Kategoriarkiv: Nazism

Tidlöshetens budskap

Skrivit i Corren 26/8:Corren.

”Svart skog växte kvävande kring Israel, / Guds midnattssångerska. / Hon gick under i dunklet, / Namnlös”.

Orden syftar på Förintelsen av den judiska minoriteten i det naziockuperade Europa. Men i det barbariska mörkret fanns personer som vägrade acceptera att judarna skulle bli namnlösa offer för Hitlers gaskammare.

En av dem, den mest berömde, är svensk. Nu på lördag firar vi hans minne.

Det är Raoul Wallenbergs dag, instiftad som nationell manifestation för civilkurage och medmänsklighet. Wallenberg stod upp mot SS-mördaren Adolf Eichmann i Budapest 1944 och räddade tusentals ungerska judiska män, kvinnor och barn från att bli aska i Auschwitz.

En modig människas beslutsamma handling kan göra skillnad! Det är en uppfordrande lärdom. Betänk en annan av Förintelsens avgörande läxor. Det började inte med Hitler.

Järnvägsspåren till gaskamrarna och krematorieugnarna var förberedda långt innan nazisterna grep makten. I två tusen hade antisemitiskt tankegods förgiftat den europeiska kultursfären. Auschwitz blev kulmen på det judehat som plågat Europa genom sekler.

Det slutade heller inte med Hitler. Antisemitismen frodas ännu världen över, påtagligt även i Sverige och utmanar därmed grundvalarna till det vi kallar civilisation. Och att dess fernissa är tunn, det vet vi. Eller borde veta.

Det var inte demoner som byggde Auschwitz. Det var inte demoner som var besatta av att mörda alla judar de kunde få tag på. Det var människor som vi.

Därtill människor i ett högt utbildat, kulturellt och tekniskt avancerat land som Tyskland. Vad säger det oss?

Förintelsen må förefalla likt ett helvetesverk av osannolik ondska. Men Förintelsen var en realitet och inträffade bevisligen. Vilket betyder att Förintelsen kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunkelt.

Inför den 27 augusti, Raouls dag, finns skäl att läsa Nelly Sachs. Hon var tyskjudisk poet, född i Berlin 1891. Nazisterna ville 1940 sätta henne i koncentrationsläger.

Efter ingripande av bland andra prins Eugen lyckades hon mirakulöst undkomma som flykting till vårt land. Nelly Sachs blev svensk medborgare och delade 1966 nobelpriset i litteratur med den israeliske författaren Shmuel Agnon.

Theodor Adorno menade i slutet av 40-talet att ingen poesi längre var möjlig efter Auschwitz. Snarare gäller motsatsen; att poesin är viktigare än någonsin efter Auschwitz.

Det visar om inte annat Nelly Sachs. Lyriken blev hennes överlevnadsstrategi, instrumentet för att bearbeta både sina egna och det judiska folkets erfarenheter av katastrofen. Förintelsen kom att sätta sitt outplånliga märke på Sachs diktning, ett bärande tema gestaltat lika starkt som sensibelt, sorgesånger omöjliga att värja sig mot.

Denna texts ovan inledande rader är hämtade från Sachs diktsamling I dödens boningar (1947). Det är även detta stycke: ”Skuggorna föll sedan länge. / Inte var de menade nu / Dessa tidens ljudlösa hugg / Som fyller döden – / Livsträdets avfallna löv –”.

Vaksamhet mot nya hugg; kravet på handling av kurage och solidaritet när vi ser andra människor i skuggan av dödens hotande boning.

Det är det lika tidlösa som aktuella budskap vilket både Raoul Wallenberg och Nelly Sachs representerar.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Historia, Judiskhet, Kultur, Lyrik, Mänskliga rättigheter, Nazism

Extremister mot Nato

Nato

Skrivit i Corren 24/5:Corren.

Ytterkantsrörelsernas slitstarka band består. Febrigt odlar de ömsesidig fiendskap i underförstådd gemensam nytta. Bägge utmärks av korsfararaktig ideologisk oförsonlighet, rått språkbruk och kolporterande av en uppviglande manikeisk verklighetsbild.

Ivrigt vill de skruva upp den politiska konfliktnivån bortom reson i syfte att söndra det bestående och öka mobiliseringen på respektive håll. Vilka förolämpningar man än överöser varandra med, så trumfas sånt alltid av den överordnade avskyn mot den liberala samhällsordningen och föraktet mot den demokratiska vardagens gråa kompromissande.

Så har det varit sedan det totalitära tvillingparet kommunism och nazism stormade upp ur avgrundskratern från den europeiska civilisationens självmordsförsök 1914-18.

Därför är det ingalunda förvånande att vår riksdag fått en slags lightversion av den ökända Molotov-Ribbentroppakten. Ett parti med rötter i nazismen (SD) och ett parti som varit filial åt Sovjetkommunismen (V) bildar kampfront mot demokratiernas försvarsorganisation Nato.

På onsdag var tanken att riksdagen ämnade godkänna värdlandsavtalet, vilket innebär att Natostyrkor – efter begäran av regeringen – kan stationeras på svensk mark i ett krisläge. Det närmandet bidrar till att stärka både Sveriges och övriga fria Östersjöländers säkerhet. En rejäl parlamentarisk majoritet står bakom.

V och SD ämnar dock förena sina röster för att uppnå en vilandeförklaring, som skulle tvinga riksdagen att skjuta på avtalet i ett år. Om så sker, är Putin bara att gratulera till den lilla framgången som hans svenska de facto-lakejer serverar hans aggressivt militaristiska regim.

Vi har tydligt sett Kremls målmedvetna strävan att underblåsa varje åtgärd som kan så split i, och resa frågetecken kring, den transatlantiska gardens fasthet mot Rysslands revanschistiska imperieambitioner.

Att SD och V gör drängtjänst åt Moskva är symptomatiskt för en oroande, bredare trend. Europas högerextremister dras till Putins auktoritära styre och hans fördömande av den västliga ”dekadensen”. Samtidigt sprattlar gamla rysklojala reflexer hos illröda vänstergrupper.

Ohelig allians? Egentligen inte. Vad som först och främst pumpar i deras ådror är hatet mot liberalismen och det öppna samhället, nu manifesterat i det unisona skallet mot Nato.

Lämna en kommentar

Under Europa, Försvar, Högerextremism, Kommunism, Nazism, Ryssland, Sverigedemokraterna, Vänsterextremism, Vänsterpartiet

Kaplan slapp undan

Skrivit i Corren 19/4:Corren.

Miljöpartisten Mehmet Kaplan är historia som minister. Efter avslöjandet att han jämfört Israel med Hitlertyranniet fanns ingen annan utväg. ”Israeler idag behandlar palestinier på väldigt lika sätt som man behandlade judar under det tyska 30-talet”, hävdar Kaplan i ett TV-klipp anno våren 2009.

Lagt till Kaplans långa rad av uppseendeväckande märkligheter, däribland samröre med värderingsmässigt högst tveksamma organisationer (för att använda mildast möjliga uttryck), blev naziparallellen den självförvållade kula som sköt sönder samtliga vidare försök till skademinimering. Och även om det endast skulle handlat om detta enda uttalande, borde det räckt för att släcka Kaplans ministerkarriär.

Att kleta hakkorset på den judiska staten är stapelvara i den moderna antisemitiska hetspropagandan. På ett horribelt sätt åsyftas att dels trivialisera Nazitysklands brott, dels omvandla offren till bödlar, dels demonisera och delegitimera Israel.

Idéhistorikern Henrik Bachner skriver om denna tankefigur: ”För vissa består dess huvudsakliga attraktionskraft i att den befriar från de restriktioner mot antisemitism som restes efter Förintelsen. Konstruerade som nazister och folkmördare blir judar åter legitima måltavlor för fientlighet samtidigt som antisemitismen kan presenteras som sin motsats – som antirasism och antinazism”.

Denna kunskap kan man tycka skulle vara basal hos någon, likt just Mehmet Kaplan, som påstår sig vara djupt, ärligt och ända in i märgen engagerad i kampen för alla människors lika värde och mot alla former av rasism och diskriminering.

Kaplan bedyrade ånyo sin personliga fläckfrihet därvidlag i samband med måndagens sorti ur regeringskretsen, men frågetecknen hade blivit för många. Detta är ju faktiskt också mannen som tidigare (hösten 2011) arrangerat ett seminarium i riksdagen med den internationellt ökända antisemiten och islamistsympatisören Yvonne Ridley (vilket Kaplan redan slingerbultande bett om ursäkt för).

Men okej. Även om vi tolkar serieaffärernas Kaplan så välvilligt som det bara går – att han aldrig menat något illa utan endast råkat kläcka ur sig klantiga tanklösheter, haft dåligt koll och mindre begåvat omdöme, samt varit allmänt naiv i sin uppriktigt hedervärda strävan – kan man rimligen inte låta bli att undra: hur lämplig är en sådan person att sitta i riksdagen och sedan regeringen från första början?

Hur har Miljöpartiet tänkt, hur har statsminister Stefan Löfven tänkt, som skänkt honom dessa plattformar? Att han till slut fick kasta in handduken framstår som ofrånkomligt. Ändå slapp han undan.

Opinionstrycket mot minister Mehmet Kaplan inriktade sig på vad som egentligen var sidospår. Kaplan var trots allt ansvarig för bostadspolitiken; ett område av akut skrikande reformbehov och vars nuvarande dysfunktionalitet direkt konkret hotar den svenska tillväxten, välfärden och integrationen.

Men vad presterade Kaplan där annat än att demonstrera kraftlöshet, misskötsel och ett närmast förstrött intresse? Och var fanns de ettrigt bekymrade rösterna då som borde ställt honom till svars för oförmågan att göra något väsentligt åt den strukturellt havererade bostadsmarknaden? 

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Bostäder, Främlingsfientlighet och rasism, Israel, Miljöpartiet, Nazism, Socialdemokraterna

Färden mot mörkrets hjärta

Corren.Skrivit i Corren 12/12: 

Hamsun lärde mig att skriva, menade Ernest Hemingway och han var sannerligen inte ensam om sin beundran. 1920 tilldelades Knut Hamsun Nobelpriset i litteratur, romanen Markens gröda fällde avgörandet.

Därefter var det ingen diskussion. Under mellankrigsåren höljdes Hamsun i ära, lovord och berömmelse som knappast någon annan i sin litterära samtid. Författare som Thomas Mann, Isaac Bashevis Singer, Stefan Zweig, Maxim Gorkij och Henry Miller stod i kö för att hylla den norske diktarfursten.

Men då hade Hamsun redan börjat vandringen ner i förnedringens avgrund, vilken skulle krönas av det famösa mötet med Nazitysklands härskare i Berchtesgaden sommaren 1943.

HamsunDet är denna berättelse, lika förskräckande som fascinerande, som Tore Rem (litteraturprofessor vid universitet i Oslo) briljant avtäcker i Knut Hamsun och resan till Hitler. På mästerlig, elegant prosa får vi följa hur en av seklets främsta konstnärer med öppna ögon lät sig förledas, korrumperas och göra drängtjänst åt historiens värsta förbrytarband.

Hamsun förenade sig reservationslöst med nazismens onda utopi, förrådde sitt land under den tyska ockupationen, skänkte sin Nobelmedalj till Joseph Goebbels, stödde ivrigt Hitler ända till slutet och ångrade sig aldrig. Hur kunde det ske?

Vägen till den monumentala konkursen gick från Hamsuns syn på moderniteten, kapitalismen, demokratin och industrialismen som civilisationens fördärv. Hans hjärta bultade för naturen, bondekulturen och drömda ideal från en förment gyllene nordisk forntid. Tyvärr stannande han inte vid detta, utan kom att söka räddningen i fascismen och dess ”starka män”: Mussolini, Hitler, Vidkun Quisling.

I Tyskland var Hamsun enormt populär och nazisterna var inte sena att omfamna honom som deras egen portalförfattare. Hamsun tjusades, men han ville vara mer än en uppburen diktare.

Auktoriteten som författare räckte inte. Han betraktade sig som undantagsmänniska, en slags profet i närmast metafysisk kontakt med folket, blodet och jorden.

Kulturen och politiken blev för Hamsun intimt sammanflätade och däri ligger hans stora tragedi. Mannen som förnyade litteraturen och i sina romaner kunde vara så inkännande och nyansrik, förlorade sig i monomant ideologiskt tunnelseende.

”Han hade gjort det enkelt för sig, och han hade gjort sig själv betydligt enklare än han en gång var – och kanske fortfarande skulle kunnat vara”, konstaterar Tore Rem om den åldrade Hamsun. Det är djupt sorgliga ord. Som varnande lärostycke över faran att gifta ihop kultur och politik står också denna bok i särklass.

Lämna en kommentar

Under Historia, Ideologi, Kultur, Litteratur, Nazism, Tyranni

Kompisar i krig

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Imorgon den 9 maj firar Putinregimen 70-årsminnet av Sovjetunionens seger över Nazityskland. Men jubileet går knappast i fredens tecken. På Röda torget i Moskva planeras en jättelik uppvisning av Rysslands militära muskler, en maktdemonstration ämnad att injaga respekt och fruktan.

Varken Stefan Löfven eller några andra västliga ledare kommer att delta. Ryssland bedriver ju åter anfallskrig i Europa, precis som Putins företrädare Josef Stalin gjorde. Det kan vara värt att påminna om att andra världskriget startades av Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans.

Det var genom Molotov-Ribbentroppakten, sluten bara någon vecka innan nazisternas överfall på Polen i september 1939, som Hitler fick möjlighet att skicka iväg sina invasionsarméer. Det polska bytet delades sedan broderligt mellan Sovjet och Tyskland. Stalin gavs även fria händer att angripa Finland och Baltikum av sin diktatorskollega i Berlin.

Det är en vanligt förekommande tes att Molotov-Ribbentroppakten var ett sätt för Stalin att köpa tid. Han behövde rusta upp krigsmakten efter sina förödande utrensningar i Röda armén tidigare under 30-talet. Sedan skulle Hitler minsann få. Historiken John Lukacs har i sin bok Juni 1941. Hitler och Stalin (2007) visat att detta inte stämmer.

Stalin hade uppriktiga intentioner att hålla sig vän med nazisterna. Han följde obrottsligt pakten till punkt och pricka. Sovjet levererade bland annat olja som höll Wehrmachts pansarvagnar igång när det var Frankrikes och Beneluxländernas tur att nedkämpas.

Bokstavligen intill sista minuterna innan Operation Barbarossa sattes i verket morgonen den 22 juli 1941 rullade sovjetiska tåg med förnödenheter över den tyska gränsen. Stalin hade satsat så hårt på att vinna Hitlers förtroende att han i det längsta vägrade acceptera naziledarens svek. Stalin hamnade faktiskt i djup kris, det skulle dröja tills han förmådde återta fullt kommando i Kreml.

Trots att deras bägge totalitära stater bedrev utrotningskrig mot varandra i flera år därefter, behöll Hitler och Stalin en stor – närmast varm – aktning sinsemellan ända till slutet. Fiendskap på det personliga planet är det svårt att finna belägg för. Hitler uttryckte sig ofta i beundrande ordalag om Stalin, däremot kunde han reta upp sig till vansinne över Winston Churchill.

Och vad betydde Stalins seger över Hitler? Att han kunde utöka sitt rov från krigets början med hela Östeuropa. Värt att fira? För Putin kanske.

Lämna en kommentar

Under Europa, Historia, Kommunism, Nazism, Ryssland, Tyranni, Tyskland

Iskall nobb av Israel

Skrivit i Corren 16/1:Corren.

Imorgon är 70 år sedan Raoul Wallenberg försvann, bortförd av Stalins hantlangare när Röda armén nådde Budapest. Hans öde är fortfarande inte klarlagt. Men tack vare honom fick tusentals judar leva som annars hade mördats i nazisternas gaskammare. Wallenbergs räddningsaktion i Ungern gör honom till en av våra största, mest berömda och beundrade svenskar någonsin.

Hedersmedborgarskap har tilldelats honom i flera länder, som USA och Israel. Den israeliska staten har även givit Wallenberg utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken”, en hedersbetygelse till icke-judiska personer som hjälpte judar undan Förintelsen.

Raoul Wallenberg var en diplomat som stod i svenska UD:s tjänst. Alltså det departement som nu leds av utrikesminister Margot Wallström (S). Inte minst därför är det något oerhört att Wallström förklarats som icke-önskvärd i Israel, där hon bland annat skulle deltagit i ett seminarium som uppmärksammar 70-årsminnet av Wallenbergs försvinnande.

Den israeliska regeringen vägrar ta emot Wallström på officiellt besök, avslöjade SR:s Ekoredaktion igår. Det säger åtskilligt om hur usla relationerna blivit efter S/MP-regeringens dumdristiga deklaration i höstas att Sverige erkänner Palestina som självständig stat, trots att en sådan inte existerar, och inte kan existera förrän israeler och palestinier gjort upp vid förhandlingsbordet.

Situationen är tyvärr låst av oförsonlighet på båda sidor. Att Gaza behärskas av den islamistiska terrororganisationen Hamas, som förra året skickade ett regn av raketer mot civila mål i Israel, har definitivt inte gjort saken bättre.

Åtminstone formellt ingår Hamas i det palestinska styre som Sverige omfamnat genom sitt förtida erkännande. På vilket sätt tror Löfven och hans regeringskompisar att det skulle få fart på den strandade fredsprocessen? Knappast märkligt att Israel uppfattar att Sverige, igen!, ensidigt och propagandistiskt lierat sig med den palestinska motparten.

Den israeliska synen på Sverige var länge starkt skeptisk, en uppfattning som getts ny näring. Man har inte glömt hur de svenska socialdemokraterna efter Tage Erlanders regeringsperiod svängde från israelvänlighet till något som gränsade till fientlighet under Olof Palmes och förre utrikesministern Sten Anderssons dagar. Båda odlade intima förbindelser med PLO-ledaren Yasser Arafat samtidigt som denne i åratal bedrev dödlig terror mot den judiska staten.

Det absoluta lågvattenmärket inträffade vid Libanonkriget 1982, när Palme jämställde Israel med Nazityskland och påstod att israelerna ”precis på samma sätt” förföljde de palestinska barnen som nazisterna gjorde med de judiska barnen i Hitlers koncentrationsläger. Parallellen var mer än falsk, den trivialiserade Förintelsen och demoniserade Israel på samma gång.

Först med Göran Persson började relationerna värmas upp. 1999 blev han den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Erlander 1962. Dessa försök till normalisering är idag spolierade. Att Margot Wallström portats från Mellanösterns enda demokrati visar med beklaglig tydlighet hur Löfvenregeringen rivit upp gamla sår och därmed förskingrat Sveriges möjligheter att spela en konstruktiv medlarroll i konflikten mellan israeler och palestinier.

Tragiskt att just Raoul Wallenbergs hemland agerat så okänsligt och klumpigt.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Diplomati, Historia, Israel, Mellanöstern, Nazism, Socialdemokraterna

Lenins värld eller Wilsons?

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

Vid förra sekelskiftet härskade Europas stormakter på den globala scenen. Deras försök till gemensamt självmord i världskriget 1914–18 gjorde slut på den europeiska hegemonin.

Ur slagfältens krutrök klev två män fram som på gott och ont kom att forma den nya världen. Båda var utopister, vars politiska handlande radikalt skiljde sig från vad som tidigare varit brukligt, eller ens tänkbart.

Den ene var Lenin. Hans bolsjeviker kuppade till sig makten i Ryssland efter att krigsmotgångarna fått tsaren att abdikera 1917. Lenin lovade att frälsa världen med kommunism. Han skapade också den första totalitära staten – Sovjetunionen – med allt vad det innebar av förtryck, terror, slavarbetsläger och massmördande.

Lenins stat blev modell för den moderna diktaturen. Stalin, Mussolini, Hitler, Mao, Pol Pot, Saddam Hussein, Kim Il Sung, Hafez al-Assad, Muammar Gaddafi: samtliga byggde de sina gangstervälden på det arv som Lenin efterlämnade.

Den andre var USA:s president Woodrow Wilson, under vars ledning Amerika på allvar steg in i världspolitiken. Wilson hävdade i kontrast till Lenin att demokratin var mänsklighetens frälsning, vilket var anledningen till att USA intervenerade i första världskriget för att hindra Europa från att hamna under det tyska kejsardömets dominans.

I början av 1918 höll Wilson ett tal i den amerikanska kongressen där han lanserade ett program i 14 punkter syftande till en varaktig, global fred. Det var ett revolutionerande manifest för en ny världsordning, som slog fast principerna om frihet, demokrati, nationellt självbestämmande och internationellt samarbete.

Inflytandet från Wilson kan inte överskattas. Hans ideal blev vägledande för president Franklin D Roosevelts beslut att befria världen från nazismen under andra världskriget. Även Ronald Reagan var en varm beundrare av Wilson.

Det var från honom som Reagan hämtade moralisk inspiration när det gällde att knäcka Sovjetkommunismen på 1980-talet. Wilson, Roosevelt och Reagan ansåg alla att USA hade ett särskilt ansvar för att värna universella frihetliga värden, något som de menade var kärnan i den amerikanska utrikespolitiken.

Putinregimens Ryssland agerar skickligt aggressivt, och hittills ödesmättat framgångsrikt, för att successivt återta det gamla Sovjetimperiets förlorade maktpositioner. Som inte minst angreppen mot Ukraina visar är Putin helt främmande för Wilsons idéer.

Att Ryssland tar sig rätten att samvetslöst kränka sina grannars nationella suveränitet och ta kontroll över deras territorium är något oerhört – ett grundskott mot den civiliserade europeiska säkerhetsstrukturen. Vad blir nästa konflikthärd efter Ukraina? Måhända Baltikum och då ligger vårt nedrustade, allianslösa Sverige farligt nära att dras in.

Den militära spänningsnivån har redan ökat dramatiskt i Östersjöområdet. Och det är inte bara mot Sverige som den ryska stridsmakten uppträder flagrant provokativt i syfte att testa vår beredskap och injaga fruktan. Även övriga Östersjöländer utsätts för samma fientliga tryck.

Med Berlinmurens fall i november 1989 såg det ut som att världen tillhörde Wilson. I november 2014 är det långt ifrån självklart. USA är fortfarande den starkaste nationen med överlägsna försvarsmuskler.

Men ledarskapsförmågan lämnar mycket övrigt att önska. Det svidande nederlaget för Demokraterna i förra veckans kongressval, då Republikerna vann majoritet i både senaten och representanthuset, berodde till icke ringa del på missnöjet med president Barack Obamas svaga och tvehågsna utrikespolitik.

Symptomatiskt är att den amerikanska tidskriften Forbes nyligen för andra året i rad rankade Vladimir Putin som världens mäktigaste man, inte Obama.

Ett resolut amerikanskt engagemang på ett tidigt stadium hade möjligen kunnat hålla Putin i schack och avskräckt honom från värre äventyrligheter. Sorgligt nog saknades förutsättningarna.

Obamas svala intresse för Europa bäddade snarare för en utveckling i motsatt riktning. Vita husets oförståelse för Putinregimens natur, ambitioner och motiv gjorde inte saken bättre. Belysande är ett replikskifte under presidentvalskampanjen 2012, då republikanen Mitt Romney förklarade att Ryssland utgjorde USA:s största geopolitiska hot. Obama avfärdade Romney med en spydig hånfullhet: ”Åttiotalet ringde och ville ha sin utrikespolitik tillbaka”.

Den ignoranta nonchalansen har kostat Europa och USA dyrt.

I Mellanöstern har Obama saknat både vilja och strategi för att hantera det regionala sönderfallet efter den arabiska vårens krossade förhoppningar. Libyen är i totalt kaos. Militanta islamister har firat betydande triumfer i de praktiskt taget upplösta staterna Syrien och Irak.

De kärnvapenbesatta mullorna i Iran (ledande sponsor av Israelhatande terrororganisationer som Hizbollah) hotar att utnyttja situationen till att stärka sitt inflytande. USA kanske rent av tvingas tillåta Iran att spela en avgörande roll för uppnå någon slags regional stabilitet igen, trots den mardrömsaktiga draksådd det riskerar att innebära långsiktigt.

Andra svåra utmaningar är kommunisttyrannierna Kina och Nordkorea i Asien. Liksom moraset Afghanistan och kärnvapenstaten Pakistan, bägge plågade av fanatiska islamister.

I denna globala kraftmätning mellan frihet och förtryck är ett vacklande USA det sista vi behöver. Ska morgondagen vara Wilsons, eller ska världen dväljas i Lenins långa skugga av tyranni och terror? Frågan är lika giltig nu som för hundra år sedan.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Europa, Försvar, Frihet, Historia, Islamism, Kommunism, Mellanöstern, Nazism, Ryssland, USA