten. Det sista han någonsin såg av Sverige var Karlskrona, min hemstad.
På fregatten Camilla skickades han ut därifrån till den långa och dystra exilen. Skeppet hade fyrtio kanoner, ett deplacement på 1345 ton och ingick ursprungligen i den nya stormaktsflotta som Fredrik Hendrik af Chapman, geniet, byggde åt Gustav III på 1780-talet.
Men nu var det 1809, vinter och det svenska Östersjöimperiet låg oåterkalleligen slaget i ruiner. Den högste ansvarige, syndabocken, Gustav III:s son och arvtagare hade suttit fängslad sedan i maj. När Camilla hissade segel var det julafton, en bistert kylig morgon. Gustav Adolf fördes ombord till sin hytt och försvann med ljudet av masternas knarrande rår, blockens gnissel och bogvattnets brus. Karlskronas örlogshamn bleknade i fjärran. Den onämnbare var för alltid borta.
En dag måste jag skriva nått om detta.
Christian Dahlgrens Blogg 