Träden, människan och staden

Skrivit i Corren 28/5:

”Vi behöver luft och vi behöver grönt, vi säger: almarna åt folket!” Så lät det för 50 år sedan, i maj 1971, när proggbandet Envoys försvenskade John Lennons Power to the People till en protestsång mot Stockholmspolitikernas beslut att fälla de hundraåriga almarna i Kungsträdgården. En T-banestation skulle byggas och träden offras. 

Det gillade inte folk. Verkligen inte. Huvudstadens invånare gick man ur huse, det blev strid och räddningsaktion. Politikerna tvingades backa och almarna står kvar där än idag. 

Lika lyckligt har det inte slutat för många av Linköpings almar, som fått möta motorsågen i Domkyrkoparken, på Lasarettgatan och senast häromveckan i Järnvägsparken. En sorglig syn. 

Fast tyvärr inte mycket att göra åt, då boven i dramat hos oss är almsjukan och fällningar blir oundvikliga. Annars hotas snabbt fler almar att ödesdigert angripas av denna aggressiva farsot. Men självklart ska almarna bevaras så länge det är möjligt, liksom andra träd – inte minst de ljuvliga, ståtliga ekar som Linköping är rikt välsignat med. De äldsta har hängt med sedan 1500-talet, nog är det imponerande. 

Träden är våra vänner. Vårda dem, ge dem utrymme, utöka beståndet! Som gröna lungor är de omistliga i stadens betong- och asfaltslandskap. Träden ger Linköping lyster och karaktär, likt harmoniska oaser skänker de ett slags ro och mjukhet, utgör varma balanspunkter i den artificiella, jäktade gatumiljön.

Eric O Rydbeck, östgötsk författare och konstnär, tillika stadsläkare i Vadstena, skrev 1762: ”En kulle utan ek, en by förutan träd, så skröplig utsikt är, som mun förutan tänder, som hjesse utan hår, som armar utan händer, som pung förutan mynt, som lårar utan säd”. Hur rätt hade han inte? 

En annan trädälskare var poeten och nobelpristagaren Tomas Tranströmer. I början av 60-talet, medan han arbetade som psykolog på Roxtuna-anstalten i Linköping, gav han ut diktsamlingen Den halvfärdiga himlen. Den innehåller en underbar, rolig och vacker kärleksförklaring till trädet som reservoar av livskraft och energi:

”Det går ett träd omkring i regnet, / skyndar förbi oss i det skvalande grå. / Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet / som en koltrast i en fruktträdgård. / Då regnet upphör stannar trädet. / Det skymtar rakt, stilla i klara nätter / i väntan liksom vi på ögonblicket / då snöflingorna slår ut i rymden.”

Vad finns att tillägga? Mer träd åt folket!

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.