”En djefla man, som kan många konster”

Skrivit i Corren 21/11:

Författare, dramatiker, poet, brevskrivare, fotograf, målare, språkforskare, resenär, alkemist, mystiker, rabulist… ”Du ser att jag är en djefla man, som kan många konster”, för att tala med August Strindberg själv. Givetvis behärskade han även, och det till fulländning, konsten som journalist.

Tidigt är han flitig i pressen och fortsätter så livet ut. Någon egentlig åtskillnad mellan journalistiken och författarskapet erkänner han inte. ”Det är i tidningarne och tidskrifterna vi skola söka våra dagars litteratur”, förkunnar han 1878.

Massmedieprofessorn Lennart Weibull menar rent av att Strindberg ”nästan alltid, i allt han gjorde, var journalist. Hans texter frammanar genom sina exakta beskrivningar och sin starka närvarokänsla tydliga bilder för läsaren. Genom olika till synes enkla stilistiska grepp förmedlar de förtätade stämningar”.

Detta skriver Weibull i förordet till journalisten Annette Kullenbergs bok Strindberg – murveln (1997) som uteslutande är vigd åt vår nationalförfattares journalistiska konster och späckad med stilstudier på hans mästerskap i genren.

Vem har påstått att Strindberg aldrig lyckas göra guld? Han kan till och med producera ett 24 karats referat av den aptråkigaste riksdagsdebatt:

”En bonde från nordligaste Norrland begär ordet; man har aldrig hört hans namn, han talar dåligt och man börjar promenera. En annan namnlös talar en stund till: och så ännu en! Man blir orolig! Var är Sven Nilsson, var är Carl Ifvarsson och greve Arvid! Klockan är elva och ingen av dem synes! Intelligenserna på Stockholmsbänken, som kastat yxan i sjön, leva upp och anmäla sig till ordet. Men vartill tjänar att tala, då fienden är borta. Diskussionen går lamt: bönder, som aldrig gjort annat än voterat, hålla föredrag och frambära röster från de avlägsnaste bygder om landets tunga betryck under ämbetsmannaväldet”.

Och så vidare. Inget händer, inget intressant sägs i den sömniga kammaren. Vi får inte ens reda på vilka sakfrågor som dryftas. Trots det sugs vi in i texten. Det är spännande, roligt och elakt. Artikeln är från 1876, Strindberg är 27 år och garvad frilans på den nya, moderna svenska tidningsmarknad som etableras decennierna före sekelskiftet.

Fast anställd i pressen är han bara en gång, på liberala Dagens Nyheter, grundad 1864 av Rudolf Wall. Med honom kommer Strindberg, ständigt mån om sitt oberoende, snabbt på kant. Han slutar i vredesmod efter fyra månader. Att bevaka maktspelet i riksdagen får Strindberg också snart nog av: ”Lokalaffärer, dynasti-intressen, äregirighet, slagsmål om styckning av statens goda kaka, det var hela politiken”.

Men journalistmiljön tröttnar Strindberg aldrig på. I den självbiografiska romansviten Tjänstekvinnans son förklarar han hur tidningsredaktionen ”tjusade såsom ett observatorium, från vilken man skådade ut över världen och såg världshistorien växa upp”.

Skildringar av murvelyrket återkommer i flera av Strindbergs romaner – Nya riket, Svarta fanor, Götiska rummen – dock inte sällan direkt oreserverat kärleksfulla. I Röda rummet går han sylvasst satiriskt loss på hela tidningsbranschen. Den är cynisk och korrumperad. Skribenterna är ogenerade vindflöjlar och bottenlöst inkompetenta.

Strindberg är förstås inte Strindberg om han inte gisslar och slår ihjäl med samma frustande, upproriskt skapande själ. ”Min eld är den största i Sverige och jag skall om ni vill sätta eld på hela detta usla nästet”, utropar han kaxigt och står vid sitt ord.

1910 drar han igång det väldigaste tidningsbråk vårt land skådat, Strindbergsfejden. Den nu åldrade titanen sprutar ur sig polemiska artiklar i aktuella samhällsfrågor, infernaliskt skojiga att läsa än idag dryga hundra år efteråt.

Det börjar med ett angrepp på Karl XII-vurmen, sedan tänder han fyr på allt vad det konservativa etablissemanget håller heligt och kärt: Svenska Akademien, kungahuset, Verner von Heidenstam, militären. Sven Hedin, populär upptäcksresenär i Asien och den siste svensk som adlas, är självfallet en humbug enligt Strindberg:

”Hedin har beskrivit sandhögar i oändlighet och kartlagt bergknallar, vilka alltid varit kända, ehuru ingen brytt sig om att kartlägga dem… En vanlig lantmätare, väl utrustad, skulle utan pittoreska äventyr ha utfört Hedins kartarbeten, men hans namn skulle aldrig trängt längre än till Lantmäterikontoret.”

Fredrik Böök, tung litterär smakdomare på högerorganet Svenska Dagbladet, rusar till motanfall i en typisk replik: ”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Hårda puckar. Men det är radikalen Strindberg och hans anhängare, liberaler och socialister, som bärgar segern. Fejden i spalterna bryter de konservativas dominans över kulturlivet i Sverige och banar väg för vänsterns bredbenta inmarsch på parnassen. Säga vad man vill om det konststycket. August Strindberg avrundade ändå tidningskarriären med flaggan svårslaget brinnande i topp.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.