Han har närmare 60 års erfarenhet av skolans värld och tycker att ånglok är det finaste som finns. Möt Börje Hedberg, före detta rektor och synnerligen aktiv tågfantast.
I sällskap med BT:s fotograf Anders Ylander följer jag en liten slingrande grusväg bakom SP i Borås. Skog och några röda stugor. Kan det verkligen vara här? Jodå. En skylt med ett ånglok dyker plötsligt upp vid vägkanten, en tydlig indikation att vi är på rätt spår.
Och strax därefter öppnar sig hela härligheten framför våra tindrande ögon: Sandlidsbanan, en komplett järnväg med lok, vagnar och stationsbyggnader – allt i skala 1:8.
– Spårvidden är 7 1/4 engelsk tum eller 184 millimeter. Huvudlinjen är en kilometer om man åker bägge slingor vilket motsvarar en mil i verkligheten, förklarar Börje Hedberg som tar emot oss iklädd en stilig stationsinspektörsuniform.
Han är en av eldsjälarna i Borås miniatyrånglokssällskap som drog igång banan för 27 år sedan. Det är heller inte vilken hobbyjärnväg som helst, utan ”live steam”. Vilket betyder att de små loken drivs med äkta vara: ånga och stenkol.
– I Sverige finns bara en live steam-förening och det är vi. Men i England finns 600 live steam-järnvägar. Det är ju järnvägens ursprungsland och där gillar man verkligen sina gamla ånglok.
Från början bestod Borås miniatyrånglokssällskap av elva entusiaster som fick hyra området för en symbolisk summa av LM Ericsson och kommunen. Börje Hedberg var själv med och skrev under kontrakten. 1986 invigdes banan och numera har föreningen 140 medlemmar, varav ett fyrtiotal från Sjuhärad.
– Vi har även medlemmar i England, Tyskland, Schweiz, Norge och Danmark. De kommer hit och kör med egna lok och hela tåg under våra ångdagar i augusti.
På sommaren då Sandlidsbanan är öppen för trafik finns även möjlighet för allmänheten att åka.
– Det är ett uppskattat utflyktsmål. Förra året hade vi 2500 passagerare på fem kördagar. Men vi vill inte annonsera. Då blir det så mycket folk att vi inte klarar av situationen.
Att Börje Hedberg gillar tåg är inte konstigt. Han har intresset med sig från födseln.
– Min far var lokförare och han var dessutom den förste instruktionsföraren i Borås. Även min morbror och mina kusiner var vid järnvägen.
Börje Hedberg berättar livfullt hur det var på 1930-talet då boråsarna kunde skryta med att ha en av de största privatbanestationerna i landet. Det fanns fem linjer: Herrljungabanan som startades 1863, Varbergsbanan (1880), Göteborgsbanan (1894), Alvestabanan (1902) och Ulricehamnsbanan (1917).
– Ett 60-tal ånglok var stationerade i Borås, så det var friskt med rök vid stationen på den tiden. Det var härligt!
På 40-talet kom dock privatjärnvägarna att inkorporeras av statliga SJ. Ungefär i samma veva hade Börje Hedberg bestämt sig för att välja tåg som yrke. Ett säkert arbete, trodde han. Men faderns mening var annorlunda: jobbet saknade framtidsutsikter.
– Att 1940 eller 1942 säga att det inte fanns någon framtid vid järnvägen var mycket svårt att begripa. Då fanns i stort sett inget annat kommunikationsmedel tillgängligt.
– Men min far blev väldigt sannspådd. Redan 1955 när han pensionerades började man skära ner på banorna och strypa driften lite varstans. Och sedan har det gått baklänges, kan man säga.
Börje Hedberg följde faderns råd. Efter sina studier på Bäckängs läroverk stannande han i skolans värld. Han utbildade sig till lärare i Göteborg, utexaminerades 1950 och började undervisa sin första klass på Sjöhagenskolan i Sjömarken. 1992 gick han i pension som rektor för Norrbyskolan; för övrigt samma skola han började i som liten grabb 1934.
Du tillbringade närmare 60 år inom det svenska utbildningsväsendet. Vilken är din syn på skolans utveckling?
– När jag tog min examen 1950 trodde jag att allt skulle vara OK, ”nu har jag mitt på det torra”. Men 1955 kom den första förändringen och sedan blev det en enda lång rad av ständiga omorganiseringar av skolan. Jag tycker nog att man gick för hastigt fram och det att skedde på bekostnad av kunskaperna. Skolan blev mer av socialinrättning istället. Kanske är det inte fel det heller, möjligen är jag för konservativ. (skratt)
Ångrar du ditt karriärval?
– Inte alls. Hade jag fått leva om mitt liv skulle jag göra exakt likadant.
Varför?
– Skolan ger ju så fantastiskt mycket. Bara kontakten med ungdomar, föräldrar och alla fina lärare…
Vi avslutar samtalet genom att åka ner till den gamla lokverkstaden på Åhaga, som numera är konsert- och evenemangslokal. På begäran vill Börje Hedberg nämligen visa oss en av Borås förnämligaste skatter: B.A.J. 3. Ett genuint ånglok i skala 1:1, byggt 1901 av Nydqvist & Holm i Trollhättan. Vikt, inklusive kol och vatten: 31 ton. Maxhastighet: 45 kilometer i timmen.
Börje Hedberg har spelat en central roll för att rädda klenoden åt eftervärlden.
– Jag har två kärlekar i livet. Min hustru och detta lok. Min far har kört det och jag själv åkt med det, säger han och klappar ömt den gamla järnhästen som i dag står skyddad inne under Åhagas tak.
– Ånglok är det finaste som finns. De är liksom levande. Har man bara något att elda med kan man köra hur långt som helst. Med ett elektrolok räcker det att klippa av ledningen så är det slut.
Börje Hedberg är dock inte motståndare till moderna tåg, om nu någon skulle tro det. Han gillar X2000, men det är ändå ingenting mot exempelvis det franska supertåget TGV. Sverige har hamnat lite i bakvattnet i förhållande järnvägsutvecklingen ute i Europa.
– Där är det fint. SJ har mycket att lära. Höghastighetståg är framtiden!
Christian Dahlgrens Blogg 