Glöm månen! Barack Obama säger adjö till rymden

I april är det 40 år sedan Apollo 13 skickades ut i rymden. NASA:s mål för expeditionen var att landa på månen, det tredje besöket efter Neil Armstrongs första steg på ytan i juli 1969. 

Men ingen av Apollo 13:s astronauter fick chansen att upprepa bedriften. Halvvägs exploderade en syretank i farkosten. Månlandningen ställdes in och det var på håret att Apollo 13 kunde räddas hem till jorden igen.

Den nionde april anordnas ett särskilt evenemang på Kennedy Space Center i Florida för att högtidlighålla minnet av det vådliga äventyret. Bland annat ska två av Apollo 13:s besättningsmedlemmar, James Lovell och Fred Haise, närvara.

Men det är ingen djärv gissning att stämningen blir en smula dämpad. Den bittra ironin i sammanträffandet kan näppeligen undgå någon. Lagom till 40-årsdagen av denna misslyckade landning står det ju klart att hela NASA:s nya månprogram har kraschat. Och denna gång kom man inte ens halvvägs. 

Det är Barack Obama som tryckt på knappen för ”abort”. Anledningen är USA:s skenande budgetunderskott. Statliga kostnader måste skäras ned och för presidenten har rymden ingen större prioritet. Att miljarder dollar redan investerats av NASA för att utveckla moderna raketer och månlandare spelar ingen roll. Lockheed Martin, företaget som har det tekniska huvudkontraktet, varnar för att man tvingas friställa omkring 3000 personer som arbetat med projektet.

Planerna att återvända till månen lanserades 2004 av Obamas företrädare i Vita huset, George W Bush. Tanken var att USA skulle landa igen 2020, upprätta en månbas, för att sedan ta sikte mot planeten Mars. Programmet var djärvt, storslaget och menat att äntligen fullfölja alla löften som de legendariska Apollofärderna aldrig fick möjlighet att infria. 

Men det blev ingen repris på 60-talets rymdfeber. Varken Bush, NASA eller någon annan lyckades entusiasmera den amerikanska opinionen för fler ”giant leaps for mankind”. Det svala mottagandet bland allmänheten gjorde heller inte kongressen överdrivet intresserad att anslå medel, varför månprojekt egentligen varit underfinansierat från början. 

Och nu blir det alltså inget av. Det känns faktiskt lite tragiskt. Under hela mänsklighetens historia har vi fascinerat blickat upp mot rymden, drömt om att en gång kunna nå stjärnorna och vandra omkring på fjärran himlakroppar. Idag, när tekniken kan göra det till verklighet, saknas både viljan och intresset.

Apolloexpeditionerna 1969-72 blev i praktiken enbart en parantes. 2000-talets astronauter får nöja sig med att åka runt i en lägre omloppsbana kring jorden, reparera satelliter och häcka på den internationella rymdstationen ISS. USA har snart inte ens förmågan att komma dit för egen maskin när deras rymdfärjor pensioneras inom kort. Istället måste NASA:s folk lifta med ryska raketer.

Månen? Den får vi fortsätta att se i månen efter, helt enkelt.