”Grästennisen är på väg att dö”, deklarerade allas vår tennisguru Björn Hellberg för några år sedan. Sant är att grästennis blivit allt sällsyntare.
Sedan US Open (1974) och Australien Open (1987) övergav underlaget är det bara traditionsrika Wimbledon som håller fast vid gräset bland Grand Slam-turneringarna (Franska Öppna har alltid spelats på grus, men där hörs å andra sidan oroande snack om att flytta turneringen från Roland Garros till en större stadion i Paris utkanter – vilket naturligtvis vore ett hjärteskärande helgerån).
Men även för oss glada amatörer är möjligheterna att spela på gräs svårare och svårare. Det är självklart sorgligt, inte minst mot bakgrund av att gräset är tennisens klassiska underlag. Från början kallade spelat också lawntennis (lawn = gräsplan) och den första banan i Sverige lär ha anlagts vid Ryfors bruk i Västergötland 1879.
Eftersom grästennisbanor kräver noggrant underhåll och lätt regn snabbt kan omöjliggöra spelet (p g a halkan), har de konkurrerats ut av grus och framför allt hardcourt. Jag vet dessutom många tennisamatörer som aldrig ids lämna hallen under sommaren. De tycker att väder och vind stör spelet! Snacka om kulturskymning… För mig och åtskilliga andra är förstås utomhussäsongen höjdpunkten på året.
Nå, svenska gräsbanor kan i vilket fall snart räknas på ena handens fem fingrar. Tre, vilka livligt rekommenderas, finns på Plantahagen mellan Torekov och Båstad i Skåne. Där spelas för övrigt regelbundet ett inofficiellt gräs-SM i slutet av juli.
Låt oss emellertid önska att eminente Björn Hellberg för en gångs skull har fel. Min egen Karlskrona Tennisklubb ämnar nämligen gå mot strömmen och slå en forehand för gräset. En ansökan ligger inne hos kommunens Miljö- och byggnadsnämnd om att anlägga två gräsbanor, vid sidan av klubbens sex befintliga grusbanor på Rosenholm.
Ärendet har komplicerats av att militären, som besitter skjutbanor i närheten, försökt inlägga veto av någon absurd anledning som övergår mitt förstånd. Handläggande tjänsteman har bisarrt nog gått på militärens linje och rekommenderat att KTK:s ansökan kastas i papperskorgen.
Dock. Tack vare en heroisk plädering från nämndens Lotta Holgersson (S) till tennisens fromma – hon råkar förresten vara en av mina käraste tennisparters – är hotet om avslag idag undanröjt. Därmed kan Karlskrona förhoppningsvis stoltsera med glädjen att erbjuda boll och racket på gräs redan nästa säsong.
Givetvis bleknar allt annat inför detta, oavsett vilken politisk kulör man som lokal väljare bekänner sig till. Som oberoende liberal tennisfreak säger jag bara: Leve gräset, kryssa Lotta!
Christian Dahlgrens Blogg 
Helt fantastiskt! 😉 Stort grattis till er… Får helt enkelt överväga att flytta dit. 😉 /nic
Du har helt rätt i din nostalgiska bild. Det är dock inte så kul att spela på gräs.
Fantasiska nyheter. Riktigt positivt!
Jag kan komplettera med att även Franska Öppna faktiskt har spelats på gräs. 1925 och 1927 vann René Lacoste på gräset på Stade Francais och 1926 segrade Henri Cochet på Racing Club of France gräsbanor. I och med tillkomsten av Roland Garros-anläggningen 1928 har dock alltid Franska Öppna avgjorts på grus.
Johan, du är då överallt! Den här fantastiska nyheten (som självklart kommer att uppmärksammas i nästa nummer av Tennismagasinet) fick mig att tänka på en sak du nämnde när vi talades vid häromdagen. Du fastslog att Wimbledon är den enda GS-tävlingen som aldrig bytt spelplats. Men vad jag förstår tvingade det enorma publikintresset för Suzanne Lenglen arrangörerna på All England Club att 1919 flytta på sig till sin nuvarande plats längre ned på gatan vid Worple Road.
Kommentar?
Kul, då ser vi ännu mer fram mot att läsa nästa nummer av Tennismagasinet – allas vårt husorgan. Och tack Johan – detta under av tenniskunskap – för intressant information om Franska öppna. Att turneringen spelats på gräs hade jag faktiskt inte en susning om.